Så här klär jag mig för vintercykling

Har fått ett par frågor kring hur jag klär mig för vintercykling. Så här kommer min standardvinterklädsel, från topp till tå:

Vintercykelmössa från Kalas med ett material som hanterar vind på ett bra sätt i pannan där det gärna kan bli kallt annars. Vid -8 eller kallare så kompletterar jag gärna med en buff från axlarna som jag också drar upp över kinderna och bakhuvudet. Självklart har jag hjälm när jag cyklar också, min vinterhjälm har jag klistrat remsor med röd reflextejp på baksidan för att synas lite extra.

Ett varmt och mysigt underställ, detta från Craft har blivit en ny favorit

En kortärmad cykeltröja

En långärmad thermo-tröja, är det -8 eller kallare så kompletterar jag gärna med en vindväst

Trefingrade cykelhandskar, dessa från Hestra har gått några vintrar nu. Generöst med snortorkningsyta är viktigt! Är det kring nollan eller varmare så brukar jag köra ett par femfingerhandskar från Bianchi.

Flossade vintertights, dessa från Bianchi är varma. Vid -8 eller kallare så har jag en uppsättning monstervarma tights från Kalas som skyddar bra från både vind och kyla.

Ulliga och varma strumpor

MTB-skor, dessa är från Nalini. Se till att spänna åt dom så löst som möjligt för att få plats med tjockare strumpor och kunna vicka på tårna. Luften värmer, så håll det rymligt för foten.

Kör nästan alltid med dubbla skoöverdrag, mest på grund av inget av mina par håller måttet för en riktig svensk vinter. Är det kring nollan eller varmare så räcker det med ett par.

Så här brukar jag alltså klä mig när jag ska cykla på vintern. Nu är inte jag någon som är speciellt frusen av mig, så jag brukar inte behöva överklä mig för att hålla värmen. Om ni fryser lite i början av rundan så är ni rätt klädda. Att åka runt och bli genomsvettig på grund av för varm klädsel blir bara jobbigt, håll det enkelt.

Typiskt bra plagg att stoppa i fickorna är: vindväst, tunna hanskar och en buff. Med dessa kan ni reglera värmen ganska bra utan att behöva släpa med er hela garderoben.

[Öijers cykelskola] Komma hem trots punktering på reservslangen

Öijers cykelskola var menat som något vettigt. Att jag skulle dela ut min kunskap till er. Lagtempoinlägget blev kanske en smula tramsigt... Men nu kommer ett riktigt tips, som förhoppningsvis kan rädda er någon gång. Det här knepet lärde Tommy "Crosstompa" Johansson mig för många år sedan. Helt klart något man kan ha användning för även om mobiltelefoner kan fixa de flesta problem nu för tiden...
Ni har ju alla reservslang och pump med er på träningarna. Men om ni har dubbel otur och punkterar två gånger så kan ni kanske känna er strandade. Men inte efter att ha läst detta inlägg.


Säg att ni har fått en punktering och inte har någon reservslang, eller ens lagningslappar med er. Som i detta fall då en elak kvist kastat sig igenom min slang.


Då letar ni reda på hålet (inte så svårt om man har en kvist genom slangen) och river av slangen där hålet är. Går det tungt så kan ni använda de där sylvassa hörntänderna som gud begåvat er med.


Helt av ska slangen. Tanken är att ni skall göra en dubbelknut (helst råbandsknop) med slangen. Tänk på att få så lite utstick som möjligt från knuten. Onödigt att göra 20" av slangen om det inte krävs.


För att så lite luft som möjligt skall läcka ut så kan ni hälla på lite sportdryck, helst High5 givetvis. Är du en sådan där dum rackare som åker runt med vatten i flaskan får du leta reda på kåda eller något annat klibbigt att smeta på vid öppningarna. Knuten drar ni givetvis åt så hårt ni bara kan.


Helst har ni, precis som jag, en väldigt liten, snygg och lätt pump. Denna pump ger er jobb i minst tio minuter men den tar lite plats i fickan och är snygg.
Turen hem blir kanske en aning guppig, men du slipper ju åtminstone gå hem de sista åtta milen.

[Öijers cykelskola] Det här med lagtempo...

I fredags bjöds det ju på lagtempo här i Falun. Eller Sundborn då, men i Falu Kommun. Kanske inte så publikfriande tävlingar, men en skön tävlingsform. Lagtempo är dessutom en väldigt bra träningsform då man lär kroppen hög fart. Dessutom kan man pressa lite mer än vanligt när man tar vind, eftersom man får "vila" strax därefter. Något alla cykelklubbar, team och övriga träningsgrupperingar bör öva lite på. Om man vill bli bättre på att cykla det vill säga. Annars kan ni strunta helt i lagtempo. Ta en fika eller nåt.

Jag har märkt i kommentarer och genom mejl att många där ute inte är fulländade cyklister, utan skulle uppskatta tips och trix för att bli bättre cyklister. Har länge tänkt på detta och att jag skulle vilja lära er det (lilla) jag kan. Har ett par saker jag kan och skulle kanske kunna lära er via bloggen. Har bara inte tagit mig för att börja skriva det.

Men så läste jag följande hos svenska mästarn i tempo...:
"...det subtila och finkänsliga samarbetet åkarna mellan är svårt att bemästra.

Att lyckas tajma det hela så att laget drar nytta av varandra på ett optimalt sätt samtidigt som alla når samma utmattningsnivå precis vid mål är en konstform som är extremt svårt att fullända."

Inte så konstigt att han inte har Protourkontrakt, han har ju inte en stavelse rätt. Jag har tränat en del lagtempo, aldrig tävlat i det dock. Det närmsta jag kan komma är väl en partempotävling. Det gossen Fredrik Ericsson inte tycks ha förstått, är att det är under lagtempon man har chansen att sätta sig i respekt hos kompisarna(läs: konkurrenterna). Genom att trötta ut sina kompisar vinner du deras respekt. Kör du i en klubb eller ett team så kommer lagkamraterna tala om för andra hur stark du är. Du får alltså ett gott rykte och dina kompisars respekt genom att förnedra dem. Snacka om win-win. Det goda ryktet sprider sig och du får bättre spons/lön/kontrakt/roll i laget. Eftersom alla vet att du är en elakt stark jävel. Tänk om Fredrik hade skrotat Lucas och Christofer i Sundborns lagtempo. Folk hade viskat om det länge. Hur stark Fredrik var som hade Steve och Lucas på hjul på slutet och tvingades vänta på dem i backarna. Nu lekte Fredrik "schysst lagkompis" genom att tala om hur jämstarka de var och vilket lagarbete det var. Så svenskt.

Men hur gör man då för att slakta polarna, undrar säkert ni. Det fina med lagtempo är att du faktiskt inte behöver vara starkast för att skrota kompisarnas ben. Men det är givetvis bra om du har svaga individer med er på träningen/tävlingen. Flera gånger har jag varit starkast under lagtempoträningar, utan att för den sakens skull haft bäst fysik. Men med mina knep behöver man inte samma fysik. Det tråkiga är väl kanske nu att jag kommer få smaka på min egna medicin i framtiden.
Här kommer några tips(grundläggande cykelsportskunskaper kan vara nödvändiga för att förstå följande tips):

1. Placeringen i gruppen.
Jävligt viktig punkt och därför tar jag upp den först. Sätt dig inte bara bakom någon. Tänk till. Hamnar du bakom den där 55-kilosräkan så kommer du få så mycket fartvind i fejset att förkylningen kommer som ett brev på posten. Nä, leta upp en stor kille att sitta bakom. Det behöver inte vara den största. Men han ska ha stor frontalarea. Alltså sitta upprätt och vara väldigt bred. Sitter du som i ett vindskydd så är du garanterad många bonuswatt när du väl hamnar först.
Du bör inte heller sätta dig direkt bakom den allra starkaste. Helst ska du ha någon mellan dig och den starkaste. Den som sitter mellan er två kommer få ett helvete, mer om det senare.

2. Kraft i förningarna.
Har du hört ordet stötförning? Om inte så har du nog aldrig kört lagtempo. Stötförningar är värdelösa, för dina kompisar. Och alltså bra för dig, om det är du som utför dom. När det blir din tur att ta vind, dra i lite extra. Du ska inte spurta. Dels blir det för uppenbart vad du sysslar med och dels slösar du för mycket energi. Det bästa är här om du släpper en halvmeter till en meter på killen framför och sedan suger in det avståndet precis när du ska upp och dra. Det här momentet kräver lite rutin/träning, men är väldigt effektivt för att få fart in i förningen. På så sätt får du nämligen gratisfart upp i spets eftersom du utnyttjat framförvarande cyklists "drag". Det finns flera syften med detta. Dels kommer du snabbt förbi personen som växlat, så du själv kan växla snabbt om så behövs. Och den person som är "på väg ner" och skall in i ledet igen får ta i lite extra för att komma in på rulle. Med lite tur kommer den personen att vara smågrilad redan vid sin nästa förning eftersom han fick slösa mycket kraft bara för att komma med. Efter ett par stötförningar är du troligtvis av med honom.

3. Växla i backe.
Hörde Cykelcity prata i Sundborn om hur bra det var att de inte växlade frontman i uppförsbackarna. Också ett gäng döskallar som inte fattat poängen alltså. Sitter du på andrahjul inför eller in i en backe så har du bra läge att grilla frontmannen. Går ni in i backen så kan du utnyttja farten(igen, släpp en halvmeter och sug dig förbi). Killen som nyss har legat först har nu dragit på sig syra så det räcker och blir över, och din stötförning in i backen tvingar honom att avsluta sin förning med en spurt i uppförsbacke. Du kan kosta på dig ett flin. Om ni redan är i en backe kan du också passa på att växla. Två syften här; dels för att göra det jobbigt för den som skall in "på hjul" och dels har kompisarna inte lika stor nytta av din rulle i uppförsbacke. Eftersom vindmotståndet sjunker då farten sänks.

4. Välj dina förningar.
Om du läst punkt 3 så kan du det här med att höja farten i uppförsbackar. Då hade inte dina kompisar lika stor nytta av att ligga bakom för vindmotståndet bla. bla. bla. Nu till bonuspoängen med att passera krönen först. Du får sitta på rulle utför. Där rullen hjälper som mest. Ännu en gång; win-win. Du skall alltså sikta på att dra i uppförsbackar och vara sist i gruppen när det går utför. Vet du att det kommer en backe snart så tar du jättekorta förningar för att spara dig till backen, där du slaktar gruppen. Först mot slutet av lagtempopasset/tävlingen tar du långa monsterförningar. Detta för att det man oftast minns är just slutet av passet/tävlingen. Vem som var starkast i början på passet är väl skit samma. Den som avslutar starkast är ju bäst. Det vet alla. Alltså, korta förningar i början på passet och inför backar. Och monsterlånga stötförningar i slutet.

5. Vid växlingar av frontman.
Om du tror dig vara starkare än personen som skall ta vid efter dig. Se till att behålla farten när du går åt sidan. Halvhjula honom, om möjligt (alltså sitt med ditt framhjul ett halvt hjul framför den andra personens hjul). Detta kan knäcka vem som helst. För ökad "psykfaktor" ska du skicka en förvånad blick mot honom som säger; "kommer du inte förbi?". När du själv växlar från frontposition, gör det snabbt och gå tydligt åt sidan. Låt ingen jävel suga sig förbi dig med en stötförning. Om det är din tur att avancera till spets och personen framför dig är ett monster så säger jag bara, stötförning, stötförning, stötförning. Personen i fråga kan komma att halvhjula dig så du måste förbi, så fort som möjligt. I värsta fall kan du tvingas med ett klassiskt "höftdrag" då du helt sonika tar tag i personens höftben och drar dig fram. Det här är föklaringen till varför du vill ha någon mellan dig och den starkaste. Den mellan dig och den starkaste blir först halvhjulad av monstret och sedan avlöser du den trötta stackarn med en stötförning. Öppet mål.

6. Undvik vind.
Visst lagtempo kanske är en lagsport. Men cykel är en individuell sport. Sitt i bocken. Kryp ihop när du går upp i spets. När du växlar och ska ner för att gå in på rulle igen, glid ner så nära dina lagkamrater som möjligt. Sväng gärna lite in i ledet när du är på väg ner. Detta tvingar de andra, som skall upp, ut i vinden och du får mer lä. Win-win för dig igen. På så sätt kommer du lättare in på sista hjul igen. Och detta är viktigt för en snabb återhämtning. Återhämtar man sig inte mellan förningarna i ett lagtempo så är man rökt. Se därför alltid till att dina kompisar inte kan återhämta sig.

7. Psykningar.
Det jag saknar mycket i cykel, främst MTB då, är möjligheten till psykningar. Detta är nämligen något av det jag är bäst på. Eller var, då jag spelade innebandy. Berätta gärna innan passet om hur hårt du tränat dagarna innan, eller kanske samma dag som ni ska köra. Då blir kompisarna extra imponerade; "han hade kört sju timmar dagen innan och backintervaller på morgonen, ändå körde han skiten ur oss". Du kan därmed vinna extra många respektpoäng.
Några användbara fraser till svagare individer:
"Du såg ut att ha svårt att komma förbi mig när vi växlade."
Detta eftersom du givetvis halvhjulat stackarn som nu bara kommer tänka på hur jobbigt det är att ta sig upp i spets.
"Du såg ut att ha svårt att komma in på rulle igen."
Detta eftersom du givetvis kört stötförningar, gärna i backar, när han var på väg ner. Och nu funderar han på om han kommer hänga med nästa intervall/mot slutet eftersom det är så svårt att komma in på rullen..
"Det känns sådär idag."
Du slaktar dina kompisar totalt, och får veta att du ändå inte är i toppform. Att du i själva verket känner dig som en kung behöver ingen veta, mer än du själv.
Några användbara fraser till eventuellt starkare personer:
"Va klen Kalle[byt ut Kalle mot valfritt namn] var idag"
På så sätt får du och starkingen ett starkare band mellan er. Han känner igen sig i dig som upplevt hur svag Kalle är. Det gäller för dig att hitta en gemensam fiende, så du själv inte blir offret för starkingen.
"När du växlar, slå av lite mer på farten."
Den frasen bör du vara sparsam med, du blottar dig nämligen något oerhört mycket. Men om du har svårt att ta dig förbi honom, trots stötförningar var och varannan gång, så måste du påverka honom på något vis.
"Backintervallerna i morse sitter kvar i benen."
Detta förmedlar att du egentligen är starkare än vad du visar. Han ska fan inte tro att han är något bara för att han råkar vara starkare än dig.
Om du blir anklagad:
"Det går så sakta idag och jag vill ha mer fart."
Om någon anklagar dig för något så vidrigt som stötförningar...
"Ska jag behöva bromsa mig ner? Stå över någon förning istället om du är trött."
Om någon anklagar dig för att halvhjula ,så vänder du på det hela, och påpekar på ett fint sätt för personen att den är svag.

Nu lär jag sluta med dagens lektion. Blev lite läsning för er det här. Jag ska ut och träna, kanske fyller jag på denna lektion senare med mer info. Om jag kommer på någon.

Det här med distans del 2

Kände att jag glömde lite senast. Glömmer säkert lite nu också. Men det är ju en blogg, jag kan återkomma...
Vissa hävdar ju att distanspassen åtminstone är bra för rörelseekonomin. Alltså att man lär kroppen att röra sig på ett effektivt sätt utan att spilla onödig energi. Andra ställer sig frågande till varför man ska lära sig att cykla effektivt i låg intensitet, när det är då farten är som högst som det är viktigast att vara effektiv i sitt cyklande. De flesta proffs ser väldigt avslappnade ut även vid intensiv cykelåkning, det beror på god rörelseekonomi. Min gissning är att det kommer från stor träningsvolym under många år.

Distans är givetvis olika viktigt och bör se olika ut beroende på vilken typ av cyklist man är. Ska man bli GP-kung eller bäst i CX-cirkusen behövs inga femtimmarspass skulle jag vilja säga. Bättre då att någon gång ibland sticka ut 2-3 timmar och köra så hårt att man klarar just 2-3 timmar. Ska man köra MTB-tävlingar som varar ca: 2 timmar så behöver man lite mer tid på distanspassen. Kanske kombinera några 2-3 timmars tokgas med 4-timmarspass. Ska man bli bäst på dom där linjeloppen över 20 mil så behöver man timmar i sadeln, helt klart. För på långa landsvägstävlingar är tempot ganska lågt långa stunder och varför ska man då inte också träna på detta?
Även om någon lyckas övertala mig om att distans inte är givande rent fysiskt, så kommer ingen kunna övertyga mig om att det inte är bra för den mentala biten. Att lära sig hur kroppen fungerar efter några (hårda?) timmar i sadeln. Ska man köra en tävling som tar fyra timmar och man har som mest tränat två timmar i ett svep innan, så tror jag det blir som en liten chock för kroppen. Man kommer inte vara mentalt förberedd på distansen. Distanspass är för mig som ett mentalt balsam för själen. Det finns tid till tankar och funderingar och man kan "rensa skallen". Mentala biten av tävlingsidrott är något jag är intresserad av. Mental träning och sån skit.

Tänkte också kommentera några av kommentarerna från förra distansinlägget, fortsätt gärna att komma med era kommentarer kring ämnet.
- Det här med att spara krut till intensiva pass. Mitt upplägg brukar innebära intensiva pass någon eller några dagar följt av ett distanspass eller två. Sedan vilodag. Den vilodagen ger mig 48 timmar vila ungefär innan nästa intensiva pass. I mitt tycke räcker det för att orka kruta igen.
- Slut på energin. Vad är bästa sättet att bli bra som cyklist? Att få slut på energi, eller att köra slut på benen?
- Fika. För mig förstör man ett distanspass genom att fika. Stopp bör helst undvikas helt, om man måste stanna så bör det vara så kort tid som möjligt. Stannar man och fikar så kör man egentligen två pass och inte ett. Och två 2½ timmarspass i distansfart under dagen tror jag inte ger lika mycket som ett femtimmars.
Även om jag är lite av en fikamotståndare så tar jag mig gärna en fikatur själv på våren när solen värmer. Men då är det en livsnjutartur, och inte så mycket ett träningspass.
- Distanspass i kyla (-15 nämndes som exempel). "Är behållningen av ett sånt pass verkligen större än risken att bli sjuk?", skrev Oskar. Jag kör nästan alla mina träningspass ute. Brukar undvika dagar som är kallare än -10, även om jag i vinter gjort undantag. Vad i den kalla luften är det som man skulle bli sjuk av? Det borde vara större risk att vistas tex. i en träningslokal/klubblokal med andra människor.
- Roine (svensk mästare landsväg 1973, om jag minns rätt på året), jag älskar att höra historier om hur det var förr. Skulle vara intressant att höra vilken veckovolym ni hade på ett ungefär också. Och hur många pass i veckan som var lugna och hur många som var hårda. För min egen del känner jag min mentala bit väldigt bra och vet hur jag får/behåller min motivation. Att "trappa upp" närmare säsong tror jag också på.
- Att fråga en näringsfysiolog tror jag skulle ge olika svar beroende på vilken man frågar och vad den har för utbildningar/inriktning. Jag såg en kvinna på TV i somras som inte gillade mängden socker i sportdrycker(ändå tävlar sportdryckerna i vem som kan klämma ner flest kolhydrater). Hon hävdade också att under all fysisk aktivitet under 90 minuter behövde kroppen inte tillskott av energi.

Ja, det här får väl vara kvällens struntprat. Hoppas att det roar någon. Eller, det vet jag att det gör...

Det här med distans

Notera att det jag skriver nu är mina egna tankar och åsikter. Jag har ingen utbildning och att härma mig kan vara dumt...

Det finns ganska många som säger att distans inte ger något, rent träningsmässigt alltså. Att det enda man kan få ut av distans är socialt umgänge och naturupplevelser. Samtidigt så cyklar många antidistansare just distans.

I en väldigt lång intervju (som också var väldigt bra) skriven av Tom Wieselblad, kunde man läsa att Fredrik Ericsson tyckte följande:
"...ska du prestera i fem timmar då måste du cykla sex timmar, flera gånger dessutom, men det är inget man behöver överdriva för jag upplever att folk har så stort fokus på det ändå."
Fredrik Kessiakoff skrev på sin hemsida här om året att han körde mycket distans under vintern, några gånger i veckan körde han minst fem timmar. Var passet under fem timmar så var det inte distans.

Det här med mat och dryck
Vissa säger att man inte ska äta alls på distanspassen, några säger att man får äta efter fyra timmar och andra börjar äta direkt dom satt sig på sadeln. Nästan alla dricker nog under träningarna, vissa antiätare dricker bara vatten samtidigt som andra frossar i sig sockermättade lösningar.
- Att inte äta något och bara dricka vatten, är något som de som tror på ökad fettförbränning gör. Att man på så vis lär kroppen att använda fett som bränsle på ett bättre sätt.
- En cyklist här i Falun testar just nu sockerfri saft. Detta eftersom kroppen släpper lite på sina depåer vid smaken av sötma. Alla som säger att det inte hjälper att äta sista kvarten på en tävling har egentligen fel. Eftersom kroppen får en liten boost bara av att känna något sött i munnen. Genom att dricka den sockerfria saften släpper kroppen på sina depåer utan att han tillför några kolhydrater.
- Ätarna gör det nog oftast för att orka hålla en bra intensitet genom hela distanspasset. Äter man inte sjunker blodsockret och till slut går du i väggen om du inte fegåker. När du går i väggen är inte energin helt slut i kroppen, utan det är mer kroppens nödbroms för att du inte ska köra dig sönder och samman.

Intensitet på distanspass
- Vissa hävdar bestämt att distanspass skall köras i en låg intensitet (50-65% av maxpuls ungefär) och helt utan tempoökningar. Detta för att kroppen ska tuktas till fett-ätning. Var en ganska populär variant hos många för några år sedan.
- Andra kör gärna i ett och samma tempo, större delen av träningen. Men kör på antingen i början eller slutet av passet. Att öka tempot på slutet av passet är ganska populärt i landsvägskretsar då deras tävlingar ofta är långa och farten är som högst just mot slutet.
- Snabbdistans är något som för mig betyder ett lite kortare (3 timmar ungefär) distanspass, men på en högre intesitet. För mig är det 80% av maxpuls och högre, i snittpuls.
- Distans med tempoökningar (backar, skyltspurter) är populärt hos många. Främst kanske alla nöjesåkare. Men många elitcyklister tvekar inte heller dem på att öppna spjällen lite i backarna. Det blir då en form av intervallkörning under distanspasset.
- Fikapass är något som motionärer och livsnjutare sysslar med. Proffs som behöver ta det lugnt, och döda lite av den där hemska fritiden, tar också gärna en fikatur mellan alla tävlingar.

