Idag ska vi över till Danmark för ett besök på Bakken som är "Danmarks roligaste nöjespark". Det kommer nog att bli fett!
Igår paddlade vi lite i en uppblåsbar kajak, funkade kanon i medvinden men den skånska motvinden var inte helt lätt att besegra. Barnen tyckte det var kul och vi tappade bara en unge överbord.
På kvällen när barnen lagt sig så körde jag ett Zwift-race på 40 minuter. Skönt att få till ett riktigt träningspass för första gången sedan Engelbrektsturen. Har kört ett par mer eller mindre halvkassa försök innan och för att jag ska må som allra bäst så behöver jag bra träning.
Loppet blev en halvhård historia där andra satte in attacker och jag mest körde på. Platt bana lovade inte gott men om det finns folk som vill attackera så blir det ju kul ändå. Vi blev en åttamannagrupp ut på det andra och sista varvet. Jag drog igång spurten lite för tidigt, eller så orkade jag bara inte hela vägen och blev sexa.
Igår var vi i mikronationen Ladonien där Lars Vilks skulptur Nimis finns. Nimis är alltså en träbyggnad som han byggt av drivved, pinnar och lite brädbitar. På ren svenska så ligger den i Höganäs nere vid kusten. Att ta sig dit och därifrån är inte lätt då stigen är allt annat än lätt och tillgänglig. Det krävs en hyfsad kondition och ett par bra skor för att ens kunna ta sig dit (och därifrån..). Dessutom så är det inte så väldigt välskyltat då det är ett svartbygge som olovligen placerats där. Eller så är det konceptkonst. Det där tvistar Vilks och myndigheterna om... Vi åkte till parkeringen för Himmelstorpsgården, gick upp för trappan, tog vänster vid hästhagen och sedan höger vid gården. Där följde vi orange och blåa ledmarkeringar en bit innan vi såg alla människor avvika från leden ner i mer svår terräng. Det fanns blekgula pilar, markeringar och "N" på träden som visade vägen.
Entrén.
Inte helt lätt för en treåring att gå ner i Nimis, men det gick. Att möta andra som var på väg upp var inte heller helt lätt. Jag tror inte att Lars Vilks hade räknat med 40,000 besökare per år dit då gångarna ibland är väldigt trånga.
Tornen, som barnen klättrade upp i.
Mäktig koja!
Vi kollade också till Arx, en byggnad nere vid stranden.
Sedan skulle vi bara gå tillbaka också... Spara lite krafter till vägen hem, ta med något att dricka och en mellis. Vi åt lunch på parkeringen när vi kom dit och hade med oss en flaska vatten.
Häftigt ställe och väl värt ett besök. Våra barn tyckte det var hur kul som helst och även stigen dit och därifrån bjuder på en utmaning.
Dagens stora mål är Nimis, bildgoogla det ni om ni inte vet vad det är. Bilderna ovan är från kvällsbadet igår vid Långa bryggan. Ebbah fotade mig och jag fotade bryggan.
Bild på Erik Åkesson och mig från Engelbrektsturen igår. Foto: www.mtbfoto.se Det finns massor av fler bilder där om ni är intresserade.
Hej och god kväll, kära cykelvänner!
Nu är vi nere i Bjärred, barnen badar i havet och jag uppdaterar bloggen. Dagen började med en promenad, sedan hämtade vi barnen och drog söderut och nu har vi kommit ända ner till kusten i Skåne.
Bad vid Långa bryggan i Bjärred.
Snart ska vi hem för att äta och imorgon blir det turistäventyr.
Äntligen har jag lite bra nyheter att skriva hem om från en cykeltävling. Jag lyckades nämligen med bedriften att ha snabbaste tid uppför deras backsegment Postnord KOM/QOM! Se videon i slutet av inlägget.. En sekund snabbare än Emil Lindgren, så det kändes ju rätt gött. Började backen på placering runt 12, kom in i bra fart och hade bra ben. Så jag rundade några stycken, såg att det blivit en lucka till täten så jag körde ifatt dom och satt precis bakom Emil och Wetterhall som spurtade på målportalen för KOM/QOM. Skönt att känna just det där att det går att trycka på, det har jag ärligt talat saknat hela säsongen. Mäktig känsla.
Hamnade sedan i någon form av monsterstor andragrupp. Vi hade väl placeringarna åtta till sjuttiotolv ungefär. Nä, men vi var nog 25-30 man där ett tag. Drygt det när det inte spricker av mer än så. Jag försökte hålla mig långt framme och gruppen blev lite mindre efter ett tag. Efter ungefär halva loppet så var vi kanske "bara" 10-15 man och vi låg då och körde om placering sex och bakåt. Allt kändes ganska bra där men så började plötsligt kraften att tryta och vid bergspriset efter 47 kilometer fick jag lite snopet lov att släppa gruppen.
En trio kom ifatt mig och vi höll ihop ett tag, jag sa till en av cyklisterna att "bara inte Jone kommer ifatt mig". Sen tog det väl ett par minuter och en grupp cyklister med bland annat Jone kom ifatt oss. På efterföljande stigparti fick jag släppa också den gruppen som bestod av knappa tio man. Någon kilometer senare kom nästa grupp och rundare mig, som det rundningsmärke jag var. Helt slut och med krampkänningar i bägge vaderna och ena låret. Erik Åkesson kom ifatt mig med ungefär milen kvar och jag kunde hänga med honom till det var 3-4 km kvar, då fick jag släppa iväg honom, Wetterhall blåste också förbi och en grupp till med cyklister passerade mig.
Blev 37:a. Alltså inte i nivå med mina förhoppningar. Men. Ofta är ju känslan viktigare än resultaten och så var det idag. Jag kunde sprätta till och köra snabbt. Dessutom uppför. Nu ska jag försöka bygga vidare på detta...
Lindas lopp fick en paus på ungefär en och en halv timme då hon och Eszter tog hand om en cyklist som skadat sig på Trollstigen. Men hon hade ändå en bra känsla i kroppen efter målgång, så det bådar ju gott det med.
Hej och god förmiddag från en parkeringsplats i Norberg!
Engelbrektsturen ska köras idag, sju snabba mil ska avverkas och jag är redo. Nummerlapparna är på, flaskorna blandade och gel i fickan. Det är i princip bara att starta och kötta som är kvar. Ska väl försöka vlogga lite samt hitta en flask-kastare också.
Vädret är i vanlig ordning strålande och jag hoppas att ni alla får en riktigt härlig söndag
Idag är det dagen före Engelbreksturen och jag ska snart köra ett väckningspass följt av lite utecykling tillsammans med Linda. Väckningspasset blir i princip lika som inför Lidingöloppet, det vill säga 3x10 minuter på en bit över 300 watt. Känns det bra idag så höjer jag motståndet efter en stund.
2015 var jag 7:a i ett blött och regnigt Norberg, 2016 var jag 15:e och 2017 var jag 16:e. Så det brukar vara en tävling där jag kan göra hyfsade resultat. Jag gillar ju ärlighet och har svårt att vara vräkig om mig själv så jag ska ju säga det att motståndet ibland kan vara lite sämre i Norberg än på vissa andra långlopp också. Imorgon till exempel så går ju tävlingen dagen efter XCO-SM i Östersund. Så en del av mina konkurrenter är ju där och kör sig slitna idag. Heja er!
Själv så kör jag knappt XCO-tävlingar längre, eller cross country som det hette på min tid. Ärligt talat så är jag inte så speciellt lockad längre heller då man mer och mer bygger banor istället för att utnyttja den fantastiska natur som vi har. Utvecklingen går framåt för sporten men jag gillar naturen så jag håller mig där.
En sak man ser ofta är att man bygger något som heter rock garden på dessa XCO-banor, men det ska ju inte behövas då naturen är fylld med små egna rock gardens.
Se bara denna som Linda och jag besegrade till fots igår när vi var upp till Djurmo klack:
En sådan där bygger man inte hur som helst.
Utsikten från klacken.
Dags att ta tag i dagen och förberedelserna inför morgondagen, det är mycket nu.
Har förövrigt också semester sedan 16:30 igår! Så. Himla. Skönt. Ha det gött så hörs vi!
Körde tömningspass igår. Planen var egentligen att först köra ute och sedan avsluta med ett Zwift-race inne. Men det blev lite sent så det fick bli två Zwift-race istället. Körde först ett längre race, lyckades efter ungefär en kvart svettas på mobilen så den fick fnatt, appen till Wattbiken fick spunk och plötsligt stannade Zwift-gubben. Lite som igår alltså. Ridå där och då men jag väntade in bakomvarande klunga och fortsatte med dom. Lite lägre intensitet men jag fick ändå 57 minuters racing med lite attackcykling.
Vilade benen några minuter, fick sällskap av j.lundberg en stund och sedan körde jag ett kortare race. Skönt liksom att sota ur ansträngda ben med högoktanig tävling. Det blev lite mer passivt än vad jag hoppats på men en attack med 1.5 km kvar och 357 i normaliserad effekt under tio minuter gav ändå trötta ben.
Idag tänkte jag vila mig i form och göra min sista arbetsdag innan semestern. Nu kör vi fredag!!!
Ny dag, nya möjligheter. Näst sista dagen på jobbet innan tre veckors semester väntar, ser fram emot ledigheten nu. Välbehövlig paus och vila väntar. Men först är det två intensiva dagar på jobbet.
Idag ska jag också cykla en hel del. Tänker mig distans med ett avslut på Wattbiken och lämpligt Zwift-race. Tömningspass inför Engelbrektsturen helt enkelt. Sedan väntar "vila" imorgon och väckningspass på lördag innan det är dags för race på söndag.
Igår körde jag också Zwift-race. Eller jag började i alla fall. Sedan när Linda kom för att kika hur det gick för mig så råkade hon lägga armen på min mobiltelefon. Det hade väl inte gjort något egentligen om det inte var för att Wattbiken var kopplad till deras app i telefonen som nu stängdes ner. Så helt plötsligt mitt i racet så tappade jag allt motstånd och watten sjönk ner till noll. Där stod jag i Watopia och såg resten av gänget kötta vidare...
Nåväl. Jag fick nästan 20 minuters hårdkörning och hon gjorde det givetvis inte med flit. Det blev bara så snopet där och då när det tog slut. Teknikens under.
Nu är det dags för en ny, härlig, onsdag. Jag ska strax bege mig till jobbet men tänkte först berätta för er om min gårdag. För ni är väl intresserade?
Först så jobbade jag, det är kanske inte så kul för er att läsa, men det gjorde jag. Sedan skyndade jag hemåt för att kolla på Filip när han spelade sista matchen på sin hockeyturnering. Det blev en match om tredjeplats.
Om ni vill uppskatta värmen igen så kan ni spendera lite tid i en ishall iklädd T-shirt. Filip var givetvis nöjd som en speleman efter att ha fått spela hockey en hel dag.
Efter hockeyn så var det lite middag och sedan stack jag ut för att cykla en sväng. Hade siktat in mig på ett strava-segment som jag skulle köra full fart på men så hade dom satt en bom för grusvägen efter att segmentet hade börjat. Så det blev såklart ingen bra tid där. En liten besvikelse givetvis men det var väl bara att ladda om och fortsätta mitt pass. Försökte hitta balansen i åkningen. Hade inget vidare tryck i benen, dom känns liksom... trötta. Men, utför så försökte jag hitta flyt också för där behövde jag ju inte ta i.
Fin kväll och ett visst flyt infann sig då och då, det finns hopp! Balansen hittade jag ju, som ni kan se ovan...
Så har då den tiden kommit. Den tiden då jag inte bara får stryk på cykeltävlingarna av duktigare cyklister, utan nu får jag även stryk av min son på innebandy. I 10 års tid så har jag vunnit över honom på innebandy, men så för ett antal dagar sedan kom hans första vinst. Det var efter att jag hade kört distans i fyra timmar, så jag kunde skylla lite på det. Men nu har han faktiskt vunnit tre av dom fyra senaste matcherna, även när jag inte tränat alls innan. Så det är väl bara att inse, jag får börja träna innebandy! Nä, skämt åsido. Grabben är plötsligt bättre än vad jag är. Jag visste väl att den här dagen skulle komma, jag trodde bara att jag skulle hålla undan något år till. Kul att se hans utveckling!
Idag drar hans hockeysäsong igång med en turnering på Lugnet hela dagen, han har varit riktigt pepp på den och det hade varit kul att vara där för att kolla också. Det blir fler hockeymatcher...
Hej och god eftermiddag, hur står det till med dig?
Här är det ganska bra, har fikarast på jobbet, ska snart hem, träffa barnen, Linda och ha det skönt i värmen därhemma. Det blir ett pass i källar'n också, kanske den plats där man svettas minst nu för tiden.. Annars brukar dom passen ju vara lika med svett i mängder.
Sedan jag bloggade om något annat än bilder från Lugnet XCO sist så har jag varit till Stångtjärn två gånger. Ena gången körde jag återigen Stångtjärns blåa och den andra gången så sket jag i det. När jag körde Stångtjärns blåa så gjorde jag ett nytt försök att förbättra min nya rekordtid (29:26 mot gamla rekordet 30:06). Kom dock ifatt två personer (vid två helt olika delar av banan) som var ute till fots i skogen med hörlurar i öronen som inte hörde mina rop, tjo och tjim när jag var på väg mot dom. Det var först när jag i princip cyklade på deras hälar som dom upptäckte mig. Detta gjorde ju att jag tappade lite fart och rytm. Hade några misstag också och kom runt på 30:05. Ändå en okej tid och hade jag inte sullat runt i skogen så mycket hade jag nog varit en halvminut snabbare i alla fall.
Igår så skulle jag ha kört samma grej igen. Men efter att ha spenderat en stor del av dagen i Rättvik på playan vid långbryggan så var jag rätt kokt på kvällen när jag skulle ut i 31 graders hetta och försöka prestera. Sjuk känsla egentligen. Benen var kassa, huvudet var inte med, överkroppen saknade kraft och reaktionsförmågan var nedsatt. Testade att värma upp lite extra för att liksom komma igång och i rätta tankegångarna men lyckades liksom inte. Tänkte ändå att jag kör ett varv i halvfart men redan på första stigen höll jag på att vurpa då överkropp och huvud inte ville samarbeta i samma takt som jag passerade granarna. Så jag struntade i det och cyklade hem istället.
Men, allt var inte kattpiss och bedrövelser igår. Jag cyklade uppför en jättebrant backe som jag på förhand kanske inte riktigt hade räknat med att klara av. Det kändes riktigt gött. Ibland är det sådana där små saker som räknas. Att klara ett tekniskt parti, sätta något spårval eller bara få till ett kul hopp. Eller att hitta en ny, kul stig. Stigen jag cyklade uppför igår gick jag utför när Linda och jag letade orienteringskontroller för Naturpasset i tisdags, tror aldrig att jag har cyklat den förut så det var skoj bara det.
I lördags så träffade jag på en trevlig cyklist där ute i skogarna också och fick mig en trevlig liten pratstund. Alltid skoj att snacka lite med likasinnade!
Här är tre bilder från helgens Stångtjärnsäventyr:
Stigarna är ju precis lika fina oavsett hur bra jag presterar, det är då ett som är säkert.
I ett led att försöka prestera lite bättre så har jag tänkt tillbaka till när jag senast kände att jag hade bra ben. Det var första helgen i maj det på Lidingöloppet MTB. Bevisligen så gjorde jag någonting rätt inför det loppet, så jag tänkte göra ett liknande upplägg denna vecka. Får hoppas att det kan ge fina ben till Engelbrektsturen på söndag. Alla veckor är ju inte likadana i mitt liv, så viss justering får det allt bli. Men upplägget i stort och så mycket som möjligt ska jag göra så lika som möjligt.
If it goes it goes, som dom säger.
