Finnmarksturen

Bild på mig från förra årets tur, tagen av Leif Wigert.

När jag i våras/vintras tänkte på årets cykelsäsong, där jag för första gången inte skulle elitsatsa, så var det några tävlingar jag ändå ville åka. Det var de flesta deltävlingarna i Långloppscupen samt några andra race. Utav dessa tävlingar som jag tänkt mig (ca: 8 st) så var det ett par tävlingar som jag bara skulle åka. En av dessa är Finnmarksturen, det är en tävling jag ogärna missar.
Det är sveriges äldsta långlopp (firar 20 år i år!) och också det längsta långloppet vi har. Dess backar och hängivna publik och just längden ger loppet en unik karaktär och jag vet att tillsammans med SM så är Finnmarksturen den viktigaste tävlingen för många elitcyklister. Kortare lopp har ju också sin charm, men Finnmarksturen är långlopp på riktigt. Jämför gärna med Vasaloppet som har liknande segrartid på runt 4 timmar. Det får ta lite tid och jag tycker också att det ska ta lite tid. Vasaloppet är skidåkarnas stora utmaning, Finnmarksturen är, eller borde vara, MTB-cyklisternas stora utmaning.
Jag ser mycket fram emot lördagens tävling och har sedan Mörksuggejakten i år satt upp ett mål att vara topp 20, alla klasser inräknade. Jag kände mig inte dålig under Mörksuggejakten även om farten blev för hög inledningsvis. Då hade jag inte cyklat så jättemycket, nu har jag cyklat jättemycket sedan dess i och med min jobbpendling. Hade tyvärr 5 dagar utan cykling förra veckan men det ska nog inte störa allt för mycket.
Det ska bli riktigt härligt som sagt att få stå där vid Hillängens IP och rulla iväg med alla andra MTB-cyklister till tonerna av Trampa På.