En extraordinär Zwift-cyklist

Hej och god söndagsmorgon!

Ny dag med nya möjligheter. Det föll några snöflingor utanför fönstret när jag vaknade och det är minus 3-4 grader. En ganska perfekt vinterdag med andra ord. Linda ska nog ut och testa skidspåren på sjön om en liten stund men jag ska vänta med träningen till i kväll. Kör kanske KISS Sunday Europe 21:05 i kväll. Zwift-race alltså. Igen.

Annars så planeras vår dag kring att vi ska stå i kiosken i ishallen på Lugnet mellan klockan 12 och 15 idag.

Bild från gårdagens träning.

Igår fick jag uppleva något nytt på Zwift ändå. Jag fick nämligen se en riktigt riktig attack. Alltså inte en sådan där Zwift-fartökning i en backe som alla känner till, utan en riktig attack. En sådan som man ser på riktiga landsvägstävlingar när någon kommer bakifrån med en väl avvägd attack i hög fart. Det hade körts hårt i ett motlut och farten precis slog av för att folk hade ont i benen så kom världens attack från en i gul tröja. "Shit, vilken attack!" sa jag till Linda när den kom och höjde farten för att vara beredd att gå med i en förväntad fartökning i gruppen. Det var bara ungefär 6 kilometer kvar till mål av dom 50 vi skulle köra. I vanliga fall så hade 6 kilometer varit för långt för en ensam cyklist med 25 andra i klungan. Men han höll undan. Till slut blev det bara med 2 sekunder, men han kunde ju ta det lite lugnare på slutet också...

Det var alltså ett race som hette The P Race och det var nästan 185 startande i samtliga klasser. 49 i A-klassen tog sig i mål.  Fyra varv på en relativt platt bana med bara några kortare småbackar att sprinta sig över. Jag gick ut hårt och såg till att hålla en bra tjugominuterseffekt. Den landade på 5.03 w/kg. Krämen finns ju där någonstans. Blev lite krispig av detta men vi fick i alla fall ner klungan från drygt 50 man till ungefär 35. Varvet efter så var vi knappt 30. Det gick fort ibland och en gång så delades gruppen upp i två och jag hade ont i benen. Alltid så skönt. Allt gick dock ihop igen och vi tog oss fram på sista varvet. Jag hade ont i benen men kände mig ändå helt okej trots urladdningen inledningsvis. Sen kom den där attacken. Farten i klungan blev halvhög men den ensamma cyklisten fick snabbt över 10 sekunder. Ingen ville heller dra fram någon annan i onödan verkade det som. Alltså ingen ville ta ansvar för att köra in den bortflyende cyklisten med risk för att själv bli avhängd sedan i backen upp till vulkanen.

När det var dags för spurt så körde vi om plats 2-25. Jag tänkte sitta långt bak i klungan för att eventuellt kunna komma med fart in i spurten. Istället så blev det en liten lucka fram och jag fick spurta bara för att komma in i suget igen. Precis när jag kom in på rulle igen så drog övriga i gruppen igång spurten och jag försökte med en andraspurt men kroknade istället på slutet och tappade farten. Blev 20:e. Ingen succé i den avslutningen inte.

Men han som stack. Vem var det, tänkte jag. Det var liksom ingen vanlig attack. Gick in på hans profil i Zwift-appen och han hade nästan 1000 följare, populär kille. Kollade också hans profil på Zwiftpower och det visade sig att han hade vunnit 18 raka Zwift-tävlingar. Där fanns något extra. Inte nog med att han vann det 50 kilometer långa loppet jag var med i, han hade vunnit ett 100 km långt lopp tidigare samma dag. Hur mäktigt? Googlade killen och det visade sig att han var dubbel veteranvärldsmästare och 2002 så vann han amerikanska mästerskapen. Scottie Weiss heter han på Zwift, om ni vill ha någon att punktmarkera...

Tävlingstid: 63 min
Snitt/maxpuls: 168/181
Snitt/maxkadens: 87/130
Snitt/normaliserad effekt: 314/331 watt
Garmin-data: https://connect.garmin.com/modern/activity/2432245507