Trots långlopp igår, kramp i bägge vaderna och alldeles för lite sömn så måste jag säga att jag känner mig förvånansvärt återhämtad idag. Har visserligen inte cyklat utan bara levt vardagsliv och då belastar man inte direkt kroppen alldeles för mycket.
Såg ni damernas lopp på OS igår? Vilket lopp Emma gjorde alltså, så himla värd det där silvret! Jag har tyvärr varken 3:an eller 10:an så jag kollade via ful-stream som hackade, hoppade framåt och bakåt i tiden men på slutet hittade jag en hyfsad så jag kunde ha koll.
Men vilken otäck vurpa som sololedande Annemiek van Vleuten ställde till med på slutet då. Såg ju riktigt illa ut men hon verkar ha klarat sig relativt bra ändå.
Med ungefär fyra fem kilometer kvar så trodde jag det var kört för Emmas trio att hinna ifatt, men jag räknade sekundrar och avståndet till målet och försökte se om dom tog in tillräckligt. Det såg mörkt ut, men så räknade jag en egen tid från en helikopterbild och såg att tidsangivelsen inte alls stämde utan dom var ju mycket närmre! Rafflande avslutning och Emma belönades med sitt andra OS-silver i den långa karriären som nu verkar lida mot sitt slut.
Tyckte givetvis synd om Mara Abbott som blev ikappkörd så nära målet men hennes styrka var helt klart uppför och kanske inte lika mycket så att köra fort på platten. Anna van der Breggen drog igång spurten först och belönades med ett guld.
Den första bilden är från första stigen på banan (ungefär 12 kilometer in i tävlingen) och den andra är från sista kilometern. Om ni undrar vad det är för knöl jag har under tröjan på andra bilden så är det där jag lagt mina tomma gel-förpackningar.
Ett foto publicerat av Oscar Ekstam (@oscarekstam)
Det där får väl nästan räcka som blogginlägg för idag väl? Nu har ni ju lite bilder att titta på om ni gillar sånt.
Förresten. Det gick ju bättre än förväntat igår men jag kommer inte säga saker som "nu är jag tillbaka där jag hör hemma" och så vidare. Är rätt tröttsamt att läsa om folk som gör typ sina livs lopp och så tror dom att det är där dom liksom ska prestera normalt?
Igår gjorde jag ett jättebra lopp, det mesta gick min väg och jag hade lite tur också. Det var liksom en fullträff och det gjorde att jag kunde tävla med cyklister som hittills i år har haft en högre kapacitet än jag. Tre saker jag gjorde annorlunda mot tidigare lopp i år:
- Drack alkohol på bröllopsfesten kvällen innan.
- Körde 2x10 min på testcykel med hög intensitet på väckningspasset dagen innan.
- Glömde handskarna hemma...
Tveksamt om det var någon av dom där tre sakerna som gjorde att benen var pangpangben, men det var kul att det gick så bra som det gjorde.
Alltså det där var ju jättekul! Äntligen ett riktigt bra resultat och jag gjorde årets bästa lopp idag.
Om vi börjar detta från före start så hade jag två planer med dagens lopp:
Det ena var att köra kontrollerat och aldrig gå över 175 i puls efter första backen och helst ligga kring 170 när det gick fort. Fram till en av backarna på slutet där jag skulle släppa lös allt som jag hållit igen i början. Den här taktiken innebar alltså att släppa iväg täten väldigt tidigt och istället försöka ha en slutrökare.
Den andra planen var att om benen var bra; gasa!
Kände redan på "uppvärmningen" att det var diamanter i benen. Min uppvärmning bestod av att cykla uppför en backe, kissa i skogen och sedan cykla sista kilometern in mot målet. Det var ganska långt kvar till start då och jag la in cykeln först i fålla 1. Hittade Lasse Strand med 10-15 minuter kvar och frågade om han kunde langa åt mig. Det kunde han! Tack!!!
Starten gick och jag såg till att sitta långt framme hela tiden för att undvika stök. Gick in i första backen topp 10. Behövde aldrig förta mig och bestämde mig då för den andra planen, gasa så länge det håller.
När vi ska utför på en ganska risig grusväg så vurpar Christofer Stevenson snett framför mig. Jag ser liksom hur han går på hjul eller fastnar i ett hjulspår. Ut med foten och välter mot mig... Jag drar undan cykeln så mycket det går och hans cykel åker in i min bakväxel när han faller. Jag klarar mig dock undan med ett nödrop och jag hör hur det kraschas bakom mig. Mikael Flockhart kör rakt mot honom och faller tydligen han med. Bägge två klev av loppet och Stevenson fick åka ambulans. Steve har uppdaterat på Instagram om att Cykelvasan inte blir av för hans del. Flockhart har visat upp skrapsår och en förbrukad hjälm. Det känns givetvis jäkligt otäckt med vurpan eftersom det gick fort och var på en sönderrunnen grusväg...
Farten är ju fortsatt hög och jag testväxlar några gånger och min bakväxel verkar ha klarat sig. Blir lite förvånad när vi ska in på det första smala partiet över att jag kan komma in så långt fram i gruppen.
Vid motionsområdet där vi snurrar runt lite efter en mil så sitter jag kanske 5-7 någonting med fokus på en sak: inte gå stumt. I fjol körde jag mig stum innan första stigen och var sedan parkerad. Det skulle jag inte uppleva idag. Allt går enligt plan även om jag tappar några placeringar innan stigen och när vi kommer ut på nästa grusväg så kan jag gasa på, passera folk och täppa luckor. Hamnar med några riktigt starka cyklister i en andragrupp och är väl så nöjd. Bra ben. Bidrar till farthållningen när jag kommer fram och så vidare.
Åker i samma grupp som Fredrik Edin, Henrik Sparr, Fredrik Berg, Johan Norén, Daniel Brengdahl, Alexander Blomqvist och Henrik Jansson. Helt sjukt egentligen att jag sitter med dessa starkingar och dessutom känner att benen är bra. Ännu sjukare blir det när jag ser Calle Friberg strax före oss.
Vi jagar ikapp Calle och täten är inte så långt före oss. Killar som Calle Friberg och Fredrik Edin har ju kapacitet att vinna vilket långlopp som helst och när dom får tätvittring så går det undan. Själv har jag väl som främsta merit att jag har Dalarnas största blogg och troligtvis sveriges största cykelblogg, så jag intar en passiv roll. På cykelbanorna in mot Ludvika går det riktigt fort i ett lagtempo. Jag börjar med att bidra men när andra sitter på rulle så struntar också jag i att jobba. Alla där har väl egentligen bättre kapacitet än mig och jag vill inte bränna allt krut innan backarna på andra halvan börjar.
Precis när vi kommer tillbaka till Ludvika så kommer vi ikapp täten och bildar nu en 14 man stor tätgrupp. Alla Sveriges bästa MTB-cyklister är där. Och jag.
Vi är nu ganska precis halvvägs in i loppet och innan trappen vid ABB så är jag för några sekunder i ledningen... Blir passerad precis innan trappen och jag rullar ner som typ femma. Ni kan se det här:
Ett filmklipp publicerat av Mitsubishi MTB Challenge (@mitsubishimtbchallenge)
In i första backen efter trappan och jag får ganska snart ge mig. Åtta man får en lucka och vi blir en andragrupp igen. Lite omkastningar i grupperna, men ändå rätt lika. Efter andra halvans första långa backe, förbi bergspriset och snabb utförskkörning. I botten på nästa backe passerar vi Henrik Jansson med något mekaniskt strul (kanske punktering?). Nu är det alltså sju cyklister före oss. Starka i vår grupp är Fredrik Edin, Fredrik Berg och Johan Norén. Jag sitter bakom dessa, Daniel Brengdahl bakom mig och Henrik Sparr bakom Daniel. Backarna och skogspartierna avlöser varandra. Det går fort men jag klarar av att hänga på. De tre starka står för arbetet...
