Hundlek, damstart och ny vlog

Hej och god morgon, cykelvänner!

Ny dag, nya möjligheter och jag ska spendera den med en uppstart av ett projektarbete i tjänsten hela dagen. Efter jobbet så väntar sedan ridtorsdag. Det är ju torsdag men tack vare gårdagens lediga dag så känns det lite som måndag ändå. Men ändå så är det snart helg, snurrigt blir det men idag är det i alla fall torsdag och det är ett som är säkert.

Nationaldagen igår spenderades till viss del hos en kollega som också har fem hundar. Så vi fick hundlek och fika i världsklass, stort tack Annie och Tomas för gästfriheten! Tre glada och något trötta barn fick jag med mig hem i bilen efteråt.

Igår så anmälde jag mig också till Lida Loop så nu behöver jag bara ta mig dit och starta. Har ju nu tio sjukdagar som hindrat mig från träning och allra helst så vill jag köra något pass innan loppet på söndag.

Kollade PM inför loppet och känner väl att det ibland är rätt gött att dels vara man och dels relativt snabb också. Tänker på om jag istället hade varit kvinna och elitsatsande, så drygt allt detta med olika startmoment varje tävling man kommer till hade varit. Det är liksom inte bara det att det är en ny form av startprocedur inför i princip varje långlopp, det blir dessutom nya tävlingsförutsättningar varje gång. Jag vet att många tjejer jobbar för egna damstarter, men Lida Loop lyckas med konststycket att visa att egen damstart inte löser någonting överhuvudtaget. Att bara få starta i en egen grupp gör inte att damerna får en bra och rättvis tävling. Min egna åsikt är att alla cyklister bör starta samtidigt och stå i startled efter kapacitet, men så är jag ju man och relativt snabb också. Så den åsikten kanske inte är värd så mycket i allas öron. Jag gillar dock den där "Vasalopps-känslan" när alla mäter sina krafter mot varandra med gemensam start.
Men det Lida Loop nu lyckats koka ihop fattar ju till och med jag att det kommer bli kasst för damerna som vill cykla snabbt. I fjol hade Lida Loop gjort så att herrarnas tävlingsklass startade först, sedan damerna 5 minuter efter och så motionsklassen 5 minuter bakom damerna. Då förstod man ju att damerna ganska snart skulle komma ifatt dom långsammaste tävlingsherrarna och att damerna dessutom ganska snart skulle bli ikappkörda av dom snabbaste motionärerna. Kaos på papperet och det blev kaos i praktiken också.
Så i år gör man något annorlunda. Nu startar herrar tävling först, så vi får i vanlig ordning ett gött race. Fem minuter efter oss så startar så ungdomsklasserna. Det hade väl varit i sin ordning om det stannat där, men nu kommer det spektakulära i allt detta. Fem minuter efter ungdomarna så startar damernas tävlingsklass!
Inte nog med att damerna måste ta sig fram i skogen mot varandra, de ska dessutom passera framtidens cyklister som ju ärligt talat besitter en ganska stor variation i prestationsförmåga. I dagsläget är det 90 föranmälda ungdomar och dom snabbaste damerna kommer nog att behöva passera de allra flesta av dessa. Om damerna kommer förbi.
Dessutom så behöver ju framtidens cyklister behöva uppleva det jobbiga med att bli ikappkörda och passerade av ivriga och tävlingsinriktade elitcyklister. Hur stor vana, erfarenhet eller ens teknisk förmåga besitter dessa ungdomar av att hålla åt sidan och bli passerade av betydligt snabbare cyklister? Hur många SPD-vurpor och incidenter kommer detta att generera?

Tio minuter efter damerna startar motionärerna, så det är ändå fem minuter mer än i fjol. Men de snabbaste där kommer att komma ifatt damer som fastnat bakom ungdomscyklister, som i sin tur tvingats stå stora delar av sitt lopp i blåbärsriset för att släppa förbi damcyklister. Det kan bli ett väldigt långt lopp tidsmässigt för de långsammaste ungdomarna som måste hålla åt sidan nästan hela loppet.

Det här hattandet och experimenterandet med damstarter måste väl snart ändå få ett stopp. Gör en ordentlig utredning, kom fram till något värt att testa och kör på det. Nu sätter varje arrangör upp fingret i luften och känner efter lite och det blir ärligt talat inte bra. Finns det goda exempel? Hur gör man i andra länder?
Ta fram regler som berättar hur startproceduren ska/bör gå till på ett långlopp och om det absolut inte finns något bra alternativ som fungerar så plocka upp min gamla åsikt och låt alla starta samtidigt igen.

Det där var mina spontana tankar kring detta, finns säkert mer genomtänkta åsikter i denna fråga där ute. Låt mig gärna höra vad ni tycker och tänker kring damstarter på långlopp generellt och gärna också kring exempel likt Lida Loop.

För att återgå till något annat men som ändå berör långlopp så är nu min vlog från Långa Lugnet klar och ni kan se den nedan. Den innehåller lite snack, lite klipp från damstarten, en sammanfattning med tävlingsklipp och min egna summering.
Vill ni vara säkra på att inte missa andra cykelvideos så prenumerera gärna på min kanal och tryck på den där bjällran för aviseringar när du ändå är i farten! Min kanal hittar ni här: https://www.youtube.com/henrikoijer


Idag fick ni väldigt mycket blogg för pengarna. Eller ja, det är ju gratis för er... Nu lär jag gör mig i ordning för att åka till jobbet, tack och hej!

Bilder och resultat Cykelvasan!

Morgonstund vid fjällstuga.

I startfållan och fipplar med något, foto: Henrik Plyhm.

Den här bilden tog jag 8 minuter INNAN startfållorna skulle öppna, klassiskt Vasa-kaos!

Maktkamp mellan fåll-funktionär och Svensson.

Ja, tjena!

Idag körde jag Cykelvasan, en klassisk kaos-tävling i full fräs. Tidigare år har jag försökt gå med täten och som bäst hängt med typ 15-20 man till Oxberg där andragruppen kom ifatt och jag blev trött. I år tänkte jag att jag hellre skulle göra något kul av racet än att hänga med tills jag blir stum och sedan landa på placering 20-50 någonstans. Det är ju liksom inget jag kommer att ha som minne för livet.
Så när det gick långsamt i startbacken så attackerade jag. Fick direkt en lucka eftersom ingen egentligen bryr sig om mig. Tänkte först att det där var ju väldigt dumt gjort, men sen tänkte jag att jag i alla fall slipper trängseln, kaoset och vurporna i den jättestora klungan på grusvägarna efter startbacken. Helst hade jag ju fått sällskap dock så när Team Ormsalvas Ove Nilsson kom ifatt så blev jag glad. Vi körde på i ett litet partempo. Ibland (när Wengelin drog) så kom klungan närmre men om vi ökade farten och dom i klungan inte körde på så växte avståndet. Jag började förstå att vi kanske skulle hålla undan till Smågan och där vankas ju spurtpris á 3000:-. Ove är ju en duktig landsvägscyklist så jag tänkte först att det kanske skulle bli svårt att klå honom om han verkligen gick in för det, men jag kände mig samtidigt stark i mina förningar. Så jag chansade på att fixa det där.

Ove Nilsson i motljus, ungefär en kilometer från Smågan.

Jag visste att passagen genom Smågan är ganska stökig så jag såg till att vara först av vägen och sedan var det ganska odramatiskt. Ove kanske inte ens visste att det var pengar på spel? Hur som helst SÅ VANN JAG SPURTPRISET I SMÅGAN!!!!

Vi körde på en stund till men farten i klungan bakom ökade rejält genom Smågan och efteråt så vi blev inhämtade ganska kort efter kontrollen. Jag hade sett bakom oss att klungan delat upp sig i två och förstod att det hade vurpats. Tydligen hade det varit en rejäl vurpa efter 4-5 kilometer där flera hade gjort sig ganska illa. Sparr fick sy 12 stygn och när Ove och jag hade blivit inhämtade så såg jag flera blodiga cyklister i klungan.

Jag hade ganska bra ben så jag såg till att hålla mig någonstans topp-30 och tyckte det gick bra. Innan Mångsbodarna så kör man på asfalt och där var jag topp-15 innan vi svängde av mot kontrollen. Rutinerat, givetvis. Det fläskades på utför i vanlig ordning. Allt för att göra det jobbigt för så många som möjligt innan backarna mot Risberg. Det gick sedan lugnt ett tag så jag skojade om söndagstur på en lördag och så vidare. Men så en bit innan krönet på backen så gick pulsen plötsligt från 160 till 180 och det brände rätt rejält i benen. Slut på den söndagsturen!

Tidigare har jag tänkt att om man är med till Risberg så är man liksom med i tävlingen. För det är upp dit som den första rejäla selektionen brukar vara. Nöjd som bara den över att hänga med in i kontrollen då givetvis. Men, det hade ju bränt i benen precis innan kontrollen, i kontrollen så gör man först en U-sväng och sedan något mer igångdrag bort från kontrollen och plötsligt så tappar jag några meter och några fler meter och sedan är jag avhängd?!

Det är ett par till cyklister som blir avhängda ungefär samtidigt som mig och jag tänker först att det inte är någon idé att försöka köra igenom resten med dessa två bara. En liten grupp kommer ifatt men jag orkar inte gå med dom. Slår av på tempot för att återhämta mig och vänta in nästa stora klunga istället. Passar på att byta batteri i kameran så jag kan filma hela vägen till mål (film kommer!)

