Det sista från Tour of Jämtland 2013

Börjar med några av bilderna från Tour of Jämtland, som Valentin Baat har tagit. Bara dessa bilder gör ju att det blir värt att vara med i tävlingen. Jag är dock (tydligen) så sjukt bra på att gömma mig i klungan så det blev inte många på mig, hittade mig dock på några:

Här kan ni se mig i karavanen, bakom en vit bil med cyklar på taket

Här ser ni också mig, borta i kurvan. Utan denna Sigmasport-cyklist så hade jag aldrig kommit tillbaka till klungan.

Här ser ni mig i höjd med den svarta bilen som vi möter.

Här var jag så tarv på dricka att jag faktiskt tog lite vind också.

Bortsett från vid langningen, eller när jag var bakom klungan och jagade som en idiot för att komma ikapp igen så tog jag inte så mycket vind. Första dagens kriterium tog jag lite vind, men det var i bakre delen av klungan eller bakom den. På andra dagens tävling så attackerade jag tre eller fyra gånger. Den tredje dagen så attackerade jag en gång. Den sista dagen så stötte jag ikapp en grupp som gått loss för att köra ikapp ett större gäng. Alltså mer någon form av defensiv panikstöt mer än något offensivt försök att vinna tid. Det är kul att attackera, tycker jag. I år har formen inte direkt varit attackvillig, men det har blivit bättre.

Kul med Bäckstedts närvaro. Visst, han har sina glansdagar bakom sig. Vem minns inte segern på Paris-Roubaix 2004? En av mina attacker på den andra dagen var faktiskt med just Magnus Bäckstedt, och visst kändes det lite speciellt att vara loss med honom. Om än bara för några sekunder. Det kändes också att han kan trampa cykel om lutningen på vägen är den rätta... På den tredje dagen så hade han redan innan starten berättat att det blev hans sista etapp i Tour of Jämtland och kanske hans sista landsvägstävling (har vi hört den förr?). Den dagen så tog han en förning i klungan som varade i sju mil. Sju mil.

Tävlingen var precis så fin som jag hoppats. Vackra vyer, kuperat och mycket skog. Jag älskar skog. Skönt att slippa tävla i södra sverige för en gångs skull och också trevligt att köra linjelopp som gick från en punkt till en annan. Istället för att köra 13-20 mil på en varvbana som mäter en mil.

Tog två kisstopp på dag tre. Brukar inte stanna för att kissa på tävlingar normalt sett, och har lagt för lite tid på att lära mig kissa i farten (något som alla som tävlar i landsväg borde öva på). Vid första stoppet så hade jag ett flertal duktiga cyklister som stannade samtidigt, var ändå tvungen att nypa av för alla blev klara före mig. Vid det andra stoppet så var jag lite mer desperat så jag stannade när en enda cyklist stannade vid sidan av vägen. Såg till att kissa klart och kom iväg precis bakom polisbilen. Den åkte sist i hela tävlingen. Hade jag kissat lite längre hade det alltså kunnat bli några riktigt långa mil in till Åre. När vi närmade oss Åre så var jag åter kissnödig och hade då behövt kunna kissa i farten på ett säkert vis. Nu fick jag istället hålla mig då ett stopp inte var att tänka på eftersom farten var för hög. Alla sådana här moment behöver man öva på. När jag var yngre så övade jag på sådant som hör till cykling men ändå inte är själva cykelmomentet. Som att ta av och på sig en regnjacka. Ta några minuter på ett distanspass där ni bara tar av er och på er jackan i farten. Till slut sitter det. Jag har även övat på att kissa i farten, så skulle det ha varit panik så skulle jag nog klarat av även det under tävlingen.
Tjejer har ju lite svårare att kissa i farten, cyklister är dessutom ett vårdat och stiligt släkte så vi kissar inte på oss som det görs i andra sporter. Tjejer tävlar oftare kortare lopp så behovet av kisspauser är nog inte lika stort i själva tävlingsmomentet. När man tränar så kan kisspauser bli aktuella för alla och jag hittade det här inlägget om hur tjejer kan ta en kisspaus utan att behöva ta av sig kläder: http://marijndevries.nl/?p=4123