Jag har för mig att vi passerar någon mer, men kan inte minnas vem?
Ungefär fem mil in i loppet så är Fredrik Edin trött på att Jag, Daniel och Sparren suttit på rulle i ca: 15 km, så han försöker tvinga fram mig. Jag säger bara att jag har gjort årets bästa lopp och skiter fullkomligt i om de andra i gruppen kommer före oss. Jag skulle kunna kliva av loppet där och då och ändå vara nöjd. Daniel passerar oss och hänger på Fredrik Berg och Johan Norén och de tre får en lucka. För er som kan landsvägscykling så backar alltså Fredrik Edin ner mig och Sparr. Jag vet att det kommer en backe strax och tänker att Fredrik nog ska försöka gå ikapp där. Jag har känt mig ganska bra i backarna och chansar på att kunna gå med honom då om en fartökning kommer. Sparr går upp och drar lite och sedan lägger Edin in en riktigt hård attack så Sparr tappar oss. När Edin så växlar ner i backen och vi har 5-10 sekunder upp till den andra trion så höjer jag farten, kör ifatt trion och blir av med Edin.
Så går det om man försöker backa ner mig från en grupp...
Min höga fart i backen gör att jag nu ligger femma på det STRAVA-segmentet och innan krönet får jag tok-kramp i bägge vaderna! Trampar fyrkanter över krönet för att hänga med, för om jag hänger med så blir jag av med både Sparr och Edin innan sista långa backen. Tvingar liksom runt benen eftersom dom knappt kan trampa med krampen... Nästa helt sjuka grej är att vi kör ikapp Matthias Wengelin!?
Han har punkterat tidigare på en grusväg men ändå, att vara med i en grupp som hämtar in en så stark cyklist känns mäktigt. Utför så skakar jag vad och dricker sportdryck i ett desperat försök att bli av med lite kramp. Sitter bak i gruppen som jobbar på mot sista långa backen med 8 kilometer kvar. Det blir stor lucka bakåt.
Jag går in i backen som sist i gruppen. Har bestämt mig för att hålla mitt egna tempo för att inte krampen ska explodera igen. Jag vill ju kunna trampa hela vägen in mot målet. Håller krampen någorlunda i schack. Ser att Daniel Brengdahl spräcker gruppen och får med sig Fredrik Berg i den tuffa klättringen. Matthias Wengelin och Johan Norén får släppa och är inte långt före mig på krönet. Trampar sedan fyrkanter med mina krampvader hela vägen ut till sista asfalten med ett par kilometer kvar. Ser ingen bakom mig vid tunnlarna och kryper ihop i tempoställning och lyckas hålla alla bakom mig.
Kommer in på friidrottsbanan och ser Wengelin och Norén spurta. Jag tror att jag blir elva men får höra tia av Matthias pappa, Stefan.
Nu är det inte långt kvar till Finnmarksturen och jag är laddad. Har två planer med tävlingen och jag bestämmer ganska tidigt i loppet för vilken av dom jag ska försöka följa. Det kommer givetvis bli några hårda timmar på cykeln men jag gillar ju tävlingsmomentet så jag ser alltid fram emot att få tävla. Så också idag.
Igår så fick jag till ett väckningspass efter att ha kört ett varv i bil runt Varpan med Frida för att hon skulle somna. Det regnade, så jag var inte sugen på att gå med henne i barnvagnen och hon ville inte direkt lägga sig självmant för att sova heller. Hur som helst så blev det 40 minuter testcykel där jag körde 2x10 minuter intensivt med 2 minuters vila mellan intervallerna. Första intervallen så snittade jag 309 Monarkwatt (3 kg x 103 i kadens) och i den andra så snittade jag 320 Monarkwatt (3,2 kg x 100 i kadens). Ur mina Garmin Vector fick jag 333 respektive 341 watt. Ganska många för att vara jag alltså.
