Västboloppet = DNF

Hej!

Jag har ju inte skrivit så mycket om Västboloppet och det beror givetvis på att det inte fanns något att skriva hem om. Hade jag vunnit så hade det säkert varit tio blogginlägg publicerade sedan målgång. Det där vet ni ju hur det fungerar...

Jag ska försöka ta det lite kort.
Inför start så brydde jag mig inte i att ta någon bra position i startfållan, höll mig hellre i skuggan så länge som möjligt. Många av de duktigaste cyklisterna stod också längst bak så jag kände mig inte så himla orolig för att inte kunna hänga med i starten...
Banan hade två gruvsvägspartier, ett i början på varvet där man åkte svagt utför efter att ha tagit oss upp för en asfaltsbacke innan och ett parti någon kilometer senare. Det första partiet var 1.3 km långt och det andra var 3.2 km och dessutom med några småbackar. Vi skulle köra nio varv och totalt 162 kilometer.
Trots vad jag tyckte var en lugn start så sprack klungan i flera delar utför på första grusvägspartiet och jag hamnade givetvis i en grupp långt bak. Även om det gick ihop så satt jag ganska långt bak även på det andra partiet. Bestämde mig därefter för att sitta långt fram varje gång och inte tro att det kanske skulle gå lugnt och fint...
Störst problem på banan hade jag mellan dom två grusvägspartierna. Igångdraget där var inget mina ben gillade och dessutom så sprack det ju av i klungan varje varv på första gruspartiet. Vissa hade ju sämre teknik än andra och det tog något varv innan man visste vilka man skulle undvika att cykla bakom.
När jag efter ett drygt varv kollade på min Garmin så såg jag att min snittpuls visade typ 178. Trodde att det var något fel antingen på pulsmätningen eller mig. Sååå himla jobbigt hade jag ändå inte upplevt det.
Eftersom jag satt bättre till i klungan på varv två så passade jag också på att gå med några attackförsök utan att komma iväg någonstans. När vi kört 3-4 varv så var snittpulsen nere på 175, någonstans kring tröskelpuls alltså. En timme och 15 minuter in i loppet och med ca: fyra timmar tävling att genomföra. Kändes inte bra men jag satt ju där jag satt och pulsen är inget jag kunde påverka så det var bara att bita ihop.

Klungan blev hela tiden mindre och mindre. På bilden nedan så gissar jag att vi cyklat ungefär fyra varv:

Jag sitter i den främre halvan av klungan på väg mot banans andra grusvägsavsnitt.
Foto: Valentin Baat http://www.baatphoto.com/2014/07/vastboloppet-2014-swecup/

Här någonstans började det bli jobbigt för mig. Troligtvis gjorde värmen i kombination med intensiteten att det blev tufft för mig. Ute på varv fem så gick det från att ha känts ganska bra till att det blev en kamp. Ute på varv sex så hamnade jag lite uppgivet bland de sista i klungan, jag kände väl att det inte var långt borta innan jag skulle få ge mig.
Så ut på sjunde varvet så tycker jag att det går fort i langningsbacken. Där hade jag annars tyckt att farten var lugn och fin. En cyklist som tar langning kör på en flaska som någon tappat och välter. Han vinglar in i min bakväxel och faller åt vänster bakom mig. Blev inte speciellt hindrad eller så och växeln höll tack och lov. Cyklisten höll också!
När vi svängde av vägen och skulle upp mot Bokskogen och första grusvägsavsnittet så går det för fort för mig. Det känns riktigt jäkla illa och när jag sitter där nästan längst bak så fanns det inte så mycket att "falla tillbaka på". Tvingas ge mig där och mår riktigt jäkla pyton. Det känns som om hela kroppen kokar och jag vill bara lägga mig i en tunna isvatten.
Marcus Johansson från Motala får också ge sig samtidigt som mig och vi bestämmer oss för att rulla ur benen ett varv. Vi får lite senare sällskap av en Hymercyklist, så vi blir tre stycken som släpar oss runt.

Där är vi tre, ute på det andra och längre grusvägspartiet.