Gemenskapen på ett sådant här evenemang är ju ett riktigt plus. Normalt så åker man ju till en tävling, kör den och åker hem igen. Här fick man spendera mer tid med varandra även efter loppen och att käka frukost och middag tillsammans med övriga deltagarna var riktigt trevligt. Jag kan tyvärr inte sätta allt för många namn på ansiktena i elitklungan, dels för att jag satsat på MTB hela cykelkarriären (utom dom här två sista åren) och dels så har jag inte haft dessa möjligheter att umgås före och efter loppen. Jag har lärt mig namnen på de flesta som brukar vinna och de som, precis som jag, tävlat i MTB eller cross känner jag ju igen. Men sedan är det stopp. Skulle kunna hamna i en 20-mannagrupp i en svensk elittävling och inte veta namnet på en enda av cyklisterna. Lite trist, men så är det när man satsat på annat. MTB-sporten och kanske framförallt cyclocrosssen har ju lite mer gemenskaps-karaktär än landsvägscyklingen, så där är det kanske lite lättare att lära känna cyklister utanför den egna klubben.
Jag kan ju bara gissa att banketten sista dagen på Tour of Jämtland hjälpte gemenskapskänslan något enormt. Det hade varit riktigt härligt att få vara med där och mingla hela kvällen/natten, men jag balanserar ju cyklandet med familjelivet och jag ville få söndagen med familjen.

Nu känner jag att det här inlägget drar iväg, tänkte ju hålla det kort. Men så kan det bli när man sitter ensam vaken i huset och tänker tillbaka på en fantastisk tävling. Tour of Jämtland är en sådan där tävling där man verkligen trivs och känner sig välkommen, en tävling som man vill komma tillbaka till.

Tom Wieselblad har skrivit ett inlägg med lite spridda tourtankar, klart läsvärt och han nämner också mig:
"Henrik Öijer. Ni som har träffat honom vet vad jag menar. Och de flesta som läser min blogg har säkert träffat honom. För er som inte har träffat honom. En av svensk cykels portalfigurer, utan att göra något märkvärdigt av det. En självklar närvaro, entusiasm och passion för sporten. Smittar av sig med sin glädje, träffsäkra humor och underbara attityd."
Det är ju så att jag blir tårögd, väldigt fint skrivet måste jag säga och kul att han bara tycks ha träffat mig när humöret varit på topp...

Avslutningsvis så vill jag tacka lite folk.
Först och främst vill jag tacka Maria Wiklund som inte bara stod ut med oss i Falulaget, utan dessutom skjutsade runt oss, langade och ordnade så att vi bara behövde tänka på att cykla. Jag vill givetvis också tacka laget för den fina gemenskapen under dessa dagar, så tack Joel Håland, Viktor Knutsson, Patrik Paulsson och Jimmy Bodin. Tack också till Anders Bromee med sin stab som ordnat en sådan fin och välorgansierad cykeltävling. Tack till familjerna Håland och Knutsson för langningsservice. Tack också till alla som hejat på mig både via nätet och även på plats. Tack också till Polisen som såg till att vi fick genomföra säkra cykeltävlingar. Avslutningsvis vill jag givetvis tacka min fru och min familj för att ni står ut med mig.

Rapport från fjärde och sista dagen på Tour of Jämtland

Så, nu kommer äntligen rapporten från sista etappen. Igår flyttade jag och var helt färdig, idag har jag jobbat och är fortfarande helt färdig. Det känns som att det var tur att Tour of Jämtland bara var fyra etapper och inte fem, å andra sidan så hade kanske inte den fjärde dagens tävlande varit lika intensivt om man vetat att det väntade ännu en dag.

Bara genom att titta på banprofilen gjorde mig nervös och mina lagkamrater behövde inte fundera på om jag var nervös eller ej med tanke på allt jag babblade om backar den dagen. När vi åkte från Åre för att starta den fjärde och sista etappen så kändes det som om vi åkte utför hela vägen till Trondheim, det skulle bli väldigt jobbigt att cykla tillbaka. Jag sa ingenting om det, men kände att detta var etappen där jag skulle kunna rasa igenom totalt och tappa allt i totalen. Kände mig för ett tag nöjd över att ha lyckats nå 22:a plats efter tre dagars tävlande, men så slog jag bort nöjdkänslorna och bestämde mig för att istället försöka göra mitt livs lopp. Jag berättade också för andra att jag ville göra mitt livs lopp. Jag skulle kriga från kilometer 0 till målet efter 210 km.