Uppvärmningen bestod av 3 minuter på 200 watt, 2 minuter på 250 watt och 2 minuter på 275 watt. Efteråt så TVINGADE jag mig själv att sitta kvar på cykeln och trampa ur benen till dess att jag fått ihop 40 minuter. Det är ju bra att trampa ur benen, men roligare saker kan man ju göra än att sitta på en testcykel och trampa ur benen. Dessutom så brukar jag ju sällan göra det när jag kört testcykel utan skynda vidare i livet istället. Så det sitter liksom inpräntat i mig att hoppa av direkt efter sista intervall typ.
Så här såg passet ut i effekt och puls-grafer.
Ett beräknat VO2max på 68 enligt klockan. Det högsta jag hittills mätt upp med denna klocka, undrar om det går att maxa ur den där mätaren?!
Jag har sett hela min video från Finnmarksturen i fjol en gång denna vecka och delar av videon kanske 4-5 gånger. Bland annat igår när jag körde testcykel. Då kollade jag samtidigt lite nyckelpartier för att känna mig hemma i hur det ser ut och vad som kommer efter vad på banan.
Det regnade en del till och från igår men idag ska det vara uppehåll och ca: 20 grader. Återstår att se hur mycket av vattnet som ligger kvar i skogen, men jag skulle inte tro att det stör allt för mycket.
Igår kväll var jag på bröllopsfest där jag åt och drack gott. Önskar brudparet Tallberg all lycka till i framtiden! Jag fick snacka lite cykel där vilket givetvis var trevligt och en av de som höll tal berättade att han 1:a september ska öppna ny cykelbutik här i Falun. Spännande!
Imorgon är det dags för Finnmarksturen och om jag tar mig runt den så blir det för 13:e gången som jag korsar mållinjen i Ludvika. Jag börjar bli (kanske redan är?) gammal alltså. Finnmarksturen är en av dom tävlingar där jag presterat som allra bäst. Nämligen en 5:e plats från 2008 då loppet var 112 kilometer långt. Jag har inget resultat som jag kallar min främsta merit inom cyklingen, men den femteplatsen är där uppe i toppen av mina "meriter". Även om dom nu kortat ner loppet så är det fortarande en av mina favorittävlingar.
Här hemma så ska jag väl förbereda mig för tävlingen genom att äta lite extra, dricka lite extra och skaka vad. I kväll väntar bröllopsfest, så vi får väl se hur mycket sömn det blir...
Min pajätarkompis Filip och jag åt upp hela pajen igår som någon form av kvällsfika. Jag gjorde pajen efter Arlas recept på smulpaj men hade bara en halvliter blåbär. Både Filip och jag gillar en större andel deg i våra bärpajer.
I natt sov jag ungefär NIO (9) timmar. Boom! Det var skönt, välförtjänt och välbehövligt. Cykling + sömn = energi! Minns när jag slutade elitsatsa på cykel och bara motionerade en eller två gånger i veckan, då var jag konstant trött trots bra sömn. Sen när jag började cykla mer igen så fick jag snabbt mer energi. Visst kan man bli trött av cykling också, efter riktigt långa pass kan jag bli rätt seg resten av dagen.
Idag har jag vilodag som någon form av uppladdning inför Finnmarksturen. Så det blir ingen träning gjord men tar kanske en promenad eller något för att det känns bra för mig att hålla igång lite.
Om ni ska köra Finnmarksturen och undrar lite över hur banan ser ut så kan ni kolla på min video från förra året:
Nu ska det bli mat här hemma och det är jag som lär laga den, så vi får höras någon annan gång. Om krafter finns så blir det nog en blåbärspaj lite senare i kväll också. Men just nu är jag slut som både människa och artist, så vi får se hur mycket energi som finns senare...
Hoppas att ni har en god morgon oavsett vart ni befinner er. I Falun har dagen startat med Le Peloton som blev en sådan där grisig historia med mycket partempo. Jonas Djurback och jag var starkast idag och nej, Le Peloton-Jonas var inte med...
