Idag tävlar jag mot min pappa, som gick bort strax innan min sexårsdag. Idag har vi nämligen levt exakt lika många dagar vi två. Sedan en tid tillbaka så har jag tänkt på det, att jag snart är lika gammal som han blev. 39 jordsnurr. Inte mycket till ålder, men så är livet och för den delen även döden ibland. Man kan ju tävla i allt sägs det och nu går jag mot en seger här, han kan ju inte försvara sig så det borde bli en tämligen enkel seger. Vi är exakt lika gamla och min yngsta har fyllt sex sedan en tid tillbaka så jag räknar mig som segrare. Hade ju varit trist med ett _dött_ lopp. Förlåt, kan inte låta bli att skoja lite också...
Nåväl, P-O var en stark man, han jobbade i skogen på den tiden. Fysiskt arbete och på fritiden så tränade han. Tävlade längdskidor och sprang lopp. Han var duktig också, i täten på Vasaloppet något år och vann en massa löplopp. Mamma har sagt att det var en tävlingsarrangör som ringde och frågade vad han ville ha för möbel som pris, eftersom tävlingen sponsrades av ett möbelföretag(?) och han brukade vinna varje år. Lika bra att han fick något han behövde då, tänkte dom. En tillsynes stark, frisk och hälsosam figur. Men så en natt så bestämde sig kroppen bara för att ge upp. En bekant, som tävlade och tränade med honom, har berättat att han vann något lopp på helgen och dog sedan ett par dagar senare. Samme bekant har också berättat att på den tiden, innan STRAVA, så brukade dom skriva en lapp med tiden på rundan och sätta under vindrutetorkaren på den andres bil om man kom tillbaka efter träningen och den andres bil stod där.
Jag är rätt kass på att komma ihåg saker som hänt. Saker som hände när jag var barn är givetvis inget undantag i det här fallet. Så jag har väl inte jättemånga minnen och många gånger så "minns" man saker för att man fått det berättat för sig eller sett bilder på det. Men en kul grej minns jag och eftersom det inte finns bilder på det så tror jag att det är sant också. Det är att efter att pappa varit i skogen, hittat en undulat och fångat in den med sin skjorta, så kör vi till djuraffären för att köpa en bur och då försökte den undulaten sitta uppe på ratten när pappa körde.
När jag hade vaknat i morse så funderade jag på att lägga ut någon bild på Instagram, så jag kollade tillbaka på bilderna från helgen för att se om det fanns någon bild där jag kunde ta. Då hittade jag följande bild:
Eftersom jag tänker på min pappa varje gång jag cyklar förbi en hög med avverkade träd (doftminne!) så slog det mig att det borde vara ganska snart som vi levt lika länge. Knappade in lite datum på en sida på nätet och visst, idag har jag levt 14290 dagar. Lika många dagar som min pappa blev. Det blev en perfekt bild för min Instagram-feed denna dag.
Även om jag har vuxit upp utan honom så är jag helt övertygad om att det är tack vare honom jag kom in på det här med idrott. Som barn åkte jag skidor på egen hand, började med innebandy och gick sedan över till cyklingen där jag blev kvar. Hade nog blev bättre som skidåkare, men det är ett annat blogginlägg.
Eftersom jag har hans träningsdagböcker så kan jag också se andra likheter. Härligt ändå att kunna se var man fått vissa egenskaper ifrån även om personen i fråga inte finns eller har funnits på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar