Nu har Linda och jag käkat burgare framför den öppna elden. Fredagsmys alltså. Men innan fredagsmys så är det ju fredagsfys, det är sedan gammalt det. Linda och jag bestämde oss efter jobben idag för att vi kör väl den där milen som vi skulle klara av innan oktober var slut. Linda hade sub 60 och jag hade sub 40 som målsättningar. Inga vidare förberedelser annat än att vi delade på en Nocco direkt jag kom hem. Linda hade hunnit hem innan mig så hon hade redan bytt om. Jag bytte om och sedan drog vi upp till Lugnet för att springa på löparbanan där. Men väl där så verkade det vara någon seriös träning där så vi planerade om och åkte hem igen. Löpningen fick gå med utgångspunkt från hemmet.
Uppvärmningen bestod av 16 relativt lätta minuter bara för att komma igång lite, funderade på hur och var jag skulle springa för att få ihop den där milen utan allt för många störningsmoment eller vändpunkter.
Jag höll mig på cykelbanorna i närheten och sprang fram och tillbaka. Fyra vändpunkter och totalt tio kilometer med målgång på i princip samma plats som jag också startade. Fick ihop 120 höjdmeter på min mil, men ville ha samma start och slutplats för att inte få mer utför eller uppför utan att det skulle gå jämnt upp. Relativt platt alltså.
Stack iväg i ett bra men kontrollerat tempo. Men det är ju det där med (avsaknad av) löparben också, jag tappar så snabbt i tempo... Min första kilometer var min snabbaste idag, min andra kilometer var min näst snabbaste och min tredje kilometer var min tredje snabbaste. Det går liksom snabbt utför. Den sista var dock min fjärde snabbaste, så lite kunde jag öka på slutet i alla fall även om det var marginellt. Det kändes mest som om rörelserna blev yvigare utan att det gick något fortare...
För att fixa milen under fyrtio minuter så krävs alltså ett tempo snabbare än fyra minuter per kilometer. Det klarade jag att hålla i fyra av mina tio kilometer. Den långsammaste gick på 4.06 och det gick långsammare och långsammare för varje kilometer som gick från start till och med den nionde kilometern. Då jag ändå hade öppnat ganska snabbt och kunde avsluta starkt så lyckades jag faktiskt klara den där gränsen på 40 minuter då jag stoppade klockan på 39:52.4! Så nu kan jag säga att jag klarat milen under fyrtio.
Även Linda klarade av sitt mål och sprang sin mil på 59 minuter. Dubbel succé alltså!
Linda fick, till mins stora glädje, kramp när hon skulle upp för trappen till huset. Bägge våra ben är väl mer eller mindre döda och klockorna rekommenderade tre dygns vila. Eventuellt så testar jag också en mil på löparbana innan vintern kommer, men först: återhämtning!
Grymt, att komma under 40 på milen är ju en mil(!)stolpe för de flesta som springer regelbundet. Jag själv har aldrig lyckats, är nog för tung, gammal och otränad. Men hoppet lever.
SvaraRadera