Nu är det dags att dra till jobbet via dagis och fritids, vi hörs lite senare!
Alltså om vi bortser från den där vurpan igår så har ju augusti börjat lika bra som juli avslutades när det kommer till cykelträningen. 3:40 in på träningskontot idag och det kan bli cykling även imorgon!
Finnmarksturen i helgen och det ser jag verkligen fram emot. En väldigt omväxlande bana som kombinerar partier som är väldigt lätta under lång tid med rejäla backar och ganska stökiga stigar. I fjol körde jag mig stum tidigt med ganska dåliga ben, räddade ändå upp det hela med en hyfsad andra halva av loppet och landade på en trött 16:e-placering. I fjol blev jag 16:e efter att ha "minimerat förlusterna" i fem mil. I år får jag vara nöjd om jag kan komma på en så bra placering.
Hemcyklingen idag blev bara just det, hemcykling. Tog inga bilder heller, men tog ju desto fler i morse. Så jag har några kvar att bjuda på:
Det här inlägget är inte sponsrat och ingen har bett mig att skriva om kläderna å så. Jag bara tipsar er för att det där kan vara ert bästa cykelklädköp någonsin. Jag har kepsen också, med kurbits på undersidan av skärmen. Vet bara inte vart jag kan ha lagt den?!?
Jag har skaffat mig ett nytt beroende faktiskt och det är mild youghurt med sylt och en näve russin i. Så sjukt gott! Äter det gärna i ett glas med en tesked. Har nu, strax innan och under tiden jag skrivit, ätit upp en liter yoghurt med en massa russin och blåbärssylt. Min mage kommer nog att tacka mig för detta...
Min högervad som bråkat med mig sedan Engelbrektsturen har känts mycket bättre idag. Drack faktiskt 5 electrolytes från Powerbar igår, kanske hjälper det lite..? Tur då att jag fått nya krämpor att åma mig över. Min vurparm gör ont när underlaget skakar, tur att Finnmarksturen är först på söndag för då lär det bli ett himla skakande. Högerbenet är stelt och försvagat också, men det där lär bli bättre när svullnaderna går ner.
Nu börjar det bli dags att göra i ordning hemmet för natten och sedan natta några barn och själv gå och lägga mig. Har haft dåliga sömnvanor på sistone och skulle behöva en normal nattsömn igen. Zzz...
Sådär fint tror ni kanske att jag hade hela passet, men då har ni fel. Jag har nämligen också släpat cykeln genom snårig ungskog, trampat genom våtmarker och över hyggen. Men, i det stora hela blev det ändå en bra tur.
Så skönt det är när jag är ute på sånt här att ha en cykeldator med karta i. När jag ibland måste tänka om så är det bara att ta fram kartan och kika på om det finns någon väg runt eller om det finns någon väg- eller stig i närheten som jag kan ta mig till. Flera gånger idag så fick jag navigera med kartan.
Tyvärr är väl stigarna inte alltid helt uppdaterade hos Lantmäteriet, därav en del promenad med cykel...
Ganska fint väder men blött i skogen efter regn igår kväll. Halt och alla buskar och allt gräs var blött så jag kom till jobbet med blöta armar och blöta fötter, men ändå med sol i sinnet. Alla dagar borde börja med en cykeltur!
Hade lite planer på intervaller på hemvägen idag och skulle dessutom äventyrscykla lite. Meeen jag blev sen från jobbet så jag fick ta raka spåret hem istället. Dessutom blev det pendling utan intervaller och istället så försökte jag bara spinna på för att undvika stelhet från morgonens vurpa.
Min stela kramp-vad från Engelbrektsturen har fortfarande inte blivit bra förresten, lite drygt då det snart är dags för långlopp igen. Finnmarksturen ska nämligen besegras på söndag.
Olsbacka.
