Som väntat var det väl tätast med både rapporteringen på Twitter och fotograferandet tidigt under rundan, ju tröttare man blir desto mer fokus går ju åt för att bara ta sig fram och överleva eländet. För så kändes det långa stunder, som ett enda långt elände. Drömmen var ju att få uppleva Dalarnas alla röda stugor med vita knutar, grönt gräs och miljoner sjöar. När verkligheten sedan innehåller en väldigt stor andel nattcykling med nio timmar mörker och sedan underbara norra Dalarna med skog, skog och mer skog så är det lätt att få lite långtråkigt. Men på något sätt gick det alltid att trampa på, ta sig framåt och kämpa vidare. Det var tack vare er.
I Säter som jag passerade tidigare så fick jag glada hejarop, riktigt kul och jag flinade långt efteråt.
Alltså efter att man cyklat i mörker i 7 timmar så börjar man kunna det. Den värsta peppen som fanns innan start har också hunnit lägga sig. Allt är inte nytt och spännande längre. Det är slut på orienterandet för det finns bara EN väg att åka, omöjligt att hamna fel. Ingen spänning. Vägen mellan Nyhammar och Björbo innehåller dessutom oändliga mängder skog. Skog, skog, skog och totalmörker. Här hade jag en riktigt djup svacka och funderade allvarligt på att bryta. Något som inte gjorde det bättre var att jag blev sömnig, inte så lite sömnig heller för jag nickade faktiskt till någon gång. Hade lovat att inte fortsätta om jag var en fara för min egen eller andras hälsa så jag började köra små spurter för att väcka kroppen igen. Det hjälpte för stunden men så fort jag hamnade i den långsammare lunken igen så kom tröttheten. Ny spurtsträcka och peppade mig med att det var ju bara ungefär en timme kvar till det skulle börja ljusna, och då skulle jag minsann få ny energi.
Så blev det också, tack och lov.
Sen kom ridån i Evertsberg. STÄNGT. Dörren låst. Kat-a-strof. Nåväl, bara 13 km till Oxberg, där finns väl något? Nedförsbacke är det dit också så det går fort, intalade jag mig. Nog bjöd utförsåkningen på lite extra energi i alla fall och kilometerna tickade undan i ganska rask takt. När jag i Oxberg bara finner träskor till försäljning så börjar det bli jobbigt. Nästa by var Våmhus 23 kilometer bort och då hade jag ändå varit på gränsen till att lägga mig i diket av väggning i fem sköna mil. Jag hade väl inget annat val än att trampa vidare. Trots hungersväggen så pressade jag mina ben att fortsätta. Bryta kunde jag ju inte göra eftersom folk redan betalat pengar till SOS-Barnbyar och hundratals följde min resa genom länet. Ingen skräll att det inte fanns något att handla i Våmhus heller direkt. Styrde om rutten som annars skulle passerat utanför Orsa till att gå rakt igenom Orsa.
För i Orsa finns det mat.
Mätt blev jag, Vet inte riktigt om det var huvudsaken men jag var i alla fall inte längre hungrig och började trampa vidare österut med sikte på Skattungbyn. Efter matstoppet så gjorde det förresten riktigt ont att sätta sig på sadeln igen, en oönskad paus för en incyklad bakdel.
Jag hade visserligen med mig ett par extra cykelbyxor just för att kunna byta till något fräscht, men förstår ni vilken kraftansträning det skulle krävas för att byta cykelbyxor? Nej, trampa på istället.
Från Orsa till Skattungbyn är det ungefär två mil. Min tränare från juniortiden och några år framåt, Anders Lind, ringde för att kolla läget. Jag berättade att jag slaktat benen i jakt på mat och nu fått i mig mat och bara skulle ta mig hem, det fick ta den tid det tog. Med trasiga ben går det sällan fort.
Vet inte om det var den mer avslappnade attityden till mitt tempo, all skog eller att jag blev trött av maten. För trött blev jag. Nickade till igen. Precis som i mörkret mellan Nyhammar och Björbo. Men nu kändes det tyngre för nu var kroppen rejält nedbruten också. En gång hängde jag med huvudet, började blunda lite bara för att titta upp igen så höll jag på att köra på ett dött rådjur som låg på vägen. Jag svängde snabbt runt det, klarade mig precis, och vände mig om för att kolla läget. Det fanns inget rådjur, det fanns ingenting på vägen. Jag hade svängt runt en hallucination. Nu började det bli lite läskigt. Det här var ändå väldigt fascinerande och något som jag inte väntat mig. Visst, att jag skulle bli trött och kanske till och med skulle nicka till hade jag räknat med. Men inte att börja hallucinera. Jag såg många djur, säkert en 7-8 stycken. En gräshög blev ett rådjur som låg i diket. Ett annat djur kom rusande mot mig i ögonvrån och när jag snabbt tittade dit så fanns bara en fridfull skog. En björn stod och drack vatten vid en sjö, jag skakade på huvudet och tittade igen och fann en stor sten vid sjön. Jag nickade till rejält en gång, vinglade ner bredvid asfalten och körde lite på gruset bredvid vägen. Såg då ett hav av krossat glas som jag trodde att jag var på väg att ramla i, kände inom mig hur ont detta skulle göra. Nu var glaset bara grästuvor och jag var bara av vägen med någon centimeter.
Men det var en väckarklocka. Jag hade ju lovat att inte utsätta mig eller andra för fara och nu hade jag börjat vingla av trötthet, så hur fan löser jag detta!? Att bryta efter ca: 47 mil av 60 är ju ingen hit och vem åker 13 mil för att hämta mig? Det blir en lång väntan det. Så jag tänkte att om jag bara höjer intensiteten igen så vaknar nog kroppen, mer fokus på intensitet och mindre avslappning som visat sig vara så farligt.
Det fungerade väldigt bra och jag kunde passera Skattungbyn utan hallucinationer eller sömnkänslor.
Det blev sex och en halv mil utan fotograferande, men i Tällberg visste jag att jag skulle klara mig OCH hinna hem till barnens läggdags. Så jag slappnade av lite och tog några kort. Passade på att njuta av att faktiskt ha klarat över 54 mil och att det bara var drygt sex mil hem.
Stannade på macken på andra sidan älven och köpte Cola och en Marabou Mjölkchoklad. Så himla gott. Med det i magen och hemlängtan så tyckte jag ändå att det gick ganska fort hem. Med mindre än två mil kvar så kom Mats och Adam ikapp med bilen, vi växlade en del ord och det var riktigt kul att se dom.
Adam tog bland annat denna bild:
Strax efter att Adam och Mats åkt vidare så kom också Per med bilen. Han ville se hur en kille som cyklat 60 mil såg ut. Han tyckte jag såg fräsch ut men jag förklarade att det bara var i huvudet jag kände mig pigg, benen var det sämre med.
Eftersom jag kört på rejält i MEDVINDEN från Leksand så hade jag några minuters marginal för att klara mig under 23 timmar, möttes av DT:s fotograf inne i Falun som tog några bilder innan jag skyndade vidare hemåt. Kom hem och stängde av min Garmin efter 22 timmar och 57 minuter.
Så himla nöjd.
Det som var värst under hela turen var dom där korta stunderna då jag nickade till på cykeln. Då var det inte ens roligt någonstans.
Det som var bäst under turen var allt stöd jag fick. Dels direkt längs med rutten givetvis, men också alla hundratals meddelanden via Twitter där folk hejade som galningar på mig.
Om det var värt det? Jag kände, och känner fortfarande, att jag aldrig någonsin vill göra det här igen. Men eftersom det var en intressant erfarenhet och jag lyckades skramla in lite pengar till SOS-Barnbyar så ångrar jag mig verkligen inte. Jag är stolt och nöjd över att ha cyklat 608.6 kilometer på under 23 timmar och i samma veva gjort någonting bra för en organisation som hjälper barn.
Snitthastigheten blev 26.5 km/h om man räknar med alla stopp, om ni klickar på följande länk så kan ni som vill nörda ner er ytterligare. Klicka på "visa i metrisk" när ni kommit in i Garmin Connect. Tack för mig!
http://connect.garmin.com/activity/218696839
.jpg)
.jpg)
