LLSM - långa versionen av ett kort långlopp (del 2)

Läs först del 1. För er som läste del 1 men inte orkar läsa om allt för att komma in i det hela igen kommer här slutstycket för att påminna er:
"Vi åker upp för den lilla slakmotan till första langningen. Där har jag, nu i efterhand, sett att vi låg 32 sekunder bakom täten. "Vi" var i detta läge; Niklas Andersson, Niklas Gustavsson, Håkan Löfström, Mathias Bergkvist, Mikael Salomonsson och en flinande Alexander Wetterhall hade gjort oss sällskap. Vi kunde se Jesper Dahlström som kämpade för att återansluta till täten, fem till tio sekunder efter gruppen.
Vi är nu cirka 13 km in i det 69 km långa loppet och jakten var igång..."

När Wetterhall flinade åt mig så log jag tillbaka, inte för att han var där. Utan för att jag skulle få en bra resa, troligtvis hela vägen till tätgruppen som nog skulle köra avvaktande på detta lätta parti. Med Jens Westergren i tätgruppen behövde jag nämligen inte dra en enda meter när de övriga skulle köra in 32 sekunder på sveriges bästa MTB-cyklister. Efter några förningar kom en backe som uppskattningsvis tar 45-60 sekunder, Wetterhall drar en riktigt hård förning in i backen och farten hålls hög även i backen. Tack vare detta försvinner Niklas:arna från gruppen och vi är nu fem. Fyra dragvilliga och jag.
Wetterhall morrar lite en gång då jag råkat glida med upp i gruppen och sedan växlar bort från andrarullen. Jag ursäktade mig med att Jens var där framme, och jag inte ville få upp fler duktiga cyklister som kunde utmana honom. Med pojkarna Håkan Löfström, Mathias Bergkvist, Mikael Salomonsson och Alexander Wetterhall som draghjälp tar vi snabbt in tid och efter några kilometers jakt kommer vi ikapp täten. Skönt med en andra chans, tänkte jag. För det måste ju bara ha berott på otur att jag tvingades släppa så tidigt i loppet...
Strax efter att vi kommit ikapp kommer en backe som tagit 2½-3½ minut på träning, eftersom jag vet om den så glider jag upp i gruppen för att sitta långt fram när vi går in i backen. De övriga jagande stannar längst bak. När backen kommer råkar jag hamna först, och där sitter jag till Wengelin tar över vid toppen av backen. Skönt att få åka sitt egna tempo upp tänkte jag och väljer sedan en mer passiv roll. Lite småsnack hinner man med där framme, det är alltid jobbigare att jaga än att vara där.
Ut på asfalten och in mot nästa backe där jag återigen sitter ganska långt framme. Det är bara cirka fem kilometer från ena backen slutar till banans längsta backe tar vid. Wengelin sätter ett högt tempo direkt i botten av backen. För mig var det ett riktigt högt tempo och jag får bita i rätt rejält innan jag kapitulerar och väljer ett eget spår upp så andra kan hänga med tåget.
Några andra är också trötta, men inte lika stumma som mig. Palmberg tuffar förbi med Wetterhall och Löfström på rulle. Jag kommer inte in på rulle men har ändå beslutat mig för att hålla mitt egna tempo upp nu. Jag har ju ändå släppt och min enda chans att komma tillbaka är att inte spränga mig totalt i backen. Vänder mig om och ser någon som tvingats ge sig mer än mig och några ansikten jag inte sett tidigare under loppet. Folk är på väg ikapp, var min skräckslagna tanke. När vi kommer upp på toppen (28 km in i loppet) ser jag fortfarande Palmberg, Wetterhall och Löfström framför mig.
Precis bakom mig har jag nu Rickard Tynell när vi svänger av in på stigen. Den här stigen kan jag och nu skall det gå fort. Börjar med att tok-klanta mig de första metrarna så jag får jogga lite med hojen. Jävligt snyggt, tänkte jag. Här ska jag briljera, och istället springer jag med cykeln. Kommer ner mot blöthålet, som jag rekade kvällen innan. Björn hade byggt lite där för att man skulle kunna cykla, men jag bestämde mig ändå på morgonen för att springa. Det var ingen lång spång utan tre delar spång och ganska blött mellan. Så för att vara på säkra sidan skulle jag springa. Kommer till första spången och beslutar mig för att cykla, smart som jag var i min desperation. Kör ner framhjulet och tvingas av hojen från stillastående. Muttrar lite och joggar igen. Det var ju den satsningen på stig det.. Det börjar bära av utför och jag prickar alla spårval, får upp lite flyt i åkningen och Rickard Tynell försvinner väldigt snabbt bakåt. Hoppet börjar återvända och jag tror att jag kanske tar in lite på åtminstone Löfström och Wetterhall. I slutet av nedfarten så ser jag Löfströms rygg, uppskattar att han är 10-15 sekunder före mig när vi kommer ner på grusvägen. Men han har folk framför sig som han kanske kommer ikapp. Kul, ska jag sitta ensam nu och jaga i fyra mil, funderar jag för mig själv samtidigt som jag stoppar huvudet under armen och kör.
Det är en lite mindre grusväg vi åker på som leder ner till andra langningen på en större grusväg. När jag kommer ner ser jag en ganska stor grupp och Löfström några sekunder bakom. Här var jag ett 20-tal sekunder bakom gruppen, och nu var det grusväg igen. Och jag var ensam. Tempo tempo tempo, tänker jag för mig själv. Jag tar inte in 20 sekunder, ensam, på en grupp på grusvägen. Istället försöker jag hålla ett jämt tempo, grusvägen mäter ungefär tre kilometer, och kör jag bara klokt tappar jag nog inte allt för mycket mer. Kanske kan jag ta in lite i nästa skogsparti som kom 33 kilometer in i loppet...

Först några foton tagna av min mor:

Upp för backen och i efterföljande skogsparti hade det hänt grejer. Calle och Matthias kom ut i ledning.


Sex sekunder efter kom sluggern Magnus Darvell.


Lars Bleckur var 14 sekunder efter täten.


Den grupp jag såg framför mig när jag kommit ner på vägen var hela 1.04 efter Wengelin/Friberg.


Skidåkaren Håkan Löfström var sex jobbiga sekunder efter gruppen. Att han är skidåkare ser man lättast på strumporna och det uppkavlade understället.


Å så jag då. 22 sekunder efter gruppen och alltså 1.26 efter täten.


Foto: Robert Österling
Som ni kan se så var jakten väldigt lugn och sansad. Tempo bla.. bla..