Carpe diem-månad

Alltså. Jag skojar inte. Det här måste bli carpe diem, varje dag, hela månaden. Skönt att februari har 29 dagar och inte bara 28, för när den här månaden är slut så ska jag tillbaka till jobbet. Så nu gäller det att fånga dagen, ta vara på varje minut och leva livet.
Jag är allvarlig!

Nu kommer jag låta som en lat jävel, men jag säger det ändå: jag vill inte tillbaka till jobbet.

Damn, det har varit så skönt att vara med barnen så mycket sedan den 20:e maj. Med Frida hela dagarna, med övriga barn hela loven samt före och efter skolan. Massa tid med mina barn. Ovärderligt. Min föräldraledighet tar slut när februari tar slut. Tillbaka till jobbet, stämpla in, jobba och stämpla ut. Varje dag.

Det är inte bara all tid med barnen som jag fastnat för utan att få vara så mycket "ledig" har gett mig mycket tid att fundera och reflektera. När man sitter i ekorrhjulet så rullar det ju liksom bara på hela tiden så man stannar sällan upp och bara funderar på livet. Vill jag verkligen göra det jag gör så himla länge till? Är det här det bästa för mig?

Mitt första fasta jobb hade jag i... 7½ år tror jag det blev. Tröttnade rejält efter ungefär fem år men stod ut. Kort efter det så hade jag faktiskt ett snack med en person som har haft en lite bättre yrkeskarriär än vad jag själv har haft och han sa att han alltid bytte jobb inom fem år. För när det har fått fem år så kan man liksom sin grej. Det rullar på, blir tristess och man bidrar kanske inte med riktigt lika mycket längre. Så jag tänkte då att om jag själv tröttnat på mitt jobb efter fem år så ligger det kanske något i det där och lovade då mig själv att inte stanna på samma jobb i mer än fem år.
Nu har jag jobbat i samma företag i 5½ år. Men. På det här företaget har jag haft fyra olika yrken, eller vad man ska kalla det. Jag har alltså flyttat runt i företaget och börjat med nya saker. Guld värt faktiskt och företag borde nästan ha den möjligheten för sina anställda. Att rotera lite, om det är möjligt. Det jag jobbar med nu har jag jobbat med i 2 år och 11 månader enligt LinkedIn. Så man kan säga att jag ändå har ungefär två år kvar innan jag lär hitta på något nytt.

Frågan är bara vad jag vill göra för någonting nytt inom två år. Jag vet liksom fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har en lite romantiserad bild av vad jag skulle vilja göra, men jag saknar liksom kompetens, kapital och tid för att förverkliga det. Dessutom är det inte säkert att det blir så lyckat rent ekonomiskt och med fyra ungar och ett hus så känns trygg ekonomi som något jag bör satsa på några år framöver.
Det där är ju också något som gör att jag riskerar att stanna för evigt där jag är nu. Jag påstår inte att jag tjänar jättebra där jag jobbar nu, men det är helt okej faktiskt. Skulle jag byta jobb så måste jag kanske börja om på en lägre lön igen och hur kul skulle det vara? Nja, svårt det där.

Äsch. Det blir nog bra det där ändå. 1:a mars får jag i alla fall börja cykelpendla igen. Det ska dessutom bli kul att få hänga lite mer med mina kollegor som jag faktiskt saknat under den här tiden.

-----

Jag hade inte tänkt skriva en uppsats om mitt liv och mitt jobb, det bara blev så. Förlåt.

-----

Ni vet ju hur jag gillar siffror? Jodå. Det vet ni.

• Sömnen förra veckan landade på 42 timmar och 20 minuter av mitt mål på 49 timmar. Inte ens nära alltså och nästan en timme för lite per natt. Bidrar säkert till sjukdomsdagar i längden.
• Januari var en bra bloggmånad för mig. Jag försökte skriva lite bättre och ni gillade bloggen lite extra för det blev ett snitt på 1143 unika besökare varje dag. Det är ju helt sjukt att försöka föreställa sig att så himla många människor tittar in här varje dag. HELT SJUKT!!!
  Siffrorna är dessutom från Google Analytics och inget hittepå. En del bloggare tar ju siffror från lite var som helst och säger att det är unika besökare. I vissa fall blir till och med antal sidvisningar till unika besökare. Det gäller ju att man vet vad man snackar om när man vill skryta.
• Min Facebook-sida har 1699 Gilla-markeringar. En till och jag når 1700! Fattar inte att jag går igång på sådant där, men det gör jag. Älskar't. Som om 1700 vore något magiskt liksom...
• En bild jag la upp på Instagram häromdagen nådde över 500 gilla-markeringar och blev min näst mest gillade bild någonsin. 500 är ju säkert en piss i havet för en del av er, men precis som med watt-siffror så ska man ju helst jämföra med sig själv och jag är jättenöjd. Det här är bilden jag snackar om:

#summeriscoming

Ett foto publicerat av Henrik Öijer 🚵 (@henrikoijer) Jan 27, 2016 kl. 11:40 PST

Idag ska jag karpa diem genom att redigera film, sova och kanske besöka fotobutiken för att se om de kan rengöra min kompaktkamera. Det är så mycket skit bakom linsen på den så det är bedrövligt. Vi hörs, hej!