Är i Borlänge

Men här spenderar man helst inte mer tid än nödvändigt. Borlänge upplevs bäst genom fönstret, när man passerar igenom på väg mot någon annanstans.
Vi hade en vattentät plan för deras avresa idag. Ronya skulle åka före in till stan med småbarnen. Emily gick ju i skolan så jag skulle hämta henne så sent som möjligt och sedan åka buss in till stan. Eftersom det skulle vara tågbyte i Borlänge så skulle jag med dit för att hjälpa till med att flytta tre barn, vagn och all packning mellan tågen.
Bra plan.
Om det inte var för att bussen var nästan 20 minuter försenad... Emily och jag såg ut att missa tåget. Jag påpekade snällt för busschauffören att han var ganska så kraftigt försenad och att vi hade ett tåg att hinna med. Bad honom snällt att ta en avstickare från stan, och släppa av oss vid tågstationen istället för att fortsätta sin tur mot Källviken. En omväg på runt kilometern, enkel resa. Gissa om jag blev förvånad när han svarade ja. Givetvis var det rött i alla korsningar idag. Tanter hade svårt att kliva av bussen och tanter hade svårt att kliva på bussen. När vi rullade från stan skulle tåget gå, Ronya förhandlade fram ett par minuters väntan hos tågvärden. Emily och jag sprang som små djur mot tåget, en tant tittade på oss, sedan på tåget och mot oss igen och sa; nu hade ni tur.
Tur tänkte jag, vi hade ju minst hundra meter kvar och tåget borde ha åkt. Än var vi inte framme. Men vi hann på.
Väl i Borlänge var perrongen givetvis full med folk och den vagn Ronya och barnen skulle sitta i hamnade långt bort när tåget äntligen kom. Vi sprang dit och började knöla in grejerna. Vagnen hade givetvis bara en dörr och den var längst bort.. Upp med barnvagnen och in med barnen. Filip gnällig för han hade inte sovit middag och var uppe i varv på grund av tågresan. Då kom nästa hinder. För när vi fått upp vagnen för trappan så är dörren in i kupén för smal för vagnen. Där står vi stressade föräldrar med gnälliga barn, resväskor, ryggsäckar och en vagn som inte går in. Dessutom står en kö medelålders människor och trycker på. Alla andra hade kommit på utom de som väntade bakom oss. Hade jag varit i deras kläder hade jag gått på vagnen bredvid tills allt ordnat sig.. Vi får lov att ta av hjulet från vagnen, klämma in den och sedan lirka på det igen. Emily får vakta väskor vid dörren samtidigt som Ronya försöker plöja sig genom vagnen med skrikande Filip i släptåg. Jag kastar mig av, säger några 'stärkande' ord till stackars Emily som står där med väskorna bland alla stressade människor. Hinner precis av innan dörrarna stängs och tåget rullar iväg.

Har nog tömt kroppen totalt på det adrenalin som fanns under den senaste timmen. Får försöka ladda om till träningen. Men först andas ett tag alltså...