Jag försökte i alla fall

Ja, det är ju en klen tröst förstås. Det där med att jag i alla fall försökte. Det räcker liksom inte alltid att man bara försökte, i alla fall inte om man ska tävla på elitnivå. Men i mitt fall så är det kanske tillräckligt.

Det jag försökte mig på i natt var att köra på samma nivå som innan jag blev sjuk. Skulle köra tio fyraminutersintervaller med varierad kadens, men i den sjunde intervallen så sprack det.  Inte jätteförvånad, även om jag hoppats på bättre resultat. Men när jag skulle hålla 110 i kadens mitt i natten (startade passet 00:22..) med slitna ben efter veckans alla hårda pass så blev det för tufft. Hela vägen dit så hade jag haft 2-5 slag högre puls än för en månad sedan också, så jag är inte riktigt där än.

Tänk att det ska ta så himla lång tid att bli stark igen...

En annan klen tröst är att jag denna gång värmde upp med tio spurter innan fyrorna, där har vi kanske också en bidragande faktor till att benen inte hade det där rätta spinnet när det skulle levereras högkadens.

Passet, som jag kört två gånger tidigare, sitter eltejpat på min IKEA-garderob nere i cykelrummet. Motståndet i kilo till vänster och kadensen till höger.

Okej, jag är inte riktigt där ännu, men snart så. Tålamod, tålamod och tålamod. Kanske sitter allt lite bättre efter nästa vecka? Såhär såg det ut i natt, det misslyckade passet: https://connect.garmin.com/modern/activity/1008164437