Snabbt och långt och hårt

Hej vänner!

Har varit ute på ett långt (156.75 km) distanspass nu som tog oss 5:17:26. Årets längsta pass och även avslutet på en träningsvecka som innehåller 16 timmar och 22 minuters cykling. Så här mycket har jag inte tränat på en vecka sedan Rapha 500 sista veckan i december 2012. Innan det så var det veckan när jag cyklade runt Dalarna på 23 timmar i september 2012... Kul!

Benen kändes som två telefonstolpar när jag cyklade mot samlingen idag och högerbenet smärtade vid varje tramptag efter vurpan igår. Handleden gör ont och gnäll, gnäll gnäll. Precis när jag kom till stan så började två gäng cykla så jag hakade på. Sedan fick jag info om att en till skulle ha varit med. Så jag ringde och fick höra att han var på G. Jag vände om för att hämta upp honom och partempoköra ikapp.  Efter ungefär en mil med partempo så kom vi ikapp några fler som hade väntat in. Vi körde på ganska fort ett tag men ändå inte alls med samma intensitet. Så jag gick efter ett tag upp och vred upp farten igen. Efter ungefär ytterligare en mil så var vi ikapp. Bra start på passet!

Jag älskar ju sånt där. Fartmoment och hets i träningen.

Kanske inte det mest optimala när man ska cykla länge, men ändå skoj. Vi hade sällskap till Torsång där de mer rutinerade cyklisterna skulle fika. De lite mer ambitiösa cyklisterna cyklade vidare och vi styrde mot Säter. Väl i Säter så körde vi Smedjebackenvägen som vi tog nästan ända till Smedjebacken men i Getbo så vände vi uppåt mot Borlänge och in i motvinden. Vi hade då 30.2 km/h i snitt!

Det var mycket skog där, söder om Borlänge/Säter. Väl i Borlänge så började vi trissa lite och jag fick ta några hårda tag i täten. På cykelbanan längs 293:an så tog jag en rejäl förning. Jag gillar att köra på lite på slutet av passen för att sedan kunna slå av lite när man närmar sig hemmet för att rulla ur benen lite. Även på tävlingar så tenderar det ju att bli högre ansträngning på slutet...

Det kändes bra att jag dels orkade med hela passet efter den där starten och att jag även hade ben nog att köra med på slutet. Var uppe på 175 i puls i sista backen och det efter en mängdrik vecka. Nu ska det ändå bli gott med lite glass och en vilodag imorgon.

Jagande gänget, i halvfart.

Lite mer intensitet här och där framme ser vi resten av gänget.

Vevarmstrubbel.

Här har vi delat upp oss igen.

Smedjebacksvägen söderut.

Smedjebacksvägen norrut, här med pisspaus+ANNAT.

Under större delen av rundan så var det Jim, Petter, Oscar och jag från Falu CK elit samt Jonatan som höll ihop. Tack för en härlig dag i solen!

Snabbast, men i övrigt inte mycket flyt idag.

Planen idag: kör tävlingsträning och cykla sedan ca: 3 timmar i skogen.

På väg till tävlingsträningen så funderade jag på om det skulle dyka upp någon överhuvudtaget eller vilka som eventuellt skulle kunna dyka upp. Det visade ju sig bli ett härligt gäng som ville stigcykla sitt allra fortaste på Jungfruberget.

Vi körde ett uppvärmningsvarv och så tog vi en stig lite tidigare ner till varvningen än vad vi gjorde för hundra år sedan då vi senast var här. Men den var ju också fin så vi körde på den även under racet för att inte förvirra alla som skulle försöka memorisera banan. Dessutom så hade vi ett A-spår och ett B-spår i början av utförskörningen så man kunde välja brant och kortare eller snabbt och längre.

Jag ställde mig i andraled för att känna lite på motståndet och inte förivra mig. Det viktiga var att få en bra genomkörare. Starten går och jag petar mig förbi ett par cyklister. Tar ytterligare någon och hänger på Erik Åkesson som kör starkt i täten. Tyckte att det var svinjobbigt uppför men att när vi cyklade på toppen så kändes det mer kontrollerat. När vi ska utför så väljer Erik A-spåret och jag tar B-spåret, det visar sig att han tjänar någonstans mellan 3-5 sekunder på det vägvalet. Jag vill givetvis täta den luckan igen och kommer lite snett in i ett stenparti, kör på en stor sten och flyger över styret. 

Kunde ha dött men plockar upp cykeln och växlar tillbaka kedjan som hoppat. Upp igen och efter den där Erik! Ingen annan har kommit i kapp så jag räknar med att vi är starkast i detta heat. 