Första backen smällde till efter 20 km och bergspriset på 440 meters höjd nåddes efter två mil i kuperad terräng. Det var riktigt snabba vägar bort mot backen och jag bestämde mig för att ta det riktigt kallt på vägen mot backen, många andra försökte skaffa sig en lucka innan backen men jag kände att allt för många var allt för heta och att det nog skulle hålla ihop hyfsat in i backen. Väl inne i byn där vi skulle svänga upp så avancerade jag i gruppen och kom in i backen i en ganska bra position. Det blev riktigt brant direkt och det brände till i benen när den stekheta klungan attackerade backen. Det tog tyvärr inte lång tid innan jag kände att det skulle bli för tufft för mig. Skulle chansen till en bra placering ta slut redan efter dryga två mil av sista etappen? Jag kikade mig omkring och såg att jag inte var ensam, nu skulle det krigas!

Vi blev några som samarbetade, sedan kom en större grupp ikapp och vi fick mer fart. Alla ville givetvis ikapp igen. Och på dom platta partierna kom vi ikapp lagom till nästa backe. Nu kändes det dock bättre och jag kunde gå med i dom sista klättringarna upp till bergspriset. Kändes inte ens speciellt svårt. Kanske hade de starkaste bränt en del finkrut till och i första branten? Utförskörningen efter bergspriset var också något som oroat mig med snack om färister, löst boskap och allmänt dålig väg. Allt stämde och inför utförskörningen så trodde jag inte att det var något som skulle gynna mig, men allt kändes jättebra och jag kände mig väldigt självsäker utför.

På den platta mittdelen av etappen så anslöt fler cyklister. Jag åt och drack så mycket som jag kunde, min största skräck inför denna etapp var att vägga och gå tom på energi i etappens slutskede. Då skulle tiden rinna iväg ruskigt snabbt. Istället började jag känna mig starkare och starkare, när vi var inne i motluten på väg mot backens riktga början så gick en stor grupp iväg. Kan ha varit 20-25 man. Dom fick också den luckan som brukar kunna räcka och jag kände att mina chanser till en fantastisk slutetapp var på väg bort med den gruppen och att jag skulle få spendera sista halvan i en avsågad grupetto. När så 5-6 man stack iväg så väntade jag först på att fler skulle vilja ansluta, men beslöt mig för att göra ett försök själv. Kände snabbt att jag hade krafter nog för att ansluta till den lilla gruppen och att vi kunde jaga ikapp den stora. Vände mig om och såg hela klungan jagandes bakom mig. Trist, men ändå skönt för då kunde jag återhämta mig lite mer innan backarna och de som var före klungan blev inhämtade av ett par Hymer-cyklister och Jimmy Bodin som tävlade för oss i Falu CK. I den 24-25 km långa stigningen så inledde jag ganska bra, men i en brant del av backen så var jag så tarv på att ta en flaska att jag slog av rejält på farten, flyttade mig från vänstra sidan av klungan och vägen och ut till den högra. Sedan skulle jag ikapp. Den flaskan var dyrköpt, för att köra ikapp en tätgrupp som gasade uppför var givetvis ingenting jag gjorde bara sådär, oavsett hur pigg jag känt mig innan. Tappade kontakten tillsammans med några andra ensamma stackare. Det blev en liten grupp på två trötta norrmän, en svinstark Sigmasport-cyklist och jag. Med bra driv så kunde vi ansluta till karavanen i den lättaste delen av vägen mot bergspriset. Via karavanen tog vi oss upp till klungan igen. Andra gången som jag blivit avhängd men kommit tillbaka. Nu gällde det bara att sitta kvar till Storlien och gränsen till Sverige, därifrån skulle terrängen bli mer hanterbar. Givetvis fick jag ge mig även i den sista branten och hamnade då tack och lov med Benny och Peter från Åstorp, vi samarbetade bra men fick också bra hjälp av karavanens bilar för att ta oss tillbaka.

När jag var i klungan igen och på den svenska sidan så kände jag mig ganska så säker på att överleva hela vägen in till mål. Ett par britter hade stuckit iväg och jag var (tyvärr?) en av de som var med och drog upp jakten på dessa. Tyvärr hade jag bara krut för en förning och sedan fick jag finna mig i att klamra mig fast längre ner i klungan som sedan körde ursinnigt i jakten på täten. Ofta var det ett enda långt led med cyklister och jag bet flera gånger i för allt var jag var värd för att inte behöva ge mig. Det var nära flera gånger om, men för varje gång jag klarade mig så kände jag mig starkare. Farten var uppskruvad hela vägen in mot Åre och med ca: milen kvar så svängde vi av stora vägen och åkte ner på en mindre väg. I igångdragen där så tappade klungan sin svans, jag var på väg att åka av och vände mig om för att se om det fanns några att samarbeta med. Alla bakom mig var dock redan avsågade så jag grävde extra djupt för att täppa luckan till gruppen som nu minskat rejält. Några cyklister fick lucka på den mindre vägen, jag trodde först att totalledaren Jesper Dahlström var en av de som stuckit men upptäckte en stund senare att han var kvar i gruppen. Tyckte synd om honom då eftersom han och hela Motala AIF hade gjort ett fantastiskt jobb hela dagen och det bara var några få kilometrar kvar till mål.

Dom sista 6-7 kilometerna gick ganska lätt, nu var ju målet nära. In i den sista svåra svängen och sedan spurta mot mål. Stängde av klockan efter ganska exakt fem timmar och det var så otroligt skönt att nå målet. Några cyklister nådde målet före oss, men jag var i huvudgruppen och den var minsann inte stor. En riktigt bra krigardag i sadeln var över och jag skulle nog kunna avancera någon plats i totalen.

Mycket riktigt så avancerade jag. På etappen slutade jag 24:a och i totalen slutade jag på 17:e plats! Elfte bästa svensk i denna stenhårda tävling. Ett helt otroligt resultat som jag verkligen inte förväntat mig att få med mig från Jämtland.

En av alla läckra bilder som Valentin Baat fångat från Tour of Jämtland, se hans bilder från tävlingarna här: http://www.baatphoto.com/2013/08/tour-of-jamtland-2013/

Alla resultat från Tour of Jämtland hittar ni här: www.tourofjamtland.se/resultat-2013/

Garmindata från sista etappen, lägg gärna märke till snitthastigheten på 42.1 på denna stenhårda etapp!:

Film från Magnus Bäckstedt som visar hur massvurpan på Tour of Jämtland gick till

Om ni någon gång hör cykeltermen "gå på hjul", så är det detta som avses.

Som ni kanske ser så sitter killen som faller först på sjätte plats i klungan, så det är inte alltid som man klarar sig genom att sitta långt fram i klungan. Ca: 60 man gick i gatan i samband med denna vurpa och jag har hört cyklister berätta om både fem och sex lager med cyklister i den enorma hög som bildades. Mängder med hjul och fina cyklar gjorde sin sista tävling i torsdags. Inte kul att se alla fina hojar som gått i bitar. De flesta cyklisterna klarade sig ganska bra, två fick uppsöka sjukhus där den ena hade hjärnskakning och Fredrik Johansson (som satt precis bakom filmande Magnus Bäckstedt) fick frakturer på ena skuldran. Jag satt kring 20-30 i klungan, men tack och lov så långt ut åt höger att jag fritt kunde ta mig runt allt genom att cykla lite i diket.

Rapport från Tour of Jämtland, dag 3

Är på Tott i Åre nu och försöker bli människa igen

Dagens etapp är det längsta som jag tävlat på länge, har inte kört en så här lång tävling i år i alla fall och säkert inte förra året heller. Det gick ändå väldigt bra, kanske mycket tack vare väldigt låg intensitet. Jag laddade för en stenhård etapp och var den enda som ställde mig på startlinjen i kort-kort med duggregn och 10 grader. Fick en del kommentarer kring detta givetvis men jag frös faktiskt inte så illa. Det var värst när vi kommit ner för de första två rejäla backarna och det aldrig slutade gå svagt utför i regnet. Då frös jag satan om fingrarna. Jag brukar aldrig stanna och kissa under cykeltävlingar men idag var jag tvungen att stanna två gånger, hade gärna stannat en tredje gång om det inte vore för att Åre närmade sig med stormsteg. Även om intensiteten var låg under dom första femton milen så var avslutningen desto mer intensiv. Mycket kamp om positioner in i avslutningsbacken, Granbacken. Väl där var det ju bara att ge allt så länge man orkade för att få en så bra placering som möjligt.