En stor klunga kommer mycket riktigt ifatt och den hänger jag sedan med hela vägen in till Mora. Det var ingen större dramatik i den utan det går liksom ganska fort hela tiden för av någon anledning så finns det alltid dragvilliga cyklister längst fram. Jag har det lite jobbigt i några backar och med ungefär 25 kilometer kvar så börjar jag ångra den där tidiga attacken...

Hänger ändå med in till Mora, försöker mest hålla mig borta från stök och problem. Vill inte vurpa utan bara ta mig i mål. Vår grupp spurtar om placeringarna 29-51 och jag blir 40:e.

Fick efter målgång komma upp på podiet och snacka lite med Vacchi också vilket givetvis var kul. Först ett par timmar efter målgång så var det prisutdelning, men jag hann ju snacka med en hel del av er som läser här under tiden och också hämta lite Powerbar-produkter för att överleva resten av året.

Damernas prisutdelning från back stage! Jennie Stenerhag vann före juniorvärldsmästarinnan Ida Jansson (dubbelt Falu CK alltså!) och Felicia Ferner på tredjeplats.

Efter damernas prisutdelning så fick jag gå upp på scenen för att hämta mitt spurtpris innan man sedan tar upp dom snabbaste herrarna. Lucas Eriksson vann en tight spurt före Matthias Wengelin och Alexander Wetterhall. Edvin Wilson och Emil Lindgren blir fyra och femma i den gruppen som gjorde upp på spurtrakan.

$$$!

Efter ett snack med Ronya där hon säger att hon måste åka ner till Stockholm för att hämta hem barnen så bestämmer jag mig för att cykla hem. Hade tänkt redan dagen innan på att kanske göra det och när jag ändå inte kommer ha bråttom hem så var det väl lika bra då. Har ätit ett par Powerbars och lite geléhallon när jag beger mig hemöver.

Fyllde på med en till kaka i Vikarbyn.

I början av hemcyklingen till Falun så körde jag på ganska hårt. Men tänkte ändå hela tiden att jag måste ta det lugnare, jag måste ta det lugnare, jag måste ta det lugnare för annars kommer jag inte orka hela vägen. Men det var tydligen svårt. Slutet av cyklingen blir därför inte med så speciellt många krafter kvar, men så blir det väl efter en Cykelvasa följt av åtta mils cykling hem.

Äntligen tillbaka i Falun och Stennäset där jag bor.

Idag körde jag inte bara med filmkamera, jag körde också med mina Garmin Vector 2 effektmätarpedaler. Så jag har lite wattsiffror och annat. Det blir också med i filmen. Hela cykelvasan snittade jag 243 watt. Från det att jag startat klockan (glömde det precis vid starten så det blev några hundra meter upp i backen) och fram till Smågan så snittade jag 327 watt i drygt 15 minuter. Inget omänskligt alltså.

Men men, det här blir långt. Ni kan kolla på data från Cykelvasan här:


Och data från hemcyklingen här:


Samtliga resultat från Cykelvasan 2016 hittar ni här. Om ni inte orkar klicka runt så har ni här topp-25 i damklassen och topp 25 i herrklassen på Cykelvasan:

Älvpendling med watt och nya kameravinklar samt lite långloppstugg

Tog en liten omväg hem från jobbet idag och fick kika lite extra mycket på den där Dalälven.

Såhär söt är jag efter att ha kört 1:13 på 446 watt följt av 20 minuter på 328 watt utan vila mellan. Bästa 20 minuterna landade på 335 watt.

Experimenterar med lite nya fotovinklar, sånt är ju alltid kul.

Tjena, godkväll och hej, kära cykelvänner!

Alltså när jag körde Engelbrektsturen i helgen så hade jag lite krampkänning i högra vaden på slutet. Det satt i även idag såhär tre dagar senare. Något störande. Kunde ändå köra på hårt både på väg till jobbet och hem utan att det blev värre. Troligtvis så blev det bättre av att få igång blodcirkulationen. Stoppar nog ändå i en tablett med 5 elektrolyter i flaskan imorgon för att vara på den säkra sidan.

Apropå Engelbreksturen så hamnar filmen från hela mitt lopp på min YouTube sent i kväll/i natt. Ni kan ju alltid börja prenumerera på min kanal för att alltid ha koll på mina klipp och få veta direkt när dom finns online.

