Det sista från Tour of Jämtland 2013

Börjar med några av bilderna från Tour of Jämtland, som Valentin Baat har tagit. Bara dessa bilder gör ju att det blir värt att vara med i tävlingen. Jag är dock (tydligen) så sjukt bra på att gömma mig i klungan så det blev inte många på mig, hittade mig dock på några:

Här kan ni se mig i karavanen, bakom en vit bil med cyklar på taket

Här ser ni också mig, borta i kurvan. Utan denna Sigmasport-cyklist så hade jag aldrig kommit tillbaka till klungan.

Här ser ni mig i höjd med den svarta bilen som vi möter.

Här var jag så tarv på dricka att jag faktiskt tog lite vind också.

Bortsett från vid langningen, eller när jag var bakom klungan och jagade som en idiot för att komma ikapp igen så tog jag inte så mycket vind. Första dagens kriterium tog jag lite vind, men det var i bakre delen av klungan eller bakom den. På andra dagens tävling så attackerade jag tre eller fyra gånger. Den tredje dagen så attackerade jag en gång. Den sista dagen så stötte jag ikapp en grupp som gått loss för att köra ikapp ett större gäng. Alltså mer någon form av defensiv panikstöt mer än något offensivt försök att vinna tid. Det är kul att attackera, tycker jag. I år har formen inte direkt varit attackvillig, men det har blivit bättre.

Kul med Bäckstedts närvaro. Visst, han har sina glansdagar bakom sig. Vem minns inte segern på Paris-Roubaix 2004? En av mina attacker på den andra dagen var faktiskt med just Magnus Bäckstedt, och visst kändes det lite speciellt att vara loss med honom. Om än bara för några sekunder. Det kändes också att han kan trampa cykel om lutningen på vägen är den rätta... På den tredje dagen så hade han redan innan starten berättat att det blev hans sista etapp i Tour of Jämtland och kanske hans sista landsvägstävling (har vi hört den förr?). Den dagen så tog han en förning i klungan som varade i sju mil. Sju mil.

Tävlingen var precis så fin som jag hoppats. Vackra vyer, kuperat och mycket skog. Jag älskar skog. Skönt att slippa tävla i södra sverige för en gångs skull och också trevligt att köra linjelopp som gick från en punkt till en annan. Istället för att köra 13-20 mil på en varvbana som mäter en mil.

Tog två kisstopp på dag tre. Brukar inte stanna för att kissa på tävlingar normalt sett, och har lagt för lite tid på att lära mig kissa i farten (något som alla som tävlar i landsväg borde öva på). Vid första stoppet så hade jag ett flertal duktiga cyklister som stannade samtidigt, var ändå tvungen att nypa av för alla blev klara före mig. Vid det andra stoppet så var jag lite mer desperat så jag stannade när en enda cyklist stannade vid sidan av vägen. Såg till att kissa klart och kom iväg precis bakom polisbilen. Den åkte sist i hela tävlingen. Hade jag kissat lite längre hade det alltså kunnat bli några riktigt långa mil in till Åre. När vi närmade oss Åre så var jag åter kissnödig och hade då behövt kunna kissa i farten på ett säkert vis. Nu fick jag istället hålla mig då ett stopp inte var att tänka på eftersom farten var för hög. Alla sådana här moment behöver man öva på. När jag var yngre så övade jag på sådant som hör till cykling men ändå inte är själva cykelmomentet. Som att ta av och på sig en regnjacka. Ta några minuter på ett distanspass där ni bara tar av er och på er jackan i farten. Till slut sitter det. Jag har även övat på att kissa i farten, så skulle det ha varit panik så skulle jag nog klarat av även det under tävlingen.
Tjejer har ju lite svårare att kissa i farten, cyklister är dessutom ett vårdat och stiligt släkte så vi kissar inte på oss som det görs i andra sporter. Tjejer tävlar oftare kortare lopp så behovet av kisspauser är nog inte lika stort i själva tävlingsmomentet. När man tränar så kan kisspauser bli aktuella för alla och jag hittade det här inlägget om hur tjejer kan ta en kisspaus utan att behöva ta av sig kläder: http://marijndevries.nl/?p=4123

Gemenskapen på ett sådant här evenemang är ju ett riktigt plus. Normalt så åker man ju till en tävling, kör den och åker hem igen. Här fick man spendera mer tid med varandra även efter loppen och att käka frukost och middag tillsammans med övriga deltagarna var riktigt trevligt. Jag kan tyvärr inte sätta allt för många namn på ansiktena i elitklungan, dels för att jag satsat på MTB hela cykelkarriären (utom dom här två sista åren) och dels så har jag inte haft dessa möjligheter att umgås före och efter loppen. Jag har lärt mig namnen på de flesta som brukar vinna och de som, precis som jag, tävlat i MTB eller cross känner jag ju igen. Men sedan är det stopp. Skulle kunna hamna i en 20-mannagrupp i en svensk elittävling och inte veta namnet på en enda av cyklisterna. Lite trist, men så är det när man satsat på annat. MTB-sporten och kanske framförallt cyclocrosssen har ju lite mer gemenskaps-karaktär än landsvägscyklingen, så där är det kanske lite lättare att lära känna cyklister utanför den egna klubben.
Jag kan ju bara gissa att banketten sista dagen på Tour of Jämtland hjälpte gemenskapskänslan något enormt. Det hade varit riktigt härligt att få vara med där och mingla hela kvällen/natten, men jag balanserar ju cyklandet med familjelivet och jag ville få söndagen med familjen.

Nu känner jag att det här inlägget drar iväg, tänkte ju hålla det kort. Men så kan det bli när man sitter ensam vaken i huset och tänker tillbaka på en fantastisk tävling. Tour of Jämtland är en sådan där tävling där man verkligen trivs och känner sig välkommen, en tävling som man vill komma tillbaka till.

Tom Wieselblad har skrivit ett inlägg med lite spridda tourtankar, klart läsvärt och han nämner också mig:
"Henrik Öijer. Ni som har träffat honom vet vad jag menar. Och de flesta som läser min blogg har säkert träffat honom. För er som inte har träffat honom. En av svensk cykels portalfigurer, utan att göra något märkvärdigt av det. En självklar närvaro, entusiasm och passion för sporten. Smittar av sig med sin glädje, träffsäkra humor och underbara attityd."
Det är ju så att jag blir tårögd, väldigt fint skrivet måste jag säga och kul att han bara tycks ha träffat mig när humöret varit på topp...

Avslutningsvis så vill jag tacka lite folk.
Först och främst vill jag tacka Maria Wiklund som inte bara stod ut med oss i Falulaget, utan dessutom skjutsade runt oss, langade och ordnade så att vi bara behövde tänka på att cykla. Jag vill givetvis också tacka laget för den fina gemenskapen under dessa dagar, så tack Joel Håland, Viktor Knutsson, Patrik Paulsson och Jimmy Bodin. Tack också till Anders Bromee med sin stab som ordnat en sådan fin och välorgansierad cykeltävling. Tack till familjerna Håland och Knutsson för langningsservice. Tack också till alla som hejat på mig både via nätet och även på plats. Tack också till Polisen som såg till att vi fick genomföra säkra cykeltävlingar. Avslutningsvis vill jag givetvis tacka min fru och min familj för att ni står ut med mig.