Jag slet mig i mål på en 35:e plats efter två gånger i Granenbacken och avancerade till en 22:a plats totalt. Samma tid som 20:e har. Jag körde lättaste växeln nästan hela vägen i den backen, så det var en riktigt fin vägg. Eftersom jag gett allt jag kan alla tre dagar så känns det ju riktigt bra att också kunna ligga så pass bra totalt, nu är det bara morgondagens slakt kvar.

Jesper Dahlström vann etappen före Jon Mould och Ludvig Bengtsson. Magnus Darvell körde fint och blev fyra. Detta betyder också att Motala AIF tog över totalledningen så dom kommer få slita hårt på morgondagens tuffa etapp där många starka lag vill ta vinsten totalt. Dom brittiska lagen har hittils mest bara behövt kontrollera tävlingarna, imorgon kommer dessa starka gossar att få stå för offensiven. Det ska bli spännande och det lär göra sjukt ont i benen sjukt mycket imorgon. Jag förväntar mig idiot-intensitet dom två första milen, och sedan börjar backarna...

Inlånade Jimmy Bodin blev bäst i falulaget med en riktigt fin 12:e plats idag. Joel Håland blev 21:a, inlånade Patrik Paulsson 31:a, jag som sagt 35:a och Viktor Knutsson 42:a. Lite kul att våra inlånade cyklister som inte platsade i TREK:s lag var före samtliga TREK-cyklister i mål idag. Kanske är kraften i den grönvita tröjan som gör det?
Resultat från Tour of Jämtland hittar ni här: http://www.tourofjamtland.se/resultat-2013/

Ett foto från Tour of Jämtland:s Twitter, jag sitter och gör det jag är bäst på: äter.

Ett foto från Granenbacken, taget av Richard Lindberg, som också tagit denna bild:

Garmindata från idag:


Bonus! Garmindata från igår:

Inför Tour of Jämtland etapp 1

Om ni frågar mig så körde vi etapp 1 igår, men av någon anledning så kallas dagens etapp just för etapp 1. 

Dagens banprofil, avslutningen har strukits på grund av vägarbete, så vi går miste om avslutningsbacken

Ny dag och nya tag alltså. Helt klart så finns det möjligheter att köra sig trött på dagens etapp även om den ser ut att starta lätt. Banprofilen säger dock aldrig någonting om hur hård själva etappen blir. Det kan bli full fart från start och då gör det ont även på en platt bana. 

Jag känner inte av gårdagen något i kroppen och har ätit en rejäl frukost här på hotellet. Hade faktiskt huvudvärk igår kväll, vilket jag aldrig brukar ha. Men när jag vaknade efter hela nio timmars sömn så var allt bra igen. Igår körde jag bilen hela vägen upp hit så det var kanske inte den bästa uppladdningen, men idag så har jag inget att skylla på. Nu är det bara upp till kroppen att visa vad den går för.

Valentin Baat är här och levererar bilder i världsklass, se bilderna från igår här

Tour of Jämtland, etapp 1

Framme i Östersund, färdigtävlad, mätt och på hotellrummet med laptopen på magen. Dagens etapp var ett GP-lopp på en inte allt för snabb bana i centrala Östersund. GP-loppen har väl gått sådär för mig i år och dagens insats kommer jag väl inte minnas som någon av mina bästa. Var med i klungan i ca: 40 minuter, tappade först en del mot klungan men sedan blev vi en grupp som nästan var ikapp igen men sist två varven så tappade vi igen. Kom i mål som 53:a av 62 fullföljande och 92 startande. Alla som fullföljde fick dock samma tid så jag har inte tappat något i totalen. De tre första fick bonussekunder så jag ligger därför 10 sekunder efter i totalen.
Jag såg detta GP-lopp som mitt väckningspass efter tre dagars cykelvila med flytt på schemat. Nu hoppas jag kunna komma igång till resterande etapper.

Officiella resultat från idag: http://www.tourofjamtland.se/resultat-kriterium/
Vill man se verkliga resultaten så kan man se Emits tider här: http://emitliveserver.cloudapp.net:8081/lopmeny/854 (välj "elit" under "velg klasse")
Garmin-data från idag:

Soligt på väg uppåt i landet, med några småhinder längs vägen

Hittade en parkeringsplats nära Magnus Darvell

Lagledarmöte