Finnmarksturen, lite halvkort

Planen för dagen var att bestämma taktiken efter känslan under första milen. En plan jag hade var att avsiktligt placera mig runt 15e man inledningsvis och sedan inte ens försöka gå med täten.

I år körde CSK Ludvikas ungdomscyklister före fältet fram till asfalstbacken, så det blev en kompakt klump som gick in där. Jag försökte hålla mig långt framme och fick anföra fältet. Åkte ikapp och förbi tätkillen på bilden och försökte sedan få lite draghjälp. Efter att ha svängt åt sidan snabbt och sedan slutat trampa så kom några förbi.

Benen kändes ju oförskämt bra, men det kändes som om det gick lite sakta inledningsvis. I grusbacken som ersatt dammen-backen gick det också lätt. Så jag skickade på en äkta smalhjulingsattack på krönet och åkte in i första "skogspartiet" i täten. Tänkte för mig själv att jag redan förstört min dag genom idiotkörning under de inledande kilometerna.
Täten blev mindre och mindre och jag räknade gubbar. Från första milpasseringen funderade jag på att släppa täten och mysa i någon skön andragrupp istället. Ett tag var vi nere på nio man och jag var fortfarande kvar. Tog det lugnt i skogspartierna och såg bara med att hänga med svansen på tätklungan hela tiden. Ville ju inte vara i vägen för de riktiga elitcyklisterna så jag satt i bakre delen av täten och lekte jojo. Estländarna imponerade inte i skogen så vi tappade lite här och där. På grusvägar och asfalt imponerade dock och det blev ett litet helvete varje gång när luckor skulle tätas. Efter knappa fyra mil tänkte jag att detta inte skulle hålla. Att åka skitfort i perioder kostar ju väldigt mycket energi, så en andragrupp med jämnare tempo skulle nog passa mig bättre. Så i ett skogsparti lät jag helt enkelt bli att slita mig med svansen. Vet inte exakt hur långt in i tävlingen det var i kilometer/mil räknat, men för er som vet så släppte jag täten vid Näcken. Åkte sedan ensam till första bergspriset vid ca: 53 km. Då var det Lars Bleckur som kom i kapp först. Och sedan Jesper Dahlström också. Jeppe punkterade tyvärr tidigt i loppet. Så nu var vi en trio. Två starka cyklister och jag. Min förhoppning var ju en stor mysig grupp att gömma sig i, men pojkarna hade väl högre ambitioner. Så jag fick slita för att hänga med. I varje skogsparti och brant backe tappade jag någon eller många meter men visste att min chans var att hänga med dessa gossar. Hjälpte bara till då och då med dragjobbet.
I backarna mot andra bergspriset efter drygt 70 km kom vi ikapp Spårvägens Patrik Markling och Jaan Kirsipuu. Perfekt för mig som nu hade en lite större grupp att mysa i. Gick dock fortsatt på rött mest hela tiden, detta var ju mycket längre än min pendlingssträcka. Krampkänningarna började redan efter dryga fem mil.
I Grängesberg var Patrik nära att ge upp men jag tvingade honom att hänga med. I backarna som följde kort efter gjorde Kirsipuu en sådan där fartökning som man bara kan göra om man har jättemycket power i påkarna och Patrik och jag fick ge oss. Patrik kom i kapp mig, vi hade sällskap en stund, han åkte ifrån mig i ett skogsparti, väntade in mig och sen kom Galgbacken. Då var jag så rökt att Patrik fick nog och lämnade mig åt mitt öde. Efter det var allt bara en dimma och jag låtsades att jag hade bråttom till jobbet en fredagmorgon när man är så där mosig i benen efter en veckas pendlande. Tyckte ändå att jag hade ovanligt bra tryck för att vara helslut och jag. Det var faktiskt bara en enda cyklist som lyckades passera mig från Galgbacken till målet. Till och med Krabobacken gick rätt okej med 42-klingan.

Jag är givetvis skitnöjd med att bli trettonde av alla i Finnmarksturen 2010. Med lite mer elitskalle hade det nog kunnat gå bättre då jag var lite väl snäll när jag var i täten och att jag ens släppte täten. Men å andra sidan hade jag kanske totalsprängt mig om jag gått med längre. 

Bäst av allt idag var dock langningen som var helt klockren. Hade hoppats på en eller två langningar men fick nog ihop fem. Flaskor överallt. 

Bilderna har jag stulit härifrån, där finns 738 bilder från Finnmarksturen 2010.