Vi hade i alla fall tur med vädret.
Filip lekte med bussen och godis. Men godiset ville han inte äta, så det tvingades jag äta upp.
Dags att sova.
Jag var uppe rätt tidigt idag. Kvart i åtta är bilden tagen, nära tävlingscentrum. Tror jag var först idag med att hämta ut mitt nummer.
Filip roade sig under tiden som jag tävlade. Foto: Kristina Öijer
En vinnare. Foto: Kristina Öijer
En annan vinnare. Det var mycket och det var gott. Faktiskt så mycket att alla vi fyra i bilen kunde äta oss nöjda.
Åka bil är just jäkligt skoj. I helgen har jag väl spenderat åtta timmar i bil för att köra sex mil mountainbike bland lerhål, stenar och rötter. Blivit sexa, vunnit en smörkniv och gör gärna om det. Vad är det för fel på oss tävlingscyklister? Är det någon som fått en diagnos, som kan dela med sig av informationen?
Vi stannade för en bensträckare då Filip såg lite ängslig ut. Ville inte att han skulle bli åksjuk och kräkas igen. Men han ville bara bäras och inte in i bilen igen sedan.
Äntligen hemma! Så grymt skönt. Jag ville bara in och krama mina tjejer. Och sedan lägga mig på soffan och "vila" en stund. Filip däremot, han ville inte in. Han ville vara ute och leka så klart. Till slut fick han bäras in skrikande.
Filip verkar söt han, fin bild när han ligger upp vid kudden bara.
SvaraRaderaTävlingscyklister är ett konstigt släkte tror jag. Älskar det.