Ni känner ju alla till mina förberdelser. Jag hade planerat och funderat på det mesta inför loppet. Visst kunde saker hända, men jag kände mig oerhört redo. Jag blev faktiskt oväntat lite nervös, kände mig jättelugn hela fredagen och lördagen ( tävlingsdagen ). Då var det faktiskt mer oroligt tidigare under tävlingsveckan.
Hur som helst, nu drar jag historien om min LLSM-lördag från det att vi åkte. Allt före vet ju ni som läser här redan allting om.
Vi åkte strax efter klockan tio på morgonen, starten var ju så sent som klockan tolv. Jag släpptes av vid Lundbergs fäbod, därifrån skulle jag rulla loppets sista åtta kilometer in till tävlingscentrum. Redan när jag tog ut cykeln till bilen upptäckte jag att bakdäcket tappat rätt mycket luft sedan gårdagen, men jag valde att ignorera det och viftade bort det med att tubdäck ibland läcker lite luft. Pumpade däcken och rullade in mot Bjursås. Lätt lätt cyklade jag, som om jag hade ägg på pedalerna som jag inte ville ha sönder. Kom upp på Dössberget för att hämta nummerlapp och snacka skit. Många kände, klämde och lyfte på min cykel. Jag kände på bakdäcket och insåg att det tappat en del luft på bara en timme. Pyspunktering alltså, inte roligt. Beslutade mig för att, i allra största hemlighet, pumpa däcket ganska nära inpå starten och ha i mer luft än vanligt. Förhoppningsvis skulle då luften räcka loppet igenom. Körde en halvambitiös uppvärmning, allt gick som planerat.
När starten skulle gå verkade ingen vilja rulla iväg. Ingen i organisationen sa något om start heller, bara ledarbilen började rulla lite försiktigt med sin röda spade genom fönstret. Så jag tog saken i egna händer och räknade ner från tre och sa sedan "Kör!". Inte bara deltagare under LLSM, utan också starter alltså. Fältet rullade iväg och jag kände mig riktigt stark. Satt hela tiden bra med och försökte hålla mig undan vingelpellar och ormen-cyklande landsvägscyklister. In på första grusvägen och fortfarande ruskigt bra positionerad, några ville dra och fick också det. Sedan börjde det växeldras och jag insåg att jag nog skulle hamna först när vi gick in på den mindre skogsvägen. Drömscenariot hade annars varit att sitta tvåa eller trea där och sedan bara vara först in på första stigen. Så jag ansåg då att det var lika bra att dra hela skogsvägsbiten för att inte bli instängd om flera växlade i täten. På slutet av skogsvägen märker jag att någon vill förbi, men jag tänkte att om jag nu ändå setat och dragit i några hundra meter så skulle jag väl också gå först in på stigen. Kämpade emot in i det sista men i svängen in på stigen klämde sig Matthias Wengelin förbi. Ändå rätt okej läge ansåg jag, att sitta tvåa bakom Wengelin på första skogspartiet kan ju göra att han gasar, jag hänger på och vi får lite luckor i fältet. Jens och jag hade pratat om att även första skogspartiet skulle spräcka fältet och att vi skulle vara med längst fram och distansera andra här.
Så började stigen att luta lite och jag kände plötsligt att drömbenen inte satt där idag. Bet dock i för att hänga med Wengelin till stigen blev bredare så att folk kunde ta sig förbi mig. Ville givetvis inte hindra andra, sådant är ytterst osportsligt och, minst sagt, irriterande. Magnus Darvell smet förbi, Lars Bleckur smet förbi, Fredrik Edin smet förbi, Niklas Gustavsson smet förbi, Calle Friberg smet förbi, Magnus Palmberg smet förbi, Jesper Dahlström smet förbi och också Jens Westergren smet förbi. Det tragiska nu var alltså att Jens och jag som hade en ambition om hög fart i första skogspartiet för att spräcka fältet satt ni i favoritsvansen. In i första bäcken Jens och jag styr säkert våra hojar mot bästa spårvalet, som ingen annan använder. Tyvärr klantar sig en kille framför Jens och sätter ner foten framför Jens. Jag hoppar av hojen och springer lite i vattnet. Framför oss blir det luckor. Tänkte hojta till Jens att det här var väl inte riktigt vad vi tänkt oss. Men håller tyst och försöker komma igång igen. I sista knäppan så ser jag Palmberg och Westergren med lucka fram till gruppen och jag har lucka till de veteranerna. Riktigt obra då de besitter högre kapacitet och kör säkert ikapp täten, utan mig. Så när det börjar gå utför ner mot gruset vänder jag mig om för att se vad som finns där bakom.
Och här är det fina i kråksången. Jag ser två kolmårdare, varav en är Stefan Carlsson. Faktiskt så hade jag inför loppet hoppats på att, om jag själv inte hänger med, få hjälp av killar som Stefan Carlsson, Mathias Bergkvist och kanske Wetterhall om han släpar lite. Och där var han, grusvägskungen Stefan.
Killarna i täten körde givetvis på och Palmberg/Westergren fick slita rätt bra för att ansluta. Bakom täten bildades en grupp med Stefan Carlsson, Niklas Andersson, Mikael Salomonsson, Mathias Bergkvist och Niklas Gustavsson som tvingats släppa täten. Och så jag då givetvis.
Kroppen kändes ovanligt kass i grusvägsbacken men jag kunde ändå gå med utan större svårigheter. Stefan drog nästan hela tiden, Niklas hjälpte till ibland. Så strax innan nästa stigparti kommer är det min tur. Jag drar lagom hårt för att folk inte skall passera men samtidigt utan att jag själv blir stum. Vill ändå gå först in på stigen för att kunna köra riktigt fort där och kanske ansluta till någon från tätgruppen som kanske var 10-20 sekunder före oss.
Väl på stigen kör jag klokt men skapligt fort, tycker jag. Ville inte sumpa hela loppet med någon chansning. Micke sitter dock som ett frimärke på mig hela vägen ner, så jag åkte verkligen inte i någon överfart.
Ner på grusvägen och Niklas Andersson passerar oss i ganska hög fart. Eftersom efterföljande stig är snabb och inte ett dugg svår har jag inga problem med att låta några killar åka in före mig. Vi skakar oss över stockbron och kommer ut på nästa grusväg. Detta parti består av 15 km grus och 2 km asfalt innan nästa stig. Det lättåkta partiet avslutas med banans längsta backe, men fram dit är det relativt lätt. Vi åker upp för den lilla slakmotan till första langningen. Där har jag, nu i efterhand, sett att vi låg 32 sekunder bakom täten. "Vi" var i detta läge; Niklas Andersson, Niklas Gustavsson, Håkan Löfström, Mathias Bergkvist, Mikael Salomonsson och en flinande Alexander Wetterhall hade gjort oss sällskap. Vi kunde se Jesper Dahlström som kämpade för att återansluta till täten, fem till tio sekunder efter gruppen.
Vi är nu cirka 13 km in i det 69 km långa loppet och jakten var igång...
Bilder från första langningen, tagna av min mor:
Först kom tätgruppen, hela CRT men ingen från Wetterhall/Gustavsson/Grönlund-teamet. Jens representerade Falu CK.
Sedan kom en ensam Jesper Dahlström.
Och här kom så min grupp, den jagande andraklungan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar