Med en känsla av att vilja fly

Hej cykelvänner!

Ja, i natt så var det dags för ettor igen. Har sagt det förut och säger det igen: Det finns inget värre.
Ni vet när man bränner sig på något? Hur man liksom genom en reflex bara rycker bort från det varma? Lite så känner jag med ettor, det är liksom så obehagligt, jobbigt och smärtsamt att mina instinkter säger åt mig att rycka bort mig själv från testcykeln.

Som lök på laxen och grädde på moset så hade jag skitben igår. Började passet med ett Åstrand-test som uppvärmning och hade mycket högre puls än vad jag trodde att jag skulle ha. Tänkte att det nog berodde på att jag druckit för lite och därför var pulsen ovanligt hög. Visst var benen lite stela också, men så kan det ju vara i slutet på en hårdvecka.
Sedan så började själva träningen. Hade kollat lite på hur jag presterat på ettor under året och hade därefter satt en relativt låg effektnivå som jag skulle kunna hålla. Har ju inga egentliga ambitioner att försöka maxa mig till rekord nu i november, utan mer hitta flytet i träningen och få bra träningstid.
Nåväl, på den effekten som jag inför passet trodde att jag skulle kunna dansa igenom passet så brände det till direkt i första intervallen. Kände att det skulle bli ett tufft pass att genomföra. I tredje intervallen så var jag på vippen att ge upp helt och hållet. Tänkte att jag skiter i det här nu och går och lägger mig istället. Är ju sliten, har ont i benen och behöver sova mer. Lyckades dock övertala mig till att genomföra åtminstone någon till. Så jag fortsatte. Någonstans efter fem där så började jag se mållinjen och när jag kört tio intervaller så var jag helt mosig i både ben och huvud.

Vidrigt pass och då var ändå effekten på en nivå som jag borde ha fixat utan att behöva vända ut och in på mig själv. Men hård vecka är en hård vecka och kombinerar man det med lite för lite sömn, lite för dålig mat och för lite att dricka så blir det ju onödigt hårt.

Bild från mitt Instagram-flöde. I natt var det verkligen läge att ringa den där läkaren...

Nu har jag bara ett pass kvar på min hårdvecka och det känns ju bra. Det är dessutom ett lätt pass också, den enda svårigheten blir att få tid att genomföra den. Morgonen och förmiddagen spenderas nämligen i Vikmanshyttan där Filip ska spela tre innebandymatcher. När vi kommer hem så har Ronya precis åkt till jobbet där hon blir kvar till sena kvällen...
Men, cykellamporna är laddade och motivation finns.