Självförnedring

16 dagar utan löpning. 16 dagar med bara ett cykelpass som enda träning. 7 dagar med förkylning. Idag var det dags igen. Jag skulle springa.
Men.
Jag saknade allt. Fysik, spänst, teknik, kondition, styrka, stabilitet och löpsteg. Jag var en naturkatastrof som drabbade Jungfruberget idag. Började optimistiskt, som om jag vore en vältränad löpare. Joggade till Jungfruberget (2-3 min) och sprang sedan raka vägen upp med hög intensitet. Redan efter sex minuter var jag tvungen att stanna. Det har jag inte behövt tidigare på mina löpträningar, men nu behövdes det. Hämtade andan en stund och slet mig sedan vidare. Nästa backe kom, forcerades och jag stannade igen. Hade då alltså joggat i ungefär 13 minuter och redan stannat två gånger. Denna gång satte jag mig på en bänk som påpassligt stod bredvid löpspåret. Funderade över livet i några sekunder och gav mig sedan iväg. Lyckades hålla mig igång under resten av passet, men en gång provade jag att gå några meter. För att se om det var någon skillnad i en promenad, jämfört med min "löpning".
Ja, jag säger då det. Idag kände jag mig för första gången som en riktig motionär. En dålig motionär. Ingen ork, inget flås, svettades som en gris och hjärtat rusade. Löpning är inte trevligt när man är dålig, på en cykel rullar man ju i alla fall. Men nu kan det bara bli bättre, som en kille skrev till mig på Facebook. Om jag får vara frisk, hel och kan träna hyfsat så är jag nog tillbaka i hyfsad form om ett par veckor.