2009-01-18

Väggen två gånger på ett pass.

VM i långt inlägg.
Idag hade jag ambitionen att bli trött, och jag lyckades verkligen. Åt ingen stor frukost, för att vara mig. Ville inte åka ut allt för mätt. Hade inte heller med mig något att äta eller dricka, jag skulle ju bara vara ute runt tre timmar.
Råkade bli nio minuter sen till Postenparkeringen och där stod fem cyklister och väntade. Frågade vad dom tänkt för runda men dom hade inte tänkt något... Pratade med Jens i telefon för han ville möta oss från Grycksbo, där han nu bor. Magnus rullade också in på parkeringen. Efter en lång stunds funderande åkte vi mot Bjursås och Jens skulle träffa oss längs vägen. Eftersom jag i dagsläget är en av dom klenaste elitcyklisterna i byn borde jag ta det lite lugnt. Men jag älgade på rätt friskt dom första 30 minutrarna eller så. Jens hade givetvis inte kommit till träffpunkten.
I morse skrev jag: "Det vore kul att slippa skitvägar och istället rulla på lite idag." Och det första som händer då vi mött Jens är att han lurar in oss på Törnbergs väldigt skakiga stig. Cross med dubbdäck gick inte smidigt och händer/tummar ville ramla av. Vi åkte hela Törnberg och tog ett skoterspår ner på Rogsjön. Den var betydligt snällare mot händerna. Väl i Bjurs styrde vi in oss på grundplanen igen, för att få trampa en sväng. Redan nu började jag få en skrämmande trötthetskänsla i benen. Vi skulle givetvis över Faluns mäktigaste asfaltsbacke också, Baggbo. Tänkte innan att det nog är klokt om jag inte stressar här. Tyvärr lider jag av någon skada som gör att orden "hålla igen" aldrig når fram till mina ben. Magnus hade cross med tubdäck både fram och bak och Jens hade tub bak. Dessa pojkar var snabba i backen. Jag började dock gasa så gott jag kunde och fick sällskap av Lars och Peter(?). På slätåkningen innan sista branten passerades jag och tänkte nästan slå av. Men, ni vet, skadan... Så jag bet mig kvar. In i branten kommer Darvell i trippla farten(han hade kört före oss, vänt och nu kom han förbi igen..), jag visste att jag inte hade någon chans mot honom då jag redan låg på 183 i puls när han passerade. Men jag skulle prova att grilla Lars.
Kom väldigt lätt upp i höga 180 enligt pulsklockan. Tänte se vad som fanns och eldade på. 190 passerades, och Lars släppte. Kom upp i 192. Vid det här laget gjorde det ganska så ont i hela kroppen. Det är då det är som skönast att öka lite. 195 kom jag upp i och låg där i kanske en halvminut, på maxpuls. Tänkte "bara ett slag till" och gav allt vad jag kunde under en ganska lång stund, insåg att inget hände och ställde mig upp och spurtade men det fanns inte ett slag till att plocka ut. Vinglade upp mot krönet och Lars passerade mig.
Bra jobbat Henrik, det här kommer straffa sig mot slutet, tänkte jag.
Vi fick ungefär två mil på asfalt innan vi skulle in på en grusväg, trodde jag. Lars ville åka skoterled. Och skoterled åkte vi. Marcus och Peter tog grus(is)vägen. Skoterleden var inte så välåkt och ganska knölig. Dessutom fanns skön is som främst Magnus och Jens hade svårt på. Lars fick ett fall också han. Micke var stark här och körde ifrån oss med ett par minuter, minst!
Trots att jag hade dubbdäck hade jag svårt att hänga med övriga sällskapet och kände hur all energi bankades ur kroppen. Det var en lång skoterled...
När vi kom ut på vägen som skulle ta oss hem hade jag varit ute i över tre timmar, och hade drygt 35 km hem...
Magnus skulle åka långt och åkte ensam. Micke, Jens, Lars och jag hamnade på ett tyst led och tog förningar om någon minut i motvinden. Jag hade slitna ben men gillade situationen, det var äkta cykelglädje. Trötta cyklister, motvind, lagtempo och ingen säger något. Med 25 km kvar kom plötsligt väggen. Jag fjantade mig med att släppa lite här och där. Får en gel av Jens och försöker sitta kvar på sista rulle. Eeter någon km börjar gelen verka och jag klarar av att gå med runt. När vi kommer till Jens hemby, så frågar han om någon vill kolla hans hus och kanske äta en pepparkaka eller fylla flaskorna. Jag känner av tidspress och avböjer men dom andra åker dit. Lars har nämligen börjat bli trött också han.
Med gelen i benen trummar jag på genom byn, slåss ensam nu i motvinden och känner att den är ganska jobbig. I Bergsgården (5 km från Grycksbo där Jens bor) går jag i totalväggen. Näst lättaste och lättaste växeln används och jag vinglar över hela körfältet. Funderar på om jag ska stoppa någon bil och låta dom köra hem mig. Vill gärna gå hem men har för bråttom så jag tvingar benen att trampa vidare. Det var då sex kilometer hem. Kollar på alla gårdar, kanske är det någon ute som jag kan tigga mat av. Eller bara något att dricka, saft skulle vara gott.
Jag inser att förnedringen snart är nära. Micke och Lars som säkert tappat 3-5 minuter i Grycksbo kommer snart vara ikapp mig och några hundra meter senare kommer dom. På kanske sex km har jag tappat hela försprånget. Dom skrattar gott när dom kommer ikapp, Micke säger att jag ser stark ut och jag får en kaka från hans ficka. Lars puttar på mig lite, utför.. Men dom ger sig av. I strid och på träning lämnas dödsoffer åt sitt öde. De sista tre kilometrarna stannar jag två gånger för att samla kraft. Såg en buss som skulle åka om tio minuter, tänkte på att fråga om jag fick åka med. 1½ kilometer hem.
Väl hemma la jag mig på hallgolvet. Ronya insåg vad som hänt och kom med ett stort glas O'boy med sugrör i och barnen sitter runt mig, fascinerade givetvis. Med stor möda lyckas jag suga i mig O'boyen. Liggandes.
Det tjöt i öronen, jag mådde illa, var yr och frös som en lite spädgris. Efter ett till stort glas O'boy och massor av godis tar jag mig till badrummet där Filip och jag badar. Massor av varmt vatten men jag fryser ändå. Somnar dessutom åtskilliga gånger, trots att alltså Filip också var i karet och lekte.