Häromdagen så skrev Samuel Brännlund (ni vet, han som bröt lårbenet på Långa Lugnet) om olyckor och vad man kan göra för att undvika en del av dom på sin blogg. Jag är helt inne på hans linje att en optimal långloppsbana börjar med en backe (helst lång då givetvis) följt av stig. Han tar också upp Långa Lugnet där vi visserligen har en backe direkt i starten, men sedan blir det lättåkt väldigt länge.
Vissa tror kanske att lätta banor är säkra banor, men jag skulle vilja hävda att det är tvärt om. Cykelvasan bjuder kanske på årets lättaste långloppsbana och samtidigt den absolut farligaste. Första tre milen är nog dom farligaste långloppsmilen vi har här i Sverige. Just för att det är så lätt.
Jag har i ett par omgångar varit i kontakt med Cykelvasans ansvariga för att påpeka detta och komma med förslag på ändringar för att göra det säkrare. Jag har givetvis också pratat med banläggare för Långa Lugnet och det var faktiskt på gång med en besvärligare start redan i år.

Jag tror inte att en tuffare start gör så jättemycket för motionärerna heller, eftersom alla är pigga i början så orkar man med det. Men det behövs liksom moment som stör rytmen för en grupp cyklister och som försvårar klungjakt. Startar loppet med en backe och sedan blir lättåkt så fyller backen ingen större funktion. Som Cykelvasan. Även om det är 30 man bara som kommer upp först så är det 200 man i tätklungan en mil senare. Det gäller liksom att såga av dom där stora klungorna i mindre grupper och få lite avstånd mellan dom för att tävlingen ska sätta sig och bli säkrare. Så direkt efter en backe behövs kanske en stig, ett trögrullat parti, lite korsningar och annat. Eller varför inte en till backe? Engelbrektsturen har gjort det ganska bra tycker jag, det är inte speciellt kuperat längs med banan och det är en jättesnabb tävling, ändå splittras fältet upp hyfsat bra ändå genom att dom har först en backe efter typ 5 kilometer, sedan åker man utför på skidgator innan man tar sig upp för backe två direkt efter. Klungorna hinner liksom inte återsamla sig. Strax efter backarna kommer någon stig också vilket givetvis hjälper till.

Sånt där tycker jag är jätteviktigt och arrangörerna borde ha med det som en ingrediens när dom komponerar sina banor, hur ska man på bästa vis splittra upp fältet under dom första två milen eller så och skapa lite avstånd redan i ett tidigt skede. Lyckas man med det så får man en ganska säker tävling som därmed upplevs trygg och trevlig.

Ja, alltså det här blev ju lite längre än väntat. Hoppas ni gillar´t! Imorgon körs Le Peloton Falun klockan 06:00 om någon är sugen på mjölksyra.

Taktik på långlopp

Jag tar en flaska och försöker hänga på Gustav Larsson på Lida Loop. Foto: Jasmina Mujic

Hej!

För några dagar sedan så fick ni passa på att önska ett tema på ett blogginlägg som jag skulle skriva och det blev, som ni förstått av rubriken; taktik på långlopp.

"selle6 april 2016 22:09
Med all din erfarenhet (fint ord för gammal) så hade det varit intressant om du kunde dela med dig lite av taktik vid tävlingar."

"KJ7 april 2016 10:34
Jag vill höra mer om dina tankar kring taktik på tävlingar. T.ex. hur hårt du går ut och och hur länge du är beredd att gå på rött för att hänga med täten. Hur mycket kraft tycker du man kan offra i starten för att komma med en snabbare klunga? Hur fungerar samarbetet och taktikkörningen i en klunga som inte fajtas om pallplaceringar? Jag har sett alla dina filmer från långloppen 2015 många många gånger i vinter och det tycks som det är ganska sällan som du kör riktigt hårt (undantaget är väl när du bryggar upp till täten på mörksuggan), och det har gjort att jag börjat fundera på hur du/ni tänker där framme.

Det verkar också som att toppcyklisterna har ett hyfsat gott samarbete i loppen trots att de i slutänden kommer att köra om pallplatserna. "Offrar" de sig bara för att hålla undan från de lite långsamma klungorna eller har de så mycket överkapacitet att de kan dela på dragjobbet utan att behöva förta sig särskilt?"

"Anonym7 april 2016 23:41
+1 på dessa frågor! Väntar ivrigt.."

Taktik på långlopp är både enkelt och väldigt komplicerat, för i slutändan så handlar det allt som oftast om att komma till mål så fort som möjligt. Men ibland kan man ha andra mål också, som att ha kul. Målsättningen ligger ju ofta till grund för vilken taktik man vill köra på tävlingen.

Om vi börjar med målsättningen "Ta mig runt". Det ser ju så enkelt ut men ändå är det många som misslyckas med detta. Vissa har bara tränat för dåligt helt enkelt och fixar inte reptiderna. Men många säger utåt att man har som mål att "bara ta mig runt". Men oftast försöker de ändå att klara av någon tid, går därför ut hårt, blir för trötta och tvingas ge sig.
Har man som mål utåt att ta sig runt så tycker jag man ska fokusera på det. Kör i ett så bekvämt tempo som man kan och ändå klara eventuella maxtider. Det finns ingen som helst anledning att hänga på i andras tempo eller köra hårt i början.

Nästa målsättning är de som sätter upp en tid som målsättning. Att klara Cykelvasan på 4 timmar kan vara ett sådant mål. Ju längre tid desto mer är det upp till en själv att klara målet och ju kortare tid desto mer behöver man hjälp av andra. Det är ju nämligen så också att ju snabbare man åker, desto mer hjälp får man av att ligga på rulle på andra. Cyklar man långsammare men ändå har en tid man vill klara så kan man i större utsträckning lyckas nå målet helt på egen förmåga. Viktigt då att lägga upp en plan för racet och sedan följa den. Också här är det viktigt att våga ta sitt eget tempo och inte dras med i andras intensitet.

För egen del så har jag gått från att "hitta ett tempo som jag kan hålla för att ta mig runt med hedern i behåll" till att försöka fixa en topp-100 och sedan har målsättningen flyttats framåt. Mina första lopp i Långloppscupen gick helt enkelt ut på att hitta ett tempo jag kunde hålla hela vägen till mål utan att köra för hårt och få en okej tid. Därefter så har jag jobbat med placeringsmål och inte tidsmål.

Det viktiga med att klara sitt tidmål är oftast att hitta sitt egna tempo, att inte dras med i för hög fart och se till att köra jämnt. Kör man i för hög fart en liten stund så brukar man tvingas betala för det lite senare och då tappar man oftast mycket mer än man vann på att köra lite lite fortare. Farthållningsförmågan är alltså väldigt viktig. Och så ska man inte hålla samma hastighet genom hela loppet, utan samma intensitet. Oftast betyder det här att man ska hålla igen lite uppför för att spara kraft för att gasa på lite mer utför och på platten. Det är jättelätt att köra sig jättetrött i en backe och då tappar man mycket efteråt.

Jag vill hävda att det är när man börjar titta på placeringsmål som det börjar bli komplicerat. För plötsligt så hänger målsättningen plötsligt inte bara på den egna förmågan utan också hur andra presterar. För egen del så har jag testat en del olika upplägg genom åren. Överlag så fungerar ju jämn fart hela loppet bäst för de flesta resultatmål. Men oftast så är man här beroende på att hitta grupper eller andra jämnstarka cyklister att åka med.
Alla blir ju trötta mot slutet, så har man krafter kvar då så kan man ta många placeringar ganska enkelt. Betydligt enklare att ta placeringar då, än i början då alla är pigga och vill mycket. Det lilla extra som många ger i början, kostar desto mer på slutet.

En taktik jag hade mer förr var att gå ut jämnt och fint för att hitta en intensitet som jag trodde mig kunde hålla hela loppet och sedan försökte jag öka sista 2-3 milen. Ofta kunde då en damcyklist eller äldre veterancyklist vara bra att åka med. Dom kör oftast kontrollerat och smart! Sedan gällde det ju att komma i mål och vara helt slut, så avslutningen gällde det att kräma ur det som fanns kvar. En fördel med detta upplägg är att risken för att krokna totalt inte är så stor samtidigt som man får positiv feedback om man kan öka på slutet och passerar folk.

När jag började märka att jag liksom inte kom längre fram i loppen så körde jag ett nytt upplägg som i stort gick ut på att köra så fort jag kunde första milen eller så för att sedan hamna i en grupp och sedan försöka överleva i den så länge som möjligt. Skitjobbigt på dom längre långloppen.... Har man en bra dag så kanske man kan öka på slutet ändå. För ju längre fram man är desto mer gasar alla i början, alltså blir alla också trötta på slutet.

En lurig variant på taktiken ovan är att köra hårt i början till fältet spricker av i mindre klungor och sedan avsiktligt släppa gruppen man åker i för att istället välja en grupp längre bak. Det krävs en del karaktär för att släppa en grupp man åker i för att åka med långsammare cyklister. Men chansen är ju att du är snabbast i den gruppen eftersom du redan åkt ifrån dom en gång. Så får ni bara till ett bra samarbete genom loppet så borde du kunna köra ifrån gruppen igen på slutet och då kanske kunna plocka några placeringar från cyklister framför som kroknat.

Jag har ju faktiskt ibland åkt med i täten ganska länge på långlopp, så jag har fått testa allt från tätgruppen till att gå i långa köer på stigarna långt bak i fältet.
I täten fungerar oftast samarbetet bäst. De som är först har ju ett bra läge och vill såklart inte att fler blandar sig i. Tempot behöver inte alltid vara så intensivt, men eftersom loppets bästa "motorer" finns i gruppen så går det ganska fort även om gruppen inte går för fullt. Är det en eller någon enstaka cyklist framför så jagar man bra, eftersom man kan köra om segern, pallen eller kanske prispengar om man kommer ifatt.
I andragruppen så kan samarbetet både vara bra och dåligt. Oftast så har ju cyklisterna redan blivit frånåkta och moralen är därför kanske inte på topp. Man har liksom redan förlorat loppet. Det som kan rädda andragruppen är om avståndet till täten inte är stort. Vissa här kanske också kör för att komma topp 10, topp 20 eller liknande. Och väljer då att köra "smart" istället för att jaga framförvarande grupp. Vilket gör att samarbetet blir sådär.
Tredjegruppen på långlopp brukar kunna ha en något bättre moral än andragruppen. Eftersom dom inte på samma vis känner att loppet är förlorat. Här visste man antagligen innan start att man inte skulle ha med tätstriden att göra utan det handlar mer om att åka så fort som kapaciteten tillåter. Dessutom kan man ju kanske fånga in dom där uppgivna cyklisterna från andragruppen...

Men, rent generellt så fungerar samarbetet bättre ju längre fram i fältet man kommer. Oftast så är det ju dom duktigaste och mest erfarna cyklisterna som också är långt fram, där vet man vad som gäller och man har vana av att åka fort i grupp. Det blir också märkbart mindre skillnader mellan cyklisternas förmågor. Alla är ganska bra uppför, ganska bra i skogen, ganska bra utför och har ganska bra tryck på grusvägarna. Det som kan skilja lite är väl spurtförmågan kanske... Men det säger ju sig självt att en grupp med jämnstarka cyklister kan fungera bättre än en grupp ojämna cyklister.

Jag skulle vilja säga att topp 3-5 är väldigt jämna, men redan därefter börjar man redan märka skillnader i förmågorna. Vissa är lite sämre i skogen, andra lite sämre uppför och några saknar den där överväxeln på grusvägarna. Det blir därför ojämnare i gruppen. Några har det jobbigt i skogen, andra uppför och då måste man kompensera det på något vis och där kommer nästa taktiska aspekt in.

Placeringen i gruppen kan vara helt avgörande för utgången av loppet. Oftast så sparar man mest energi längre bak i gruppen. Men du kan också spara mer energi genom att sitta först i gruppen. Till exempel i skogen eller uppför där du då får bestämma tempot själv. Är du kass i skogen men stark på grusvägen så är risken stor att du blir frånåkt i skogen om du åker in på en stig och är sist i gruppen. Är du istället först i gruppen så sätter du tempot och sedan kan du grilla dom i nästa backe eller på nästa grusväg.

Det finns så många taktiska finesser att ta upp och det här inlägget är redan väldigt långt. Jag skrev till exempel i somras om en taktisk finess som Cykloteket Racing Team använde sig av under Mörksuggejakten.
Just att köra i en klubb eller ett team med andra jämnstarka cyklister kan vara en stor fördel. Man kan lita på att dom vill hjälpa en i större utsträckning och att samarbete inte borde vara något problem. Dessutom kan man göra andra finesser som att låta en attackera och låta den andra sitta på rulle och så vidare...

Jag avrundar detta inlägg genom att lite kort redovisa mina taktiska upplägg för dom olika loppen under Långloppen jag körde 2015 (oftast med målet att nå topp-10):

Lidingöloppet MTB:
Här var det mest intressant att se om jag skulle hålla och hur cykeln fungerade. Så fort som möjligt så länge som möjligt. Brände dock mycket krut i början och fick därefter köra ultradefensivt för att orka hänga med. Hade dessutom bara en flaska för hela loppet, en flaska som jag dessutom tappade ungefär halvvägs. Ni som har sett filmen vet att jag blev trött på slutet: https://www.youtube.com/watch?v=uwpq9J4AG2U
Billingeracet:

Långt lopp men jag var (över)laddad och ville verkligen testa hur fort jag kunde åka. Planen var att gå in långt fram i backen för att mot slutet av backen köra lite mer kontrollerat och se vart jag hamnade. Kom upp i en grupp bakom endast två bortflyende cyklister. Kände mig jättestark och stod för mycket av dragjobbet. Ville hela tiden ikapp tätduon (varför, kan man ju undra....) och brände mycket krafter. Trött efter 2½ mil.

Långa Lugnet:
Kort långlopp och hemmaplan. Lite stukat självförtroende efter Billingeracet. Planen var att placera mig väl i klungan på förstaloopen eftersom loppet startar lätt och sedan förhoppningsvis vara med långt framme när fältet spricker av. Ungefär halvvägs ut på förstaloppen så spricker den stora tätgruppen av och jag hamnar i en andragrupp. Dock med ganska rostiga ben. Jag visste dock att förstaloopen var snabb, andra kunde man mer hålla sitt egna tempo så där var planen bara att försöka göra just det. Kriga på i mitt tempo. Trots lite mekaniskt strul så höll jag ihop bra under loppet och krigade mig in bara några sekunder från topp-10 i ett av årets bästa startfält.

Lida Loop:
Planen var att inte maxa i startbacken, utan försöka ha den krämen kvar till senare. Istället så sicksackade jag mig fram i klungan efter startbacken. Satt bra med i gruppen och kände mig stark. Tyvärr hoppar kedjan när gruppen är nere på ca: 10 man. Kommer ut bakom en stor andragrupp som jag får idiotjaga för att återansluta till. Därefter ändras min plan till att klå så många som möjligt i andragruppen och därmed ändå bli någonstans kring topp-10. Saknade lite flyt på stigarna och tvingades släppa iväg några, övriga körde jag ifrån. Kunde därför med gott samvete vänta in dom igen för att göra det bästa av den situationen och försöka köra ifrån dom igen senare under loppet. Vi blir passerade av Gustav Larsson som punkterat och jag kastar mig in på rulle. Är enda cyklist som kan hänga med honom och får en gratisresa i en mil ungefär innan jag får ge mig. Grisar ur det jag har på sista loopen och blir 11:a. Igen.

Mörksuggejakten:
Snabb bana och bra självförtroende igen efter den fina insatsen på Långa Lugnet och Lida Loop. Planen var enkel. Klara den brutala startbacken utan att dra på mig onödig syra och sedan ta loppet som det kom från bergspriset. Eftersom jag aldrig gick mig helt stum i backen så kunde jag öka något nära toppen och gick från en placering kring 27-28 till att hamna i en grupp någonstans topp-20. På dom snabba grusvägarna uppe på berget så plockade vi in en del cyklister. Just kanske för att de hade blivit frånåkta av täten och var därför både lite stumma och uppgivna. Jag trodde dock att vi var i en tredjegrupp, så på slutet av grusvägen så höjde jag tempot för att kunna jaga ikapp andragruppen. Fick bara med mig en cyklist som höll sig på rulle i ett antal kilometer innan jag blev ensam. Lyckades efter en mil med stenhård körning (det jag inte släppte loss i backen upp släppte jag loss här x2) komma ikapp gruppen. Blev riktigt förvånad över att se att jag jagat ikapp de sju i täten. Passiv roll i tätgruppen, blev trött, avhängd och ikappåkt av andragruppen igen. Som blev inhämtad av den jättestoratredjegruppen. Eftersom jag var trött så handlade slutet mest om att kriga och placera mig väl för att rädda det som räddas kunde. Film: https://www.youtube.com/watch?v=sVQpUbRDQVM

Engelbrektsturen:
Hade ändå bra känsla från loppen innan. Jag kunde ju cykla ganska snabbt stundtals. Norberg ligger nära Falun så efter att ha kört igenom banan ett tag innan loppet så var planen klart. Gå in långt fram i första backarna och kriga för att hålla en bra position. Startfältet var ganska tunt, så det skulle inte bli så jämna och stora grupper. Dessutom hölls tävlingen i mitt favoritväder: kallt och regn.
När vi passerade bergspriset så var jag väl den sista som inte kom med täten kändes det som. Täten var kanske fem man. Jakten i andragruppen var bra ungefär halva loppet då vi ständigt låg ca: 30 sekunder efter täten. Men där sprang tiden iväg till 2 minuter och moralen sjönk i gruppen. Eftersom jag startat med att maxa i loppets inledning och sedan hamnade med cyklister som oftast placerar sig före mig så fick jag en intensiv tävling. Lyckades dock kriga mig till en sjundeplats!

Finnmarksturen:
Nu började jag kika lite på totalplacering i cupen och tänkte lite på att köra smart också. Hoppades på att göra en bra tävling och gick in med huvudet högt. Redan på första stigarna så kände jag dock att det inte var min dag och jag fick snabbt ge mig. Från typ 1½-2 mil in i loppet handlade det mest om att minimera förluster och köra smart. Halvvägs in i loppet så hade vår andragrupp blivit till en gigantisk grupp. Återigen det här med uppgivna och frånåkta cyklister i en andragrupp som inte ger allt... Från ungefär mitten av loppet så visste jag att det skulle komma backar så jag gick in för att försöka köra hårt där och tillsammans med andra (hade två andra från klubben med mig där, guld värt med klubbkamrater!) splittra gruppen igen. Det gick väl helt okej och jag blev till slut 16:e.

Bockstensturen:
Pissväder igen. Min favorit! Lite tunt elitfält och goda förhoppningar om en bra placering med dessa förutsättningar. Loppet är längst i cupen så det gällde att vara lite smart, lärdom från Billingeracet, samtidigt som jag ville vara med långt framme. Fram till första rejäla backarna så höll jag mig lugn. Blev lite frånåkt i andra backen men satsade rejält och lyckades återansluta till täten igen. Här gick det dock tok-jävla-fort  och jag släppte mer eller mindre frivilligt. Hade jag inte släppt så hade jag ändå inte blivit kvar länge.... Fick vänta ganska länge på andragruppen som kom med kass moral och låg intensitet. Eftersom vädret, kuperingen och intensiteten i början gjort loppet hårt så var det ganska stora avstånd redan tidigt. Vi gick väl runt och gjorde jobbet. Här märktes dom ojämna förmågorna och samarbetet var sådär. Det tillkom någon och föll ifrån någon. Kände mig stark när vi kom ut på dom tre mer lättåkta milen mot målet. Vi körde då om placeringarna 6-10 när min vevarm lossnade med milen kvar... Lyckades dock fixa den och blev just 10:a.

Västgötaloppet:
Dåligt med träning inför loppet och en defensiv inställning för att försvara en bra totalplacering i cupen med dålig kropp. Försökte att inte sprängköra mig någonstans utan bara kriga med det lilla som fanns i kroppen den dagen. Gick hyfsat halva loppet innan jag punkterade.

På Cykelvasan var taktiken att gå med täten så länge som bara möjligt. Banan är lättåkt så åker man med så åker man med, så att säga. Tyvärr punkterar jag efter 8 km....


Det här blev ett svinlångt inlägg, ber om ursäkt för det. Har ni några frågor så ställ dom så jag har något att svara på!

Arrangör klar för MTB-SM, Långlopps-SM och CXSM 2016

Tjena och godmorgon!

Igår så skrev Bergslagsloppet att de kommer arrangera Långlopps-SM även 2016. Det var ju dom som också arrangerade denna tävling 2015 i Ånnaboda utanför Örebro.

Det är även sedan ett tag tillbaka att MTB SM kommer arrangeras i Värnamo.

Dessutom står det klart att cyclocross-SM kommer arrangeras i Eksjö.

Info om detta kan ni läsa här: http://scf.se/forbundet/nya-sm-arrangorer-har-utsetts/

Jag hade ju en punkteringsdag på Bergslagsloppet i fjol men minns att jag verkligen inte ville bryta tävlingen, utan ta mig runt tävlingen för att se banan. Det kunde ju vara nyttigt senare, tänkte jag då. Så rätt det nu visar sig att jag hade!
"Totalt 42 minuters stillastående idag var ju inte vad jag räknat med men trots all ståtid så fick jag se banan (kan vara nyttigt om jag ska köra Bergslagsloppet fler gånger) och ett bra träningspass."

Något annat vi minns var ju hur hela tätkvartetten körde fel och att det kunde ha gett femman i loppet segern. Nu blev det ändå inte så utan alla fick behålla sina placeringar i mål, trots den stora felåkningen.
Vi kan väl nästan gissa att man kommer säkerställa att ingen ska behöva åka fel i år.

Matthias Wengelin vann tävlingen i höstas. Han bor nu i Örebro och kommer tävla för Team Bergslagsloppet denna säsong, vi kan väl gissa att han är en av dom stora favoriterna även i år.

Foto: Ola Hellström

Egna långloppsbanor

Stigcykelsug.

Efter två vilodagar så suger det i stigcyklartarmen. Med lite flyt så hinner jag köra en av mina långloppsbanor idag. Om jag ens kommer ihåg hur den gick. Oavsett hur mycket tid jag får till träning så ska det cyklas stig i alla fall.
Många gånger har jag ju gjort "långloppsbanor" som jag tränat på. Tycker det är kul att snickra banor, kolla kartor och så gillar jag ju långlopp. Köra många korta varv är inte lika kul som att sticka iväg på en längre runda. Att välja ut ett gäng favoritstigar och sedan binda ihop dom på bästa möjliga sätt. Eller bara att ta dom allra bästa grusvägarna och favoritbackarna och pussla ihop dom i en längre runda.

När jag blir stor så vill jag starta en cykeltävling eller två, kommer ni hit och kör den då? Har ni kanske några egna långloppsbanor som man skulle kunna arrangera en tävling på?

En av mina favoritbanor är faktiskt ett så kallat grusvägsrally med kortare inslag av stig, som ändå kan köras med en cyclocross. 110 km lång är den, med några svettiga backar och en sak som jag gillar med den är att den passerar några av våra orter här i kommunen: Aspeboda, Grycksbo, Sågmyra och Bjursås.