Skjuten i magen

Jag är nu rätt säker på att jag fått en sträckning i magmuskulaturen och inte träningsvärk. För att bli hel snabbare så har jag en bokat en tid hos Limpen imorgon. 27 dagar kvar till Vasaloppet, jag har inte tid med skador.
I natt så drömde jag något som jag också kunde komma ihåg när jag vaknade. Jag var någon viktig (det var ju faktiskt MIN dröm) person och visste att det fanns ett uttalat hot mot mig. Hur som helst så befann jag mig i en folkmassa när ett skott avlossas. Folk skriker och springer i panik men jag står kvar. Jag känner att jag är träffad, kollar ner mot magen som blöder. Känner med handen och ser blodet på mina fingrar. Tittar upp och där står han med sitt breda, tandkrämsvita, leende och pistolen i högerhanden, Calle Friberg. Jag vänder mig om och börjar springa, blir skjuten igen men springer vidare. Kommer bort från allt och alla och befinner mig plötsligt vid ett område som liknar Falu Koppargruva. Gömmer mig i ett gammalt skjul där. Hittar nål och tråd och syr ihop mina skador, även på organen... Efter att ha legat där inne och återhämtat mig utan vatten och mat i ett par dagar lämnar jag så skjulet. Får tag i mina närmaste anhängare och vi planerar en motattack mot denne onde man (Calle) och hans gäng.
Motattacken innehåller lite fjantig stenkastning och när vi ger oss av åker vi långfärdsbuss. Ni vet, sådan där buss där man sitter uppe. Plötsligt står Calle mitt i vägen med sina vänner och de stoppar bussen. De kliver in, det blir lite hetsig stämning. Men så plötsligt kliver jag in mellan Calle och en av mina grabbar och lugnar ner stämningen. Vi bestämmer där att det är onödigt att bråka och att vi borde vara vänner istället. Så vi åker alla gemensamt in till stan med bussen.
The end.