Nu på kvällen har Frida, Ebbah och jag gått tipspromenad vid Gullnäsgården. Ebbah fick 7/10 rätt och vann en skrivbok. Lyckan! Vi var kvar där och väntade på prisutdelningen i kanske 45 minuter trots att vi bor nästgårds. Frida fick härja runt lite och det är ju oftast roligare för barnen att vara någon annanstans än hemma.
Alltså pendlingen började som en rätt sömnig historia med för lite sömn och för trötta ben. Tog vägen via gruvan för att se något annat än det jag oftast ser på pendlingarna. Tog en bild:
Bocken Kåre och Cykelbloggar'n.
Sen när jag skulle därifrån så tyckte jag att det var dags att tagga till lite för att inte få en allt för slö pendling så jag attackerade en kurva. Det skulle jag ju inte ha gjort och med det där underlaget så sved det ganska bra också. Det gjorde först riktigt ont, så jag testade alla fula ord jag hade innan jag började borsta av mig och kolla så att alla leder var intakta. Kollade faktiskt cykeln sist, så ont gjorde det.
En omtänksam kvinna stannade till och frågade om allt var okej så jag fick väl bita ihop och samla ihop resterna av mig själv igen. Stå där och tycka synd om sig själv liksom...
Man vet att man har vurpat på ett gruvområde när man har metallpulver på handskens magnet efteråt.
Fick jaga ikapp Robin Ström vid Ornäs och fick några minuters sällskap, alltid trevligt och bra för moralen.
Nu sitter jag här, uppskrapad och fin. Värst är det ändå på höften för där lär det ju fastna i kläderna. Hemma hade jag suttit i kalsongerna och låtit det läka ihop, men jag tror inte att alla här på jobbet uppskattar om det sitter en halvnaken och blodig cyklist på kontoret. Så jag lär väl tvätta av mig och se om vi har något att plåstra om mig med. Knät fick sig också en liten kyss. Tur ändå att det gick så pass bra som det gjorde.
Alltså det där blev ju riktigt bra, en fin namnsdagspresent till mig själv helt enkelt (heter också Per, ni kan lämna era grattis i kommentarsfältet). Skulle nog ge sylten 9 eller 10 av 10. Att jag inte har gjort det här förr?! Till och med konsistensen blev ju precis som jag ville ha den. Nybörjartur antagligen, men jag klagar inte. Kanske ska bli blåbärssyltproducent och bli stormrik?
Sådär. Då har jag varit självgod så det räcker för resten av den här dagen.
Jobb idag. Vilodag idag.
Läste att Jenny Rissveds bröt loppet i London pga muskelskada. Hoppas det bara var något lätt och inget som påverkar hennes förberedelser inför OS i Rio allt för mycket. Hon behöver inte så mycket mer otur nu, tycker jag.
En som inte bröt i London var Tom Boonen som vann landsvägsloppet där. Kul!
Jag har sett en del tycka att det känns tomt efter touren. Men alltså helgen var ju fullsmetad med cykel och mycket gick att se live. Det gäller väl bara som vanligt att lyfta blicken. Ofta kan ju faktiskt Tour de France vara tråkigare att se på än andra tävlingar eftersom det är så himla stort, viktig och kontrollerat. Mindre tävlingar kan ofta bjuda på mer spännande racing.
Jag drömde förresten om att jag skulle vara med på MTB-SM. I crosscountry! Gjorde alla förberedelser, kollade banan och sånt där men med 5 minuter kvar till start så vaknade jag. Ibland har jag tur...
Nu får det räcka för denna morgon, ville egentligen bara skryta om min sylt och lär nu sticka till jobbet.... Vi hörs!
Den där killen är ingen man vill möta i en mörk gränd...
Riktigt läcker utsikt i Bjursås idag. Ja, det där landskapet i bakgrunden var väl inte så pjåkigt det heller.
Törnbergs väg.
Älskar det här när man ser en cyklist i fjärran och får något att jaga... Ställde en fråga på min Facebooksida om det var fler som fick lite extra fart med en cyklist framför sig, och det var det givetvis många som fick.