Ah, det var en dag att minnas. En av mina saftigaste väggar. En säker topp fem. Bortsett från en kraftig trötthet och ömma ben känner jag mig ganska okej nu. Tur att det är vilodag imorgon...

Mickes rygg på Törnbergs väg.


Marcus gillade stökiga stigar och ropade "mer mer!", hela tiden. Not.


Ute på Rogsjön, ingen åkte igenom.


Magnus och Jens gasar, det snabba underlaget inbjöd till högfartsträning.


Lars, Jens och Magnus på skoterleden.


Magnus tyckte att det var lite slirigt bitvis.


My life; spår efter kompisarna och en tom skog...


Dagens data:
Runda: Haghed - Törnbergs - Rogsjön -Bjursås - Baggbo - Sörskog - Skoterspår mot Mårtanberg - Rättviksvägen hem.
Tid: 4.20.25(effektiv tid)
Snittpuls: 143 (73% av maxpuls)
Högsta puls: 195 (99.5% av maxpuls)
Tid i zon 1(65%-75% av maxpuls): 1.14.52
Tid i zon 2(75%-85% av maxpuls): 1.53.46
Tid i zon 3(85%-90% av maxpuls): 11.47
Tid i zon 4(90-100% av maxpuls): 4.26
Distans: 90.6 km
Snitt och maxhastighet: 21.8/51.1
Stigningsmeter: 670
Temperatur: -4
Väder: Molnigt.

7 kommentarer:

  1. Haha! Verkar bli ett kanonår för dig! Det som inte dödar, härdar! Man kan nästan se framför sig hur Filip, lutande över farsan som ligger i fosterställning med choklad runt munnen, säger -"Jag vill bli som du!" Eller?

    Klockren rapport iaf!

    SvaraRadera
  2. Det där var ett tufft pass det, desutom ett riktigt bra blogg inlägg!

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Längst och bästa inlägget i år :) Efter denna underbart väl beskriva historien längtar jag efter att få vägga igen. Var ett bra tag sedan! Då låg jag väggad i garaget och drack julöl...

    SvaraRadera
  5. haha, grym runda. Gött att ta ut sig rejält och att inte mesa när tempot ökas. :D

    SvaraRadera
  6. Usch och fy, gick nästan in i väggen av att bara läsa inlägget...

    :-)

    SvaraRadera