Jag slog mig blodig!

Utropstecken i rubriken, ni fattar allvaret?!

Alltså pendlingen började som en rätt sömnig historia med för lite sömn och för trötta ben. Tog vägen via gruvan för att se något annat än det jag oftast ser på pendlingarna. Tog en bild:

Bocken Kåre och Cykelbloggar'n.

Sen när jag skulle därifrån så tyckte jag att det var dags att tagga till lite för att inte få en allt för slö pendling så jag attackerade en kurva. Det skulle jag ju inte ha gjort och med det där underlaget så sved det ganska bra också. Det gjorde först riktigt ont, så jag testade alla fula ord jag hade innan jag började borsta av mig och kolla så att alla leder var intakta. Kollade faktiskt cykeln sist, så ont gjorde det.

En omtänksam kvinna stannade till och frågade om allt var okej så jag fick väl bita ihop och samla ihop resterna av mig själv igen. Stå där och tycka synd om sig själv liksom...

Man vet att man har vurpat på ett gruvområde när man har metallpulver på handskens magnet efteråt.

Fick jaga ikapp Robin Ström vid Ornäs och fick några minuters sällskap, alltid trevligt och bra för moralen.

Nu sitter jag här, uppskrapad och fin. Värst är det ändå på höften för där lär det ju fastna i kläderna. Hemma hade jag suttit i kalsongerna och låtit det läka ihop, men jag tror inte att alla här på jobbet uppskattar om det sitter en halvnaken och blodig cyklist på kontoret. Så jag lär väl tvätta av mig och se om vi har något att plåstra om mig med. Knät fick sig också en liten kyss. Tur ändå att det gick så pass bra som det gjorde.

Klant.