Efter att vi lekt färdigt så cyklade vi en sväng, jag och barnen. Vi kom hem, drog med frugan ner på stan där vi käkade kinamat och hade det gött ett tag. Sedan gick vi på Emilys dansuppvisningssäongsavslutning. Efter det så kunde jag alltså sticka ut och cykla. Tror jag kom iväg halv sju på kvällen. Kunde ändå vara ute till det blev mörkt vilket betydde att jag hade nästan tre timmar på mig att bränna lite energi på.
Tänkte att det kunde vara kul att inleda med Skuggarvstempot. Bara där förstår ni ju att det skulle gå åt helvete. Körde ju det eländet så sent som den 20:e april på min näst sämsta tid någonsin. Under uppvärmningen (cyklingen till starten) så kändes benen som ett par betongpelare. Pulsen vägrade gå upp trots väldigt lite träning denna vecka. Borde nästan haft fågelhjärta tyckte jag. Struntade i det och tänkte att när jag väl startar klockan så brukar ju benen gå av sig själv och senast hade jag ju en snittpuls på 175. Startade och kroppen kändes fortsatt skit. Benen ville släpa runt tunga växlar på låg kadens. Hjärtat vägrade slå över 170 slag i minuten trots att benen skrek efter vila.
Försökte hela tiden att ta i mer. Men det gick inte. Det gick ändå, tro det eller ej, lite fortare än senast. Inte så konstigt kanske då en skölpadda med bakbundna ben hade kunnat ta sig runt den där banan snabbare än jag gjorde senast. Dessutom var vinden mycket bättre, så jag hade nog kunnat ta mig fram snabbare även utan att trampa. När jag kommit till Sundborn så var jag en minut före mitt senaste försök. Sedan väntade backarna. Tänkte att då skulle jag minsann straffa ur kroppen rejält och få en riktig pulshöjare. Men den jäveln fortsatte att protestera. Ville bara skruva av motståndet och kliva av. Men det var ju ingen testcykel så jag var tvungen att fortsätta för att slippa bli stående i Boda, som något jävla fån. Och eftersom jag har den här bloggen så skulle det ju se riktigt illa ut om jag bara rullade igenom sista kvarten med 105-puls och 15 km/h i snitthastighet. Så jag försökte väl ändå hålla ångan uppe så gott det gick. Från Skuggarvet bjöds jag på en frisk motvind vilket inte direkt höjde min moral. Kom upp på 32:03 vilket ändå var 47 sekunder bättre än senast. Men fortfarande under isen.
Körde en del mental peppning under loppet. Det kunde låta så här i mitt huvud:
"Så jäääääävla kass jag är då"
"Skitben! skitben! skitben! skitben! skitben!"
"Men vafan ta iiiiii dåååå!"
"Här åker jag och skämmer ut sponsorerna"
"Om jag åker saktare så välter jag"
"Klart jag ska lägga i en tyngre växel, kadensen var ju ändå på väg upp över 60 varv i minuten."
"Så himla dålig!"
Jorå så att. Efteråt tänkte jag panga ur benen med lite intervaller. Det blev en 2-minutersbacke och några spurter. Tre potentiella cykeltimmar blev till en och en kvart. Ett tag tänkte jag kliva av cykeln och gå genom skogen hem för att slippa skämma ut mig totalt på vägen.
Sådär. Skitskönt att ha fått årets sämsta pass avklarat, nu ser jag fram emot vändningen.
Data från passet: https://connect.garmin.com/activity/304795437
På något sätt är det är skönt att läsa att andra även har dåliga dagar, att du är lite mänsklig så att säga, fast skittrist för dig förstårs.Du fattar säkert hur jag menar. Och nu kommer ju vädningen!
SvaraRaderaLog lite när jag läste om din pepp. Ungefär så där trevlig är jag mot själv också när jag har skitkropp, jag brukar dock skrika högt åt mig själv, tur att jag för det mesta åker själv. Sen undrar man hur mycket bättre man blir om man skäller på sig själv ;-)
Alla har vi våra dagar...
RaderaJag råkade också "tänka högt" till mig själv ett par gånger. Man kan behöva en utskällning ibland om man kan ta det på rätt sätt och sedan motiveras att göra det bättre nästa gång.
Kanske för lite fett på kroppen?
SvaraRaderaCE
Haha! Alla som har tvingats se mig naken i ett omklädningsrum tillsammans med andra cyklister vet att det inte är något problem hos mig.
Radera