Körde som jag tidigare idag skrev, två gånger 20 minuter. Visste att jag skulle ha lite fågelhjärta eftersom jag vilat så mycket på sista tiden. Så jag valde ett motstånd på testcykeln som jag trodde att jag skulle klara att hålla i två gånger tjugo. Har ju tyvärr ingen wattmätare, hade jag haft det hade ni fått veta hur svag jag är.
Båda intervallerna hade jag 177 i snittpuls, vilket är 90.3% av max. Åtta minuter in i andra intervallen började hjärnan skicka stopp-signaler till benen. Egentligen gör det ju inte ont i benen, det är bara något som hjärnan skickar signaler om. Så kan man lura hjärnan så går det att fortsätta, trots lite smärta.
Det hela handlar mycket om att övertyga hjärnan att belöningen är värd smärtan. Så genom att tänka på varför man tränar det man gör, och på de mål man satt upp så går det att lura hjärnan till en viss gräns. Idag tillräckligt för att köra det jag skulle göra, utan att sänka belastningen.
Hela intervallerna, i stort sett, tänkte jag på Finnmarksturen. Dels från i höstas men också inför nästa höst. Vad gjorde jag fel, vad gjorde jag bra? När skulle jag ha varit mer offensiv, när skulle jag ha varit mer passiv? Vad kan jag göra bättre nästa år? Hur ska jag tänka för att göra det som är bäst för mig, just då? Vad behöver jag göra för att kunna vara precis så där bra som jag vill vara då?
När jag tränar hårt tänker jag ofta på tävlingar. Mest positiva saker från tidigare lopp, eller så tänker jag mig utvecklingen i framtida lopp. Hur snabb jag ska vara då. Det ger mig ofta motivationen att köra lite hårdare, lite längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar