SM-tävlingarna i Åstorp

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja när det kommer till att försöka sammanfatta detta cykel-SM i Åstorp. Men jag börjar nog med att ge arrangören en stor eloge. Säkerheten kring tävlingarna var högprioriterade och det märktes. Jobbet i dom sociala medierna och då tänker jag framförallt på Twitter var fantastiskt! Via Twitter kunde man följa loppen live med täta uppdateringar och man behövde inte missa någon jurykommunikée. Kommissarierna brukar vara ganska duktiga på böter och varningar på SM-tävlingar, men av någon anledning så såg man mellan fingrarna när det kom till Lisa Nordéns klädsel på prispallen. Jag vet andra som man krävt klubbtröja på för att ens få vara med på prisutdelningen.

Lisa Nordén var en frisk fläkt på SM och jag är inte ett dugg förvånad över att hon lyckades ta silver på tempot. Hon är nog den i det startfältet som kört mest "tempo" under dom senaste åren och dessutom är hon nog den som tränar flest timmar per år i det startfältet. Kanske att Emma kan utmana på antalet timmar. Lisa Nordén är en grym talang med högt syreupptag och många timmar i tempoställning, klart att det går bra då. Kul att du kom till SM och visade hur man gör, Lisa.
En som visade på allvar hur man gör är Emma Johansson. Vilken dominant inom svensk damcykling. Dels så vann hon ju tempoloppet med en förkrossande marginal. Sedan är hon i utbrytning under linjeloppet från varv ett till sista varvet då klungan kommer ifatt. Blir ändå tvåa, slagen med några centimeter i spurten. När hon på första varvet kom ifatt Malin Rydlund och Martina Thomasson så trodde jag att det skulle hålla hela vägen för dessa tjejer. Dom är allt väldigt duktiga, och vem skulle köra ikapp denna trio? Tyvärr så vurpade Martina tidigt i loppet vilket gjorde förutsättningarna väldigt annorlunda och Emma Johansson fann det bäst i att köra ensam. Något som så när höll hela vägen till guld. Snacka om att göra tävlingen hård och bjuda upp till fantastisk cykelåkning!

I herrarnas linjelopp har det snackats om att det bjöds på allt annat än fantastisk cykelåkning. Utbrytargruppen som väl stack på andra varvet gjorde allt rätt. Till grabbarna i Falu CK, och även några andra, så hade jag sagt innan loppet att en utbrytargrupp skulle kunna hålla hela vägen hem. Lite som det brukar ske under Scandinavian Race i Uppsala. Banan innehöll en del stadscykling och även ett par backar som bryter av möjligheterna till gott samarbete i en jagande klunga. Så sitter man då i en grupp som samarbetar hela varvet så kan det mycket väl gå att hålla undan på en sådan här typ av bana. Vilket dom också klarade. Riktigt snyggt av alla som var med. Och givetvis extra snyggt av Michael Olsson som levererade en seger åt sitt Höllviken CK!
Borde inte proffsen ha hämtat in gruppen, undrar många. Jo, kanske. Men varför skulle alla proffsen samarbeta och få med sig ett gäng starka amatörer på rullen? Visst var banan tuff, men den avväpnades rätt rejält av att den långa uppförsbacken med efterföljande utförskörning hade motvind. Vinden kom från söder under SM, hade den varit västlig som den brukar i Åstorp så hade tävlingarna blivit helt annorlunda. Då hade banan blivit hård på riktigt. Nu blev den långa backen bara en transportsträcka då man tjänar så lite på att köra hårt i motvinden. Nästan en tredjedel av banan förvandlades tack vare vinden till transport. Det var egentligen bara från 180-graderskurvan, över den branta backen och i centrala Åstorp som man kunde göra något. Och den branta backen var inte speciellt lång. Vägen till backen hade också medvind som gjorde att även om man hade det jobbigt så kunde man hålla nästan samma fart som övriga. Återigen, skulle vinden ha varit västlig så hade vi haft kantvindskörning in till den branta backen och då hade tävlingen blivit helt annorlunda. Nu gjordes ändå en del fartökningar, främst i den korta backen och i centrala Åstorp, men även några i den långa backen. Ser man till hela tävlingen så gick den ganska långsamt i klungan, men det är ju inte snittfarten på en tävling som säger något om hur hård den är. Att 50% av de startande tvingades kliva av är en ganska bra indikation på en hård tävling. Proffsen ville givetvis alla vinna, men då kan man inte heller bara köra för körandets skull, på så vis hjälper man bara fler konkurrenter. Alla dom duktigaste proffsen tävlar dessutom i klubbar där dom blir ensamma eller bara har en eller två lagkamrater. Så dom får göra hela tävlingen själva. Endast Skara CK och Team Kungälv sågs jobba för sina proffs, och då var dom ändå för få för att kunna göra någon riktig skillnad mot en så stark utbrytargrupp.

Jag har fått den uppfattningen att proffsen ofta agerar sent eller till och med för sent på SM-tävlingarna dom senaste åren. Jag ser det som ett friskhetstecken. Proffsen är inte lika överlägsna som dom kanske var för bara 5-10 år sedan. Om det är den svenska eliten som blivit bättre, eller våra bästa proffs som blivit sämre låter jag vara osagt. Men det ger, och kommer i framtiden ge, betydligt öppnare SM-tävlingar.

Då SM nästa år kommer avgöras på Kinnekulle så kommer proffsen ha alla chanser i världen att köra hårt utan att andra gynnas. Det blir som ett 20 mil långt backintervallpass och där tror jag verkligen inte att morgongruppen håller undan. Om inte något av våra allra bästa proffs råkar sitta i den då.

Isak Lundgren och jag i grupgretton, foto: Peter Mathiasson

För egen del så kände jag ju i fredags att formen börjar gå åt rätt håll. Jag hoppas och tror att jag inte hade någon toppform under helgen, för jag saknar verkligen toppfart. Under SM så blev jag inte utmattad och jag hade inte ens krampkänningar. Jag saknade bara den där farten som man måste ha. Över backkrön och i igångdragen. Efter att ha jagat ikapp klungan två gånger så fick jag efter 14 mil inse att loppet var över för min del. Hamnade med cyklister som normalt är mycket bättre än mig, vilket ändå visar att formen är på väg åt rätt håll. Åkte med dom i två varv och hade tänkt köra även dom två sista, men kissnödighet, illamående och allt klenare ben gjorde att jag klev av efter drygt 17 mil. Gruppen jag satt i blev sist i tävlingen och körde om placering 50. Men det hade ju ändå varit betydligt bättre än att tillhöra den brytande hälften. Nu hoppas jag kunna få lite överfart inom dom närmsta veckorna, det vore skönt att känna den känslan igen.

Avslutningsvis så vill jag tacka arrangören Åstorps CK för bra arrangemang och även ni i publiken som hejade på mig. Det kändes nästan som att tävla på hemmaplan!