Det här med distans

Notera att det jag skriver nu är mina egna tankar och åsikter. Jag har ingen utbildning och att härma mig kan vara dumt...

Det finns ganska många som säger att distans inte ger något, rent träningsmässigt alltså. Att det enda man kan få ut av distans är socialt umgänge och naturupplevelser. Samtidigt så cyklar många antidistansare just distans.

I en väldigt lång intervju (som också var väldigt bra) skriven av Tom Wieselblad, kunde man läsa att Fredrik Ericsson tyckte följande:
"...ska du prestera i fem timmar då måste du cykla sex timmar, flera gånger dessutom, men det är inget man behöver överdriva för jag upplever att folk har så stort fokus på det ändå."
Fredrik Kessiakoff skrev på sin hemsida här om året att han körde mycket distans under vintern, några gånger i veckan körde han minst fem timmar. Var passet under fem timmar så var det inte distans.

Det här med mat och dryck
Vissa säger att man inte ska äta alls på distanspassen, några säger att man får äta efter fyra timmar och andra börjar äta direkt dom satt sig på sadeln. Nästan alla dricker nog under träningarna, vissa antiätare dricker bara vatten samtidigt som andra frossar i sig sockermättade lösningar.
- Att inte äta något och bara dricka vatten, är något som de som tror på ökad fettförbränning gör. Att man på så vis lär kroppen att använda fett som bränsle på ett bättre sätt.
- En cyklist här i Falun testar just nu sockerfri saft. Detta eftersom kroppen släpper lite på sina depåer vid smaken av sötma. Alla som säger att det inte hjälper att äta sista kvarten på en tävling har egentligen fel. Eftersom kroppen får en liten boost bara av att känna något sött i munnen. Genom att dricka den sockerfria saften släpper kroppen på sina depåer utan att han tillför några kolhydrater.
- Ätarna gör det nog oftast för att orka hålla en bra intensitet genom hela distanspasset. Äter man inte sjunker blodsockret och till slut går du i väggen om du inte fegåker. När du går i väggen är inte energin helt slut i kroppen, utan det är mer kroppens nödbroms för att du inte ska köra dig sönder och samman.

Intensitet på distanspass
- Vissa hävdar bestämt att distanspass skall köras i en låg intensitet (50-65% av maxpuls ungefär) och helt utan tempoökningar. Detta för att kroppen ska tuktas till fett-ätning. Var en ganska populär variant hos många för några år sedan.
- Andra kör gärna i ett och samma tempo, större delen av träningen. Men kör på antingen i början eller slutet av passet. Att öka tempot på slutet av passet är ganska populärt i landsvägskretsar då deras tävlingar ofta är långa och farten är som högst just mot slutet.
- Snabbdistans är något som för mig betyder ett lite kortare (3 timmar ungefär) distanspass, men på en högre intesitet. För mig är det 80% av maxpuls och högre, i snittpuls.
- Distans med tempoökningar (backar, skyltspurter) är populärt hos många. Främst kanske alla nöjesåkare. Men många elitcyklister tvekar inte heller dem på att öppna spjällen lite i backarna. Det blir då en form av intervallkörning under distanspasset.
- Fikapass är något som motionärer och livsnjutare sysslar med. Proffs som behöver ta det lugnt, och döda lite av den där hemska fritiden, tar också gärna en fikatur mellan alla tävlingar.

Själv gör jag så som följer. I år, är kanske bäst att tillägga då jag varierat mina vintrar lite genom åren. Har jag inte kört distans på länge brukar jag äta något under passet bara för att orka ta mig igenom timmarna. Dryck med kolhydrater har jag också med då. När jag kommit igång lite bättre låter jag ibland bli att äta, men har något med mig ifall jag skulle komma att behöva det. Ibland har jag vatten, ibland något sött och rätt ofta har jag ingen dryck alls. Detta beror ibland på lathet, ibland på glömska och ibland känner jag inte att det kommer behövas.
När det gäller intensiteten så försöker jag köra så att snittpulsen hamnar någonstans över 75% av max. Jag har inget emot att ta i när det lutar uppför eller vid andra tempoökningar orsakade av flocken. Har jag kräm kvar så vrider jag gärna ur surbenen lite mot slutet av passet också. För mig går träning ut på att bli trött, kommer jag hem pigg har passet varit skit.
Att köra distanspass i större grupp kan ibland vara svårt då alla inte är lika bra på samma saker och cyklisternas träningsfilosofi kan också variera kraftigt. Att köra med andra är dock något bra anser jag då man inte riskerar att ta det för lugnt.
Cyklister med gas här uppe i Falun är Fredrik Ericsson och Magnus Darvell. Dom kan göra en grupp till ett pärlband i några timmar om dom så önskar. Fredrik är en ätare som gillar att gasa på träningarna. Kommer ofta hem helt slut, trots allt frossande under träningen. Att han äter och tar i beror nog på att han vill få trötta ben, helt enkelt. Darvell är en som kan åka tom eller med en halv flaska vatten. Men efter fyra timmar så kan en banan åka fram ur ryggfickan. Tyvärr tränar jag inte så ofta med Marcus Ljunqvist, men när han vill åka fort så förstår ni nog att det går undan.

Det finns en hel del motionärer (och även mer tränade individer) som undrar hur dom ska träna för att orka länge. Att orka länge är inte så svårt, ta det lugnt och ät mycket bara. Men frågar ni mig så ger det inte så mycket att bara åka länge. Se till att göra något med timmarna också. Att åka fort länge är en konstform.

Hur tänker och gör ni när det gäller distans?