Jag skulle gärna ha kört två varv till och fullföljt loppet. Det känns ju så mycket bättre att i alla fall ha tagit sig runt ett lopp än att behöva kliva av. Men så kokt som jag var så var det inget alternativ. Så jag klev av efter sju av nio varv.

Så här blev Garmin-datan för dom dryga sex varven som jag var med. 111 kilometer blev det med en snittfart på 41 och snittpuls på hela 169 slag i minuten. Det motsvarar 86.2% av min maxpuls det.


Det var åtminstone kul att sladda lite på grusvägen och känna att det gick bra när vi körde off road. Tyvärr har jag hela året saknat det där lilla extra vilket gjort att kroppen inte fixar dom längre distanserna. Det saknas pangpang i buggarna, helt enkelt.

Bilder från Jönköpings varvlopp

Hej och god morgon!

Idag knäpper det lite i knät, igen. Efter en välbehövlig vilodag igår så är det väl dags att panga på med träningen idag igen. Nu är det #aldrigvila som gäller. Jag har hittat lite läckra foton från helgen på nätet, känner ni till fler sidor/fotografer så tipsa mig gärna!

Valentin Baat gör ju ingen besviken när han använt kameran, så även denna helg. Han har nu publicerat en del läckra foton på sin hemsida, se dom här:
Bilder Jönköpings varvlopp, del 1
Bilder Jönköpings varvlopp del 2
Bilder från både Jönköpings varvlopp och Östgötaloppet

Även elitcyklisten Saga Lindström har publicerat några bilder från helgens tävlingar, ni hittar alla här: http://sagalindstrom.se/2014/04/14/jonkopings-varvlopp-ostgotaloppet/

Det sista från Tour of Jämtland 2013

Börjar med några av bilderna från Tour of Jämtland, som Valentin Baat har tagit. Bara dessa bilder gör ju att det blir värt att vara med i tävlingen. Jag är dock (tydligen) så sjukt bra på att gömma mig i klungan så det blev inte många på mig, hittade mig dock på några:

Här kan ni se mig i karavanen, bakom en vit bil med cyklar på taket

Här ser ni också mig, borta i kurvan. Utan denna Sigmasport-cyklist så hade jag aldrig kommit tillbaka till klungan.

Här ser ni mig i höjd med den svarta bilen som vi möter.

Här var jag så tarv på dricka att jag faktiskt tog lite vind också.

Bortsett från vid langningen, eller när jag var bakom klungan och jagade som en idiot för att komma ikapp igen så tog jag inte så mycket vind. Första dagens kriterium tog jag lite vind, men det var i bakre delen av klungan eller bakom den. På andra dagens tävling så attackerade jag tre eller fyra gånger. Den tredje dagen så attackerade jag en gång. Den sista dagen så stötte jag ikapp en grupp som gått loss för att köra ikapp ett större gäng. Alltså mer någon form av defensiv panikstöt mer än något offensivt försök att vinna tid. Det är kul att attackera, tycker jag. I år har formen inte direkt varit attackvillig, men det har blivit bättre.

Kul med Bäckstedts närvaro. Visst, han har sina glansdagar bakom sig. Vem minns inte segern på Paris-Roubaix 2004? En av mina attacker på den andra dagen var faktiskt med just Magnus Bäckstedt, och visst kändes det lite speciellt att vara loss med honom. Om än bara för några sekunder. Det kändes också att han kan trampa cykel om lutningen på vägen är den rätta... På den tredje dagen så hade han redan innan starten berättat att det blev hans sista etapp i Tour of Jämtland och kanske hans sista landsvägstävling (har vi hört den förr?). Den dagen så tog han en förning i klungan som varade i sju mil. Sju mil.

Tävlingen var precis så fin som jag hoppats. Vackra vyer, kuperat och mycket skog. Jag älskar skog. Skönt att slippa tävla i södra sverige för en gångs skull och också trevligt att köra linjelopp som gick från en punkt till en annan. Istället för att köra 13-20 mil på en varvbana som mäter en mil.

