Om det där hatet...

God morgon, världen!

Eller, är den så jävla god egentligen? I bubblan som vårt hus befinner sig i så är den god, men där utanför är det rätt illa ställt med världen. Ingen har väl undgått det som hänt i Paris i natt och om ni har det så kan ni öppna valfri nyhetssida eller några sociala medier och läsa om elände.

I vårt egna land så har det plötsligt blivit populärt att vara "invandringskritisk". Våra folkvalda politiker beslutar att "stänga" våra gränser. Samma gränser som våra folkvalda politiker tidigare har jobbat för att öppna. Men nu var vi inte förberedda när antalet flyktingar som söker skydd, hos oss som har det bra, ökade så snabbt som det gjorde. Vilket ledde till stora kostnader. Förhoppningsvis så hinner vi rusta upp och förstärka organisationen så att vi snart kan vara ett öppet och välkomnande land igen, utan att behöva räkna kronor och ören för att rädda liv. Ett land som folk vill komma till. Jag var stolt över det, att jag bodde i ett land dit folk ville komma.

Författaren Theodor Kallifatides skrev följande Tweet för några dagar sedan:
"Jag förstår inte riktigt hur den flyktingstragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den."
Jag tycker att den sammanfattar det hela ganska så bra.

Världen kommer aldrig att bli ett stort och öppet Vi, för det kommer alltid finnas grupperingar som skapar Vi och Dom och det är kanske ändå ett friskhetstecken. Alla tycker olika och det ska man få göra. Jag önskar bara att "tycka olika" inte behövde innefatta så mycket hat, egoism och stängda gränser.

Det här är ingen politisk blogg och kommer troligtvis aldrig att bli det heller, men jag är orolig över utvecklingen i världen utanför vår bubbla här i Stennäsets ytterkant.

Även om det här inte är någon politisk blogg så vill jag bara att ni ska veta att jag bryr mig, även om jag bloggar om watt, intervallformer och pulskurvor. Jag tog en paus från Facebook för ett litet tag sedan, stod helt enkelt inte ut med allt hat längre. För det är på Facebook jag ser det där folkhemshatet som är så vidrigt. Det där lite tystare hatet som av någon anledning tycks vara okej för många. Det är så vidrigt.
Det finns en app för att sköta Facebook-sidor, så den använde jag för att sköta min Facebook-sida under tiden som jag inte stod ut med mitt privata Facebook-flöde. Jag har sett andra vänner som flytt Facebook av samma anledning, men nu är jag tillbaka på Facebook igen. Jag kände att jag inte kan låta hatet ta över och vinna. Det behövs helt enkelt cykelbilder, bilder på glada barn, på söta djur och uppdateringar om vad folk gör som får dem att må bra. Det är okej att vara glad, må bra och vilja dela med sig av det. Vi borde göra det mycket mera. Faktiskt. För om alla glada, hjälpsamma, öppna och positiva människor är tysta så är det tillslut bara hatet som hörs.


Om några timmar så kommer det ett nytt blogginlägg i den här bloggen och det handlar om familjeliv, cykelträning och mina, för omvärlden, obetydliga bekymmer. Det är den delen av världen som jag väljer att skriva om. Inte för att jag inte bryr mig om annat, utan för att det är det jag vill dela med mig av till er. Men just nu behövde jag bara ventilera lite.