2008-11-06

175 meter på 160 sekunder.

Ja, jag vet, jag är ingen löpare.
Dom enda gånger jag springer är på cx-tävlingar eller om jag måste kliva av cykeln på någon MTB-tävling. Jag har aldrig tänkt försöka klå Usain Bolts världsrekord på 200 meter heller (19.30s).
Men idag, när jag hade kört serparna några vändor, så tänkte jag testa det här med att springa lite..

Underlaget var kanske inge vidare för löpning; fruset gräs, snö, is och ibland lera. Cykelskorna är ju inte direkt gjorda för löpning heller.
Dom första 20 metrarna gick bra, jag öppnade medvetet väldigt lugnt för att inte spränga mig. Efter 30 meter började det bli jobbigt och efter runt 40 meter fick jag börja gå mer än jogga.

En gång i tiden sprang jag ifrån triatleten Djurback på en vintercykeltävling. Det var tider det. Han är fortfarande knäckt över den händelsen.

Men nu brann benen och jag ventilerade så mycket jag kunde för att pressa ut lite syre i blodet. Löpningen hade övergått i någon form av staplande. Jag försökte öka stegfrekvensen lite för att iaf kunna kalla det träning. Jag ville pressa kroppen mer, men det gick bara inte. Det fick ta sin tid helt enkelt.
Mot slutet försökte jag öka takten, driva upp tempot. Men det var helt omöjligt. Kroppen skrek stopp, men jag fortsatte iaf till mitt mål. Väl där stod jag och flåsade, länge och väl. Benen skakade och jag kände mig jävligt nöjd.

Grym träning kändes det som iaf. Skitkul med sådan enorm smärta i kroppen. Tror jag ska ha med mig några fler nästa gång jag provar detta. Så dom också får smaka smärta, på riktigt.

För att "springa" dom 75 höjdmetrarna uppför backhoppningslandningen med cykeln på axeln var nog bland det jobbigaste jag gjort.

1 kommentar:

  1. Bra att backhopparbacken används till nåt..

    SvaraRadera