Tog två kisstopp på dag tre. Brukar inte stanna för att kissa på tävlingar normalt sett, och har lagt för lite tid på att lära mig kissa i farten (något som alla som tävlar i landsväg borde öva på). Vid första stoppet så hade jag ett flertal duktiga cyklister som stannade samtidigt, var ändå tvungen att nypa av för alla blev klara före mig. Vid det andra stoppet så var jag lite mer desperat så jag stannade när en enda cyklist stannade vid sidan av vägen. Såg till att kissa klart och kom iväg precis bakom polisbilen. Den åkte sist i hela tävlingen. Hade jag kissat lite längre hade det alltså kunnat bli några riktigt långa mil in till Åre. När vi närmade oss Åre så var jag åter kissnödig och hade då behövt kunna kissa i farten på ett säkert vis. Nu fick jag istället hålla mig då ett stopp inte var att tänka på eftersom farten var för hög. Alla sådana här moment behöver man öva på. När jag var yngre så övade jag på sådant som hör till cykling men ändå inte är själva cykelmomentet. Som att ta av och på sig en regnjacka. Ta några minuter på ett distanspass där ni bara tar av er och på er jackan i farten. Till slut sitter det. Jag har även övat på att kissa i farten, så skulle det ha varit panik så skulle jag nog klarat av även det under tävlingen.
Tjejer har ju lite svårare att kissa i farten, cyklister är dessutom ett vårdat och stiligt släkte så vi kissar inte på oss som det görs i andra sporter. Tjejer tävlar oftare kortare lopp så behovet av kisspauser är nog inte lika stort i själva tävlingsmomentet. När man tränar så kan kisspauser bli aktuella för alla och jag hittade det här inlägget om hur tjejer kan ta en kisspaus utan att behöva ta av sig kläder: http://marijndevries.nl/?p=4123

Gemenskapen på ett sådant här evenemang är ju ett riktigt plus. Normalt så åker man ju till en tävling, kör den och åker hem igen. Här fick man spendera mer tid med varandra även efter loppen och att käka frukost och middag tillsammans med övriga deltagarna var riktigt trevligt. Jag kan tyvärr inte sätta allt för många namn på ansiktena i elitklungan, dels för att jag satsat på MTB hela cykelkarriären (utom dom här två sista åren) och dels så har jag inte haft dessa möjligheter att umgås före och efter loppen. Jag har lärt mig namnen på de flesta som brukar vinna och de som, precis som jag, tävlat i MTB eller cross känner jag ju igen. Men sedan är det stopp. Skulle kunna hamna i en 20-mannagrupp i en svensk elittävling och inte veta namnet på en enda av cyklisterna. Lite trist, men så är det när man satsat på annat. MTB-sporten och kanske framförallt cyclocrosssen har ju lite mer gemenskaps-karaktär än landsvägscyklingen, så där är det kanske lite lättare att lära känna cyklister utanför den egna klubben.
Jag kan ju bara gissa att banketten sista dagen på Tour of Jämtland hjälpte gemenskapskänslan något enormt. Det hade varit riktigt härligt att få vara med där och mingla hela kvällen/natten, men jag balanserar ju cyklandet med familjelivet och jag ville få söndagen med familjen.

Nu känner jag att det här inlägget drar iväg, tänkte ju hålla det kort. Men så kan det bli när man sitter ensam vaken i huset och tänker tillbaka på en fantastisk tävling. Tour of Jämtland är en sådan där tävling där man verkligen trivs och känner sig välkommen, en tävling som man vill komma tillbaka till.

Tom Wieselblad har skrivit ett inlägg med lite spridda tourtankar, klart läsvärt och han nämner också mig:
"Henrik Öijer. Ni som har träffat honom vet vad jag menar. Och de flesta som läser min blogg har säkert träffat honom. För er som inte har träffat honom. En av svensk cykels portalfigurer, utan att göra något märkvärdigt av det. En självklar närvaro, entusiasm och passion för sporten. Smittar av sig med sin glädje, träffsäkra humor och underbara attityd."
Det är ju så att jag blir tårögd, väldigt fint skrivet måste jag säga och kul att han bara tycks ha träffat mig när humöret varit på topp...