Själv gör jag så som följer. I år, är kanske bäst att tillägga då jag varierat mina vintrar lite genom åren. Har jag inte kört distans på länge brukar jag äta något under passet bara för att orka ta mig igenom timmarna. Dryck med kolhydrater har jag också med då. När jag kommit igång lite bättre låter jag ibland bli att äta, men har något med mig ifall jag skulle komma att behöva det. Ibland har jag vatten, ibland något sött och rätt ofta har jag ingen dryck alls. Detta beror ibland på lathet, ibland på glömska och ibland känner jag inte att det kommer behövas.
När det gäller intensiteten så försöker jag köra så att snittpulsen hamnar någonstans över 75% av max. Jag har inget emot att ta i när det lutar uppför eller vid andra tempoökningar orsakade av flocken. Har jag kräm kvar så vrider jag gärna ur surbenen lite mot slutet av passet också. För mig går träning ut på att bli trött, kommer jag hem pigg har passet varit skit.
Att köra distanspass i större grupp kan ibland vara svårt då alla inte är lika bra på samma saker och cyklisternas träningsfilosofi kan också variera kraftigt. Att köra med andra är dock något bra anser jag då man inte riskerar att ta det för lugnt.
Cyklister med gas här uppe i Falun är Fredrik Ericsson och Magnus Darvell. Dom kan göra en grupp till ett pärlband i några timmar om dom så önskar. Fredrik är en ätare som gillar att gasa på träningarna. Kommer ofta hem helt slut, trots allt frossande under träningen. Att han äter och tar i beror nog på att han vill få trötta ben, helt enkelt. Darvell är en som kan åka tom eller med en halv flaska vatten. Men efter fyra timmar så kan en banan åka fram ur ryggfickan. Tyvärr tränar jag inte så ofta med Marcus Ljunqvist, men när han vill åka fort så förstår ni nog att det går undan.

Det finns en hel del motionärer (och även mer tränade individer) som undrar hur dom ska träna för att orka länge. Att orka länge är inte så svårt, ta det lugnt och ät mycket bara. Men frågar ni mig så ger det inte så mycket att bara åka länge. Se till att göra något med timmarna också. Att åka fort länge är en konstform.

Hur tänker och gör ni när det gäller distans?

Limma tubdäck till crossen..

Många skulle väl vilja limma sina däck själva men är kanske lite osäkra på hur man gör..
Och att limma crossdäck skiljer sig från landsvägsdäck då det är helt andra påfrestningar som gäller.
Så jag tänkte tipsa er om hur man (kan) gör(a).

Bra att ha saker är hjul, däck, lim, plast/latexhandskar och en pump.

1. Pumpa i 0.5-1 bar i däcket och sätt det på fälgen utan något lim. Låt det gärna stå så här några timmar, till exempel över natten.
2. Ta av däcket och sandpappra fälgen så ytan inte är blank.
3. Lägg ett tunnt lager lim på fälgen och låt torka ett dygn.
4. Lägg ett lite tjockare lager lim på fälgen och låt torka ytterligare ett dygn.
5. Kontrollera nu så att rundningen på däcket matchar fälgens rundning. Däcket får max ligga 1 mm över fälgens yta i mitten av fälgen.
Är det mer bör du limma ytterligare lager och gärna lägga in ett smalt(6-9 mm brett) fälgband och sedan limma ett lager över fälgbandet och låta torka ett dygn.
6. Lägg ett tunnt lager lim på däckets limyta.
7. Lägg ett lager lim på fälgen.
8. Hjulet skall vara upprätt med ventilhålet uppåt. Börja med ventil-delen av däcket och tryck på däcket nedåt. För att få på sista biten av däcket kan du vända på hjulet, så den del som inte är på fälgen är uppåt, och vrida på däcket.
9. Pumpa upp däcket till ungefär 2 bar.
10. Centrera nu däcket. Sätt gärna hjulet på cykeln så du kan snurra det ordentligt och se om däcket sitter rakt. Rätta till eventuella vridningar, mer luft i däcket kan hjälpa.
11. Ta bort eventuella limrester från fälg och däcksida med en trasa.
12. Låt torka ett dygn...
13. Ut och njut!

Det går att göra allt snabbare också.
Om fälgen inte är ny så _kan_ man limma kvällen innan man skall använda hjulet/däcket.
Det jag då skulle göra är att först limma fälgen ett tunnt lager, låta torka en kort stund (15-20 minuter) och sedan limma däcket och sätta det på fälgen och låta torka över natten.

Att limma samma dag som du skall använda hjulet/däcket är direkt farligt.


Punktinstruktionen har jag fritt översatt från instruktioner från A-Dugast. Dom borde vet hur man gör.