Jag ska inte bli allt för långrandig, men tänkte ändå få med lite om mitt lopp och börjar då med hur det var förra året. Förra året gick startbacken ganska snabbt, det blev 30 man som kom upp tillsammans men sedan slog farten av och i Mångsbodarna var det 149 man som kom samlat. Där delades fältet upp i grupper mot Risberg. Jag hamnade efter en forcering i andragruppen som bestod av ca: 20 man och förstagruppen bestod också den av ca: 20 man. Det har inte varit någon hemlighet att en bra placering i Mångsbodarna gör att man sitter långt fram även i Risberg och därifrån är grupperna i stort sett klara ända till målet. Förra året blev jag till slut 35:e man, något jag ville förbättra i år med planen att vara bättre med i Mångsbodarna där jag passerade som ca: 50:e man 2012.
I år ville jag inte att det skulle bli 150 man och "slumpen" som avgjorde vem som var med efter Mångsbodarna och vilka som fick se sig själv i sämre grupper. Jag hade faktiskt tänkt mana på tätgruppen efter startbacken att vi skulle jobba på och göra det svårare för andra att komma ikapp.
Pakter i Cykelvasan
Inför loppet igår så har jag från ett par håll hört om pakter och outtalade samarbeten mellan riktigt duktiga cyklister från olika klubbar/team. Det var många som inte ville att det skulle vara ett sådant krig om positioner inför Mångsbodarna som tidigare år. Det är inte en säker tävlingsmiljö att ha 150 cyklister som vill vara topp 10 när man svänger av asfalten. Dessutom ville man inte att det skulle bli för stora grupper med folk som bara gled med till fina placeringar på grund av att dom lyckades placera sig bra in till Mångsbodarna. En nackdel med stora grupper som åker i lagom fart är att det är bäddat för stora spurter, alla gillar inte spurter och ett sätt att slippa spurter är ju att göra tävlingen så hård att alla är trötta mot slutet.
I startbacken så gick det riktigt långsamt i år. Det sprack inte av någonstans vad jag kunde se, lite förvånad var jag men eftersom jag hört om pakter så försökte jag bara sitta långt fram, hålla mig kall och invänta fartökningen. När vi rundade kontrollen i Smågan så small det bara till. Jag kom ut på grusvägen som kanske 5:a-6:a och där började den riktiga eliten köra ruskigt hårt. När en kör riktigt hårt och växlar över till nästa cyklist så fortsätter givetvis den. Så det blev ett lagtempo med ca: 20 man i spets. Alla dom bästa var med och körde skiten ur alla andra.
När vi kom till Mångsbodarna i år var det 32 man kvar i tätgruppen, mot 149 förra året och jag satt som 20:e gubbe. Enligt STRAVA så körde vi 1:25 snabbare på dom 14.8 kilometerna mellan Smågan och Mångsbodarna, det gjorde verkligen skillnad. Jag kände att tempot sedan Smågan varit lite för hårt för min smak, men hoppades innerligt att farten varit så hög inledningsvis för att gallra i fältet och att man skulle slappna av snart när tävlingen satt sig. Strax innan asfaltsbacken upp mot Risberg (drygt 30 km in i loppet) så fick jag släppa tätgruppen som då bestod av ca: 15-17 man. i asfaltsbacken så bildades en andragrupp där jag kom att hamna. Vi hade placeringarna 14-25 ungefär. Krippe Kvist var med mig och jag sa någon gång att jag behövde återhämtning. Jag satt bland dom sista i gruppen och undvek dragjobbet. Tänkte att om jag bara klarar mig till Evertsberg efter fem mil så blir det lättåkt sedan och jag kan återhämta mig. Så blev det inte utan norrmännen körde skiten ur sig även utför med oss partysvenskar (vi var 4 svenskar bak i gruppen...) på rulle. När vi närmade oss Oxbergssjön så var jag tvungen att släppa gruppen och körde ensam på stöket runt sjön.
Efter att ha kört skiten ur mig själv i sex mil så sa kroppen stopp. Benen hade haft sådana otroliga mängder syra och lungorna hade exploderat flera gånger om. Så här i efterhand så borde jag kanske ha tagit det lugnt i asfaltsbacken upp mot Risberg och hängt med en tredjegrupp istället. Hade kanske ändå klarat att förbättra mig mot förra året. Istället körde jag skiten ur mig i asfaltsbacken för att hämta in ett par starka norrmän. Jag ville ju inte bara förbättra mig mot förra året, jag ville köra riktigt bra. Så jag försökte. Den här gången höll det inte.
Jag ville mer än vad kroppen kunde leverera igår. Det kändes aldrig bra någon gång under loppet utan från Smågan efter en mil och fram till mål var det en enda lång plåga. Det kan dels bero på dåliga förberedelser inför loppet, men också att jag helt enkelt inte har kapacitet nog för den hårda inledningen. Men samtidigt, när man sitter i gruppen som gör upp om en fjortondeplats så släpper man ju inte den. Jag kände ju att det gick för fort, men hoppades att intensiteten skulle minska eller att jag skulle återhämta mig genom att bara smyga med. Kör man om placeringar och skiter i tider så släpper man inte gärna en grupp frivilligt.
Om jag kör Cykelvasan nästa år så ska jag göra det med bättre förberedelser, och förhoppningsvis en bättre grundform. Det känns så otroligt tungt att göra allt rätt för att nå målsättningen, men att kroppen inte är beredd för uppgiften.
Starkast i hela fältet igår lär nästan Magnus Darvell ha varit. Han punkterade, slängde i en slang och kom i väg precis när vår grupp kom ikapp. Då var han ca: 2½ minut efter täten. På denna lättåkta bana där jag tyckte det gick alldeles för fort och täten körde på för att göra tävlingen hård så lyckades han med det omöjliga att köra ikapp tätgruppen. På ca: 2 mil. Helt sjukt att lyckas med det. Kort efter att han lämnade vår grupp så fick vi höra 3 minuter upp till täten, så jag var rätt säker på att min grupp skulle komma ikapp honom igen när han tröttnat i sin jakt.
Tävlingen blev hård och det var en 11-mannagrupp med bara den yppersta eliten som kom att göra upp om tätplaceringarna. Strax efter Eldris så lyckades Fredrik Ericsson få en lucka som höll hela vägen in i mål.
För egen del så ramlade jag in på en 251:a plats på tiden 3:06:13, 23:12 efter vinnaren. När jag släppte min grupp så tog jag det lite lugnare in mot Oxberg för att få den där återhämtningen jag behövde och sedan kanske kunna hänga med nästa grupp. Dom kom ikapp mig i Oxberg och jag försökte verkligen gå med i backen där men klarade det inte. Sedan försökte jag hänga på både ströcyklister och grupper men så fort det lutade uppför så fick jag ge mig. Gav snart upp alla försök och höll bara min egna fart för att ta mig till mål. Stannade i några kontroller också och försökte ha det trevligt trots besvikelsen...
Bilden har Jan Stålhandske tagit i slutet av loppet, det syns ju att det inte direkt slår gnistor om cykelåkningen
Så här ser en pulskurva ut för någon som blivit trött. Stadigt sjunkande puls, egentligen från 10 km där dagens pulstopp var.
Garmindata från Cykelvasan 2013:
.png)