Avslutningsvis så vill jag tacka lite folk.
Först och främst vill jag tacka Maria Wiklund som inte bara stod ut med oss i Falulaget, utan dessutom skjutsade runt oss, langade och ordnade så att vi bara behövde tänka på att cykla. Jag vill givetvis också tacka laget för den fina gemenskapen under dessa dagar, så tack Joel Håland, Viktor Knutsson, Patrik Paulsson och Jimmy Bodin. Tack också till Anders Bromee med sin stab som ordnat en sådan fin och välorgansierad cykeltävling. Tack till familjerna Håland och Knutsson för langningsservice. Tack också till alla som hejat på mig både via nätet och även på plats. Tack också till Polisen som såg till att vi fick genomföra säkra cykeltävlingar. Avslutningsvis vill jag givetvis tacka min fru och min familj för att ni står ut med mig.

Rapport från fjärde och sista dagen på Tour of Jämtland

Så, nu kommer äntligen rapporten från sista etappen. Igår flyttade jag och var helt färdig, idag har jag jobbat och är fortfarande helt färdig. Det känns som att det var tur att Tour of Jämtland bara var fyra etapper och inte fem, å andra sidan så hade kanske inte den fjärde dagens tävlande varit lika intensivt om man vetat att det väntade ännu en dag.

Bara genom att titta på banprofilen gjorde mig nervös och mina lagkamrater behövde inte fundera på om jag var nervös eller ej med tanke på allt jag babblade om backar den dagen. När vi åkte från Åre för att starta den fjärde och sista etappen så kändes det som om vi åkte utför hela vägen till Trondheim, det skulle bli väldigt jobbigt att cykla tillbaka. Jag sa ingenting om det, men kände att detta var etappen där jag skulle kunna rasa igenom totalt och tappa allt i totalen. Kände mig för ett tag nöjd över att ha lyckats nå 22:a plats efter tre dagars tävlande, men så slog jag bort nöjdkänslorna och bestämde mig för att istället försöka göra mitt livs lopp. Jag berättade också för andra att jag ville göra mitt livs lopp. Jag skulle kriga från kilometer 0 till målet efter 210 km.

Första backen smällde till efter 20 km och bergspriset på 440 meters höjd nåddes efter två mil i kuperad terräng. Det var riktigt snabba vägar bort mot backen och jag bestämde mig för att ta det riktigt kallt på vägen mot backen, många andra försökte skaffa sig en lucka innan backen men jag kände att allt för många var allt för heta och att det nog skulle hålla ihop hyfsat in i backen. Väl inne i byn där vi skulle svänga upp så avancerade jag i gruppen och kom in i backen i en ganska bra position. Det blev riktigt brant direkt och det brände till i benen när den stekheta klungan attackerade backen. Det tog tyvärr inte lång tid innan jag kände att det skulle bli för tufft för mig. Skulle chansen till en bra placering ta slut redan efter dryga två mil av sista etappen? Jag kikade mig omkring och såg att jag inte var ensam, nu skulle det krigas!

Vi blev några som samarbetade, sedan kom en större grupp ikapp och vi fick mer fart. Alla ville givetvis ikapp igen. Och på dom platta partierna kom vi ikapp lagom till nästa backe. Nu kändes det dock bättre och jag kunde gå med i dom sista klättringarna upp till bergspriset. Kändes inte ens speciellt svårt. Kanske hade de starkaste bränt en del finkrut till och i första branten? Utförskörningen efter bergspriset var också något som oroat mig med snack om färister, löst boskap och allmänt dålig väg. Allt stämde och inför utförskörningen så trodde jag inte att det var något som skulle gynna mig, men allt kändes jättebra och jag kände mig väldigt självsäker utför.