Hej, hur mår ni? Jag mår bra, tack!
Nu är det kväll igen och ännu en söndag och ännu en vecka har passerat. Idag har jag i alla fall fyllt min dag med ganska mycket tycker jag. Inledde ju dagen med fyra timmar, elva minuter och 36 sekunder cykling. Efter lite dusch, mat och återhämtning så fick jag feeling och tog med Ebbah till stan. Där köpte vi hink, bärplockare och en bärrensare. Sedan gick vi ut i skogen och plockade blåbär, första gången jag plockar blåbär i vuxen ålder. Ja, förutom något enstaka bär någon gång då och då givetvis. Kom hem med två kilo bär och jag har nu gjort mitt livs första blåbärssylt. Älskar blåbärssylt!
Hoppas bara att min blev god också...
Efter syltandet så var det väl dags för lite mat igen efter att Emily och hennes kompisar bakat muffins. Efter maten så tog jag med Ebbah till mataffären där vi har handlat lite så att vi ska överleva någon dag till.
Och nu sitter jag här. Ah, just ja. Har tvättat lite kläder också så jag har en omgång att hänga på tork kom jag på nu. Kul!
Mmm... blåbär.
Imorgon är det måndag och ny vecka som gäller. Jag inleder med en vilodag efter fem dagar i rad med träning. Blev ju ett riktigt bra avslut på juli månad och med dagens pass så blev juli den månad av dom tolv senaste som jag tränat näst mest. Bara slagen av april månad. Älskar´t!
Något annat jag älskar är ju min familj och imorgon kommer den andra halvan av den hem igen. Så efterlängtade! Filip har varit på Gotland några dagar hos sin kompis och Ronya har varit i Stockholm med Frida några dagar. Så det har bara varit Ebbah, Emily och jag hemma sedan i fredags. Inte så bara, men ni fattar att det blir lite mer/fler med hela familjen på sex hemma.
Tur då att Emily ska ha två kompisar här på övernattning så det inte behöver kännas allt för tomt...
Dagens träning då? Jo jag försökte hålla lite mer tryck på pedalerna än vad jag gjorde igår, liksom försöka ha driv hela tiden. Hade en svacka ungefär halvvägs in i passet men botade den med en Powerbar och lite sportdryck. Snittpulsen idag blev 140 mot gårdagens 131 och det var ändå med rätt slitna ben så jag tyckte att jag fick jobba rätt hårt för dom där 140. Är förresten ni också sådär så att ni hellre har 140 i snittpuls på klockan/cykeldatorn än 139? Jag hade 139 länge och väl idag, jobbade mig upp till 140, sedan kom svackan halvvägs in i passet och jag kom ner på 139 igen. Med ny energi lyckades jag dock jobba upp mig till ett snitt på 140 igen. Skönt med en jämnare siffra att visa upp...
Nu ska jag ta och hänga den där tvätten, ta hand om lite disk och sedan är det nog dags att sova. Imorgon blir det nog blåbärssylt på havregrynsgröten!
Uppe med tuppen idag, för jag tänkte samla några timmar till träningskontot utan att tjejerna behöver vara utan mig allt för länge. De vaknar nog om 3-4 timmar nämligen, så även om jag cyklar länge så behöver de inte sakna mig allt för mycket innan jag kommer hem...
Tänkte köra min crossdistansrunda:
Det passar ju bra inför Cykelvasan att köra på med lite snabba grusvägar och liknande. Ser ju nu att det faktiskt var nästan precis ett år sedan jag körde den senast. Det passade tydligen bra inför Cykelvasan även då... Då hade jag också sällskap under delar av turen i form av Christian, Daniel, Hendrik och Jens. Idag kör jag ensam.
Daniel och Hendrik körde Faludistans förra året.
Igår regnade det, men idag ska det inte komma en droppe regn på hela dagen. Nu hoppas jag bara att det stämmer också.
