Rapport från fjärde och sista dagen på Tour of Jämtland

Så, nu kommer äntligen rapporten från sista etappen. Igår flyttade jag och var helt färdig, idag har jag jobbat och är fortfarande helt färdig. Det känns som att det var tur att Tour of Jämtland bara var fyra etapper och inte fem, å andra sidan så hade kanske inte den fjärde dagens tävlande varit lika intensivt om man vetat att det väntade ännu en dag.

Bara genom att titta på banprofilen gjorde mig nervös och mina lagkamrater behövde inte fundera på om jag var nervös eller ej med tanke på allt jag babblade om backar den dagen. När vi åkte från Åre för att starta den fjärde och sista etappen så kändes det som om vi åkte utför hela vägen till Trondheim, det skulle bli väldigt jobbigt att cykla tillbaka. Jag sa ingenting om det, men kände att detta var etappen där jag skulle kunna rasa igenom totalt och tappa allt i totalen. Kände mig för ett tag nöjd över att ha lyckats nå 22:a plats efter tre dagars tävlande, men så slog jag bort nöjdkänslorna och bestämde mig för att istället försöka göra mitt livs lopp. Jag berättade också för andra att jag ville göra mitt livs lopp. Jag skulle kriga från kilometer 0 till målet efter 210 km.

Första backen smällde till efter 20 km och bergspriset på 440 meters höjd nåddes efter två mil i kuperad terräng. Det var riktigt snabba vägar bort mot backen och jag bestämde mig för att ta det riktigt kallt på vägen mot backen, många andra försökte skaffa sig en lucka innan backen men jag kände att allt för många var allt för heta och att det nog skulle hålla ihop hyfsat in i backen. Väl inne i byn där vi skulle svänga upp så avancerade jag i gruppen och kom in i backen i en ganska bra position. Det blev riktigt brant direkt och det brände till i benen när den stekheta klungan attackerade backen. Det tog tyvärr inte lång tid innan jag kände att det skulle bli för tufft för mig. Skulle chansen till en bra placering ta slut redan efter dryga två mil av sista etappen? Jag kikade mig omkring och såg att jag inte var ensam, nu skulle det krigas!

Vi blev några som samarbetade, sedan kom en större grupp ikapp och vi fick mer fart. Alla ville givetvis ikapp igen. Och på dom platta partierna kom vi ikapp lagom till nästa backe. Nu kändes det dock bättre och jag kunde gå med i dom sista klättringarna upp till bergspriset. Kändes inte ens speciellt svårt. Kanske hade de starkaste bränt en del finkrut till och i första branten? Utförskörningen efter bergspriset var också något som oroat mig med snack om färister, löst boskap och allmänt dålig väg. Allt stämde och inför utförskörningen så trodde jag inte att det var något som skulle gynna mig, men allt kändes jättebra och jag kände mig väldigt självsäker utför.

På den platta mittdelen av etappen så anslöt fler cyklister. Jag åt och drack så mycket som jag kunde, min största skräck inför denna etapp var att vägga och gå tom på energi i etappens slutskede. Då skulle tiden rinna iväg ruskigt snabbt. Istället började jag känna mig starkare och starkare, när vi var inne i motluten på väg mot backens riktga början så gick en stor grupp iväg. Kan ha varit 20-25 man. Dom fick också den luckan som brukar kunna räcka och jag kände att mina chanser till en fantastisk slutetapp var på väg bort med den gruppen och att jag skulle få spendera sista halvan i en avsågad grupetto. När så 5-6 man stack iväg så väntade jag först på att fler skulle vilja ansluta, men beslöt mig för att göra ett försök själv. Kände snabbt att jag hade krafter nog för att ansluta till den lilla gruppen och att vi kunde jaga ikapp den stora. Vände mig om och såg hela klungan jagandes bakom mig. Trist, men ändå skönt för då kunde jag återhämta mig lite mer innan backarna och de som var före klungan blev inhämtade av ett par Hymer-cyklister och Jimmy Bodin som tävlade för oss i Falu CK. I den 24-25 km långa stigningen så inledde jag ganska bra, men i en brant del av backen så var jag så tarv på att ta en flaska att jag slog av rejält på farten, flyttade mig från vänstra sidan av klungan och vägen och ut till den högra. Sedan skulle jag ikapp. Den flaskan var dyrköpt, för att köra ikapp en tätgrupp som gasade uppför var givetvis ingenting jag gjorde bara sådär, oavsett hur pigg jag känt mig innan. Tappade kontakten tillsammans med några andra ensamma stackare. Det blev en liten grupp på två trötta norrmän, en svinstark Sigmasport-cyklist och jag. Med bra driv så kunde vi ansluta till karavanen i den lättaste delen av vägen mot bergspriset. Via karavanen tog vi oss upp till klungan igen. Andra gången som jag blivit avhängd men kommit tillbaka. Nu gällde det bara att sitta kvar till Storlien och gränsen till Sverige, därifrån skulle terrängen bli mer hanterbar. Givetvis fick jag ge mig även i den sista branten och hamnade då tack och lov med Benny och Peter från Åstorp, vi samarbetade bra men fick också bra hjälp av karavanens bilar för att ta oss tillbaka.

När jag var i klungan igen och på den svenska sidan så kände jag mig ganska så säker på att överleva hela vägen in till mål. Ett par britter hade stuckit iväg och jag var (tyvärr?) en av de som var med och drog upp jakten på dessa. Tyvärr hade jag bara krut för en förning och sedan fick jag finna mig i att klamra mig fast längre ner i klungan som sedan körde ursinnigt i jakten på täten. Ofta var det ett enda långt led med cyklister och jag bet flera gånger i för allt var jag var värd för att inte behöva ge mig. Det var nära flera gånger om, men för varje gång jag klarade mig så kände jag mig starkare. Farten var uppskruvad hela vägen in mot Åre och med ca: milen kvar så svängde vi av stora vägen och åkte ner på en mindre väg. I igångdragen där så tappade klungan sin svans, jag var på väg att åka av och vände mig om för att se om det fanns några att samarbeta med. Alla bakom mig var dock redan avsågade så jag grävde extra djupt för att täppa luckan till gruppen som nu minskat rejält. Några cyklister fick lucka på den mindre vägen, jag trodde först att totalledaren Jesper Dahlström var en av de som stuckit men upptäckte en stund senare att han var kvar i gruppen. Tyckte synd om honom då eftersom han och hela Motala AIF hade gjort ett fantastiskt jobb hela dagen och det bara var några få kilometrar kvar till mål.

Dom sista 6-7 kilometerna gick ganska lätt, nu var ju målet nära. In i den sista svåra svängen och sedan spurta mot mål. Stängde av klockan efter ganska exakt fem timmar och det var så otroligt skönt att nå målet. Några cyklister nådde målet före oss, men jag var i huvudgruppen och den var minsann inte stor. En riktigt bra krigardag i sadeln var över och jag skulle nog kunna avancera någon plats i totalen.

Mycket riktigt så avancerade jag. På etappen slutade jag 24:a och i totalen slutade jag på 17:e plats! Elfte bästa svensk i denna stenhårda tävling. Ett helt otroligt resultat som jag verkligen inte förväntat mig att få med mig från Jämtland.

En av alla läckra bilder som Valentin Baat fångat från Tour of Jämtland, se hans bilder från tävlingarna här: http://www.baatphoto.com/2013/08/tour-of-jamtland-2013/

Alla resultat från Tour of Jämtland hittar ni här: www.tourofjamtland.se/resultat-2013/

Garmindata från sista etappen, lägg gärna märke till snitthastigheten på 42.1 på denna stenhårda etapp!: