Människan Nicklas Axelsson

Många upprörda åsikter finns att läsa på internet rörande Nicklas Axelsson och hans dopingproblematik. När han åkte fast första gången tyckte jag han var en idiot, det skall jag erkänna. Nu vet vi inte ännu om han verkligen dopat sig denna gång, men om han har det så tycker jag nu synd om honom. Han har inte haft något lätt liv, och inte lär det bli lättare av detta. Visst är han en fuskare, men det är cykel vi pratar om. En idrott, ett spel och en lek. Vi tävlar om vem som korsar mållinjen först. Fuskare finns överallt. Det fuskas i skolan, småbarn tjuvkikar när de leker kurragömma och jag kan nästan lova att alla som läser detta någon gång har eller har försökt fuska i något någon gång.
Jag vill poängtera att jag inte på någotvis är någon dopingförespråkare, jag skyr det som pesten. Men detta inläggets tyndpunkt ligger inte i dopingproblematiken, utan på människan Nicklas Axelsson. Jag skulle själv aldrig ta otillåtna medel för att förbättra min förmåga, men så har jag å andra sidan aldrig heller tävlat på den nivån som han befunnit sig. Nicklas har tidigare upplevt att man kan flyga fram på cykeln med otillåtna medel i kroppen, jag kan förstå att frestelsen för att få uppleva det igen är stor.
Efter att Nicklas åkte fast 2001 kände han sig som en mördare, hans förhållande tog slut, han funderade på meningen med att leva vidare och många i hans närhet ville inte längre kännas vid honom. Jag minns själv hur jag på avstånd såg honom på Sollerön under hans avstängning, tror han skulle åka med i någon servicebil och jag undrade hur han ens vågade visa sig där. På en cykeltävling bland så många människor som inte ville veta av honom. Men han är faktiskt bara en människa, en människa med familj, vänner, bekanta och ett stort intresse för cykel. Sakta har en efter en förlåtit honom för det regelbrott han begått, om han nu dopat sig en andra gång kommer nog slaget bli hårt för honom. Nu behöver han sin familj, sina vänner och troligitvis proffessionell hjälp med att bearbeta detta.
Nicklas är 37 år ung. I elitidrottsvärlden är det en ganska hög ålder, men livet är inte bara elitidrott. Han måste nu försöka komma över detta, skaffa sig ett vanligt jobb och försöka hitta tillbaka till sig själv. Bara att försöka hitta ett jobb kan göra vem som helst deprimerad i dessa tider. Än värre blir det nog om man är 37, utan någon högre utbildning(gissar jag) och utmålad i media som en fuskare.
Om vi bortser från att Nicklas är en duktig cyklist (som jag haft äran att tävla mot) och en fuskare så är min uppfattning att han är en lugn, glad, ödmjuk och trevlig person. En som det är lätt att tycka om och som säkert är en bra vän. Någon som inte gör andra illa, andra än sig själv det vill säga. Som cyklist och person är Nicklas Axelsson någon jag ser upp till. Han är en härlig kämpe.

På nätet rullar snöbollen i fri fart:
På Facebook finns nu en grupp som heter "Vi som aldrig mera vill se nicklas axelsson cykla"
http://www.facebook.com/#/group.php?gid=236986458566
Artikeln i Aftonbladet har kommenterats flitigt:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/cykel/article6385538.ab
Och det snackas på HappyMTB:
http://happymtb.org/forum/read.php/1/1320445
Cyclingnews har nu också fått upp en artikel (tänk om Aftonbladet kunde vara flera timmar före Cyclingnews också med andra typer av cykelnyheter..):
http://www.cyclingnews.com/news/axelsson-positive-for-epo-faces-lifetime-ban?cid=OTC-RSS&attr=news_headlines

Om Nicklas har dopat sig igen så hoppas jag verkligen att han är lika rakryggad som senast och erkänner det. Jag kan tro att det skulle vara lätt att förneka det denna gång med tanke på det helvete han fick genomlida förra gången. Men att dessutom leva med en lögn skulle inte göra saken bättre.
Så Nicklas; jag hoppas du gör rätt val i livet nu.