På den platta mittdelen av etappen så anslöt fler cyklister. Jag åt och drack så mycket som jag kunde, min största skräck inför denna etapp var att vägga och gå tom på energi i etappens slutskede. Då skulle tiden rinna iväg ruskigt snabbt. Istället började jag känna mig starkare och starkare, när vi var inne i motluten på väg mot backens riktga början så gick en stor grupp iväg. Kan ha varit 20-25 man. Dom fick också den luckan som brukar kunna räcka och jag kände att mina chanser till en fantastisk slutetapp var på väg bort med den gruppen och att jag skulle få spendera sista halvan i en avsågad grupetto. När så 5-6 man stack iväg så väntade jag först på att fler skulle vilja ansluta, men beslöt mig för att göra ett försök själv. Kände snabbt att jag hade krafter nog för att ansluta till den lilla gruppen och att vi kunde jaga ikapp den stora. Vände mig om och såg hela klungan jagandes bakom mig. Trist, men ändå skönt för då kunde jag återhämta mig lite mer innan backarna och de som var före klungan blev inhämtade av ett par Hymer-cyklister och Jimmy Bodin som tävlade för oss i Falu CK. I den 24-25 km långa stigningen så inledde jag ganska bra, men i en brant del av backen så var jag så tarv på att ta en flaska att jag slog av rejält på farten, flyttade mig från vänstra sidan av klungan och vägen och ut till den högra. Sedan skulle jag ikapp. Den flaskan var dyrköpt, för att köra ikapp en tätgrupp som gasade uppför var givetvis ingenting jag gjorde bara sådär, oavsett hur pigg jag känt mig innan. Tappade kontakten tillsammans med några andra ensamma stackare. Det blev en liten grupp på två trötta norrmän, en svinstark Sigmasport-cyklist och jag. Med bra driv så kunde vi ansluta till karavanen i den lättaste delen av vägen mot bergspriset. Via karavanen tog vi oss upp till klungan igen. Andra gången som jag blivit avhängd men kommit tillbaka. Nu gällde det bara att sitta kvar till Storlien och gränsen till Sverige, därifrån skulle terrängen bli mer hanterbar. Givetvis fick jag ge mig även i den sista branten och hamnade då tack och lov med Benny och Peter från Åstorp, vi samarbetade bra men fick också bra hjälp av karavanens bilar för att ta oss tillbaka.

När jag var i klungan igen och på den svenska sidan så kände jag mig ganska så säker på att överleva hela vägen in till mål. Ett par britter hade stuckit iväg och jag var (tyvärr?) en av de som var med och drog upp jakten på dessa. Tyvärr hade jag bara krut för en förning och sedan fick jag finna mig i att klamra mig fast längre ner i klungan som sedan körde ursinnigt i jakten på täten. Ofta var det ett enda långt led med cyklister och jag bet flera gånger i för allt var jag var värd för att inte behöva ge mig. Det var nära flera gånger om, men för varje gång jag klarade mig så kände jag mig starkare. Farten var uppskruvad hela vägen in mot Åre och med ca: milen kvar så svängde vi av stora vägen och åkte ner på en mindre väg. I igångdragen där så tappade klungan sin svans, jag var på väg att åka av och vände mig om för att se om det fanns några att samarbeta med. Alla bakom mig var dock redan avsågade så jag grävde extra djupt för att täppa luckan till gruppen som nu minskat rejält. Några cyklister fick lucka på den mindre vägen, jag trodde först att totalledaren Jesper Dahlström var en av de som stuckit men upptäckte en stund senare att han var kvar i gruppen. Tyckte synd om honom då eftersom han och hela Motala AIF hade gjort ett fantastiskt jobb hela dagen och det bara var några få kilometrar kvar till mål.

Dom sista 6-7 kilometerna gick ganska lätt, nu var ju målet nära. In i den sista svåra svängen och sedan spurta mot mål. Stängde av klockan efter ganska exakt fem timmar och det var så otroligt skönt att nå målet. Några cyklister nådde målet före oss, men jag var i huvudgruppen och den var minsann inte stor. En riktigt bra krigardag i sadeln var över och jag skulle nog kunna avancera någon plats i totalen.

Mycket riktigt så avancerade jag. På etappen slutade jag 24:a och i totalen slutade jag på 17:e plats! Elfte bästa svensk i denna stenhårda tävling. Ett helt otroligt resultat som jag verkligen inte förväntat mig att få med mig från Jämtland.

En av alla läckra bilder som Valentin Baat fångat från Tour of Jämtland, se hans bilder från tävlingarna här: http://www.baatphoto.com/2013/08/tour-of-jamtland-2013/

Alla resultat från Tour of Jämtland hittar ni här: www.tourofjamtland.se/resultat-2013/

Garmindata från sista etappen, lägg gärna märke till snitthastigheten på 42.1 på denna stenhårda etapp!: