Syra

Jag körde backintervaller idag. Hade sällskap av Jens i en intervall eftersom backen, Norlingberg, låg på vägen hem. Hans hem alltså. Jag gick på i ett ganska högt tempo med jättelätt växel, eller hög kadens för de som tror att Lance är kungen. Tyckte att jag hade ganska bra koll på läget och tänkte att jag skulle göra som förra veckan, och köra ifrån Jens uppför. Vrider på min mentala gas och slänger upp pulsen på 182, då sprätter det till bredvid mig och den dumme fan stöter in i backens brantaste parti. Ingen panik ingen panik ingen panik, tänkte jag i full panik. Han går givetvis tokstum i branten och sen är halva backen kvar att veva in honom på. Vi håller samma tempo i branten och jag börjar småmysa lite. Han är stum nu, intalade jag mig. Men så händer det omöjliga, efter branten börjar han utöka avståndet igen. Han hade alltså bara gått ner till mitt tempo direkt efter sin attack och kunde sedan öka igen. Kul. För honom alltså. Riktigt kul.
Men så åkte han på tubdäck också. Med vanliga däck har han ju inte en chans.

Idag landade jag ganska kraftigt på jorden. I ett telefonsamtal rörande ett av mina projekt talar jag med en ganska högt uppsatt ung man på ett ganska stort företag. Jag har väntat på kontakt därifrån rätt länge nu, så det var kul att han hörde av sig. Men så kom det. Vet inte om han snubblade på orden, sa fel eller bara råkade vara ärlig. För han sa:
- Jag har tänkt ringa dig jättelänge nu, men det har varit så mycket att göra att jag aldrig kommer längst ner på listan.
Kul. Tack. Skönt. Henrik Öijer är längst ner på listan. Känns bra att veta inför framtida samarbeten. Nästa gång han ringer kanske jag ska svara att jag inte kan prata just nu för jag ska mata mina döda fiskar. Eller något liknande. Sånt här kan inte få passera obemärkt.

Emily kom hem efter sin dans idag och berättade glatt för mamma Ronya att de skulle ha skolfest på fredag.
- Man kommer få kakor och allt.
Hur skönt som helst att höra att hon vet vad som är viktigt här i livet. Gratis fika.