Nu är jag väl kanske 10-15 sekunder efter och jag går all-in för att försöka jaga ikapp, något ska man ju ha att göra på tävlingsträningarna... I slutet på den branta backen på varv två så kommer jag ikapp. Kände då att jag nog hade det där. Men så får han någon meter igen och jag börjar fundera på om jag bränt allt för att komma ikapp och han har kunnat köra mer avslappnat och nu ska försöka avgöra. Lyckas dock täppa till dom där metrarna och känner att jag måste avgöra innan vi ska utför.

När vi ska ta sista knäppan upp till småstöket uppe på högsta delen av banan så lägger jag in en attack och får omgående en lucka. Kan därefter köra kontrollerat (fegt) utför där jag vurpade på första varvet och slutligen gå i mål som segrare i heat 1.

I heat 2 så satsar jag på en chocköppning där jag tar starten (!) och sedan bara kör på för allt vad tygen håller. Får en lucka redan i den branta delen av backen på första varvet, kör kontrollerat men ändå lite snabbare än i heat ett utför. Får ett genomslag precis innan varvningen. Ut på varv två så kan jag fortfarande se två jagande cyklister så jag går in i nästa backe med målet att köra riktigt hårt uppför för att utöka avståndet bakåt. Kommer dock inte långt innan jag känner bakdäcket svaja. Kollar ner och ser att det är för lite luft och det blir hela tiden mindre... 

Stannar därför bara något hundratal meter efter varvningen och börjar gå mot målet där jag har mina saker..

Shit happens. Det var ändå lite kul att få känna mig snabbast, det trodde jag inte innan start. 

Kunde konstatera att vurpan i heat 1 gav mig en skrapad höft (som fortfarande inte läkt ihop), en smäll mot axeln men kanske framförallt så har jag ont i handleden. Dumt och onödigt. Men ändå kul att vurpa, gör man aldrig det så testar man inte heller gränserna. En annan riktigt sur sak var att jag fick en spricka i ramen i samband med vurpan. Roligare kan man ju ha det.

När jag skulle lägga i en slang så kunde jag inte få loss ventilen då jag skruvat åt den för hårt tidigare. Tänkte pumpa upp lite luft för att rulla hemåt och har sönder min pump. Få låna en pump, men luften åker ur väldigt snabbt igen. Får därför gå hem. Kände mig lite som Adam Steen där när jag gick hem.

I heat 1 så vann jag före Erik Åkesson, i heat 2 så vann Isak Nordin före Erik Åkesson. Ida Jansson och Hanna Bergman turades om att vinna, kul när det blir sådan kamp.

Solskenscyklister innan start.

Ida Jansson jagar Hanna Bergman.

Isak Nordin i ett snabbt parti av banan.

Erik Åkesson i slutet av varvet.

Hanna Bergman kollar klockan.

Eftersnack.

När jag kom hem så slängde jag väl i en slang i bakdäcket, käkade några limpmackor, drack lite yoghurt och surade en smula. Slängde upp en bild på Instagram också innan jag rullade iväg mot Stångtjärn. Tre timmar skogscykling var planen men jäklar vad besviken jag blev där. Isfanskap överallt och snö på en hel del ställen. Fick mest cykla bredvid stigarna även om jag kunde hitta några mindre stigpartier utan halka.

Stigcykling blev snö- och iscykling.

Försökte och försökte, tänkte att "det blir bättre sen". Det blev aldrig bättre, snarare värre. Till slut gav jag upp och tog sikte på en väg för att ta mig därifrån. Den grusvägen var givetvis helt täckt av is och gick inte alls att cykla på. Tog ett snabbt beslut att försöka köra obanat. UT i skogen bara och så trampa på efter bästa förmåga. För att toppa all misär så var det givetvis tjällossning inne bland mossan så det gick inte direkt lätt. Fruset, håligt och ibland bottenlöst. Kommer efter sju svåra år ner på nästa grusväg som också var isig, men där såg jag grus längre fram så jag körde i snön i diket till jag kom fram till gruset.
Körde lite riksväg tillbaka till Falun igen med sikte mot Jungfruberget. Där är väl enda platsen i Falun som man kan cykla stigar på just nu. Tyvärr är ju området lite för litet så jag tröttnade efter lite slingor där och då hade jag bara fått ihop en timme och en kvart av mina tre timmar...

Valde att köra resten på vägarna. Kanske lika bra det för min handled. Fick totalt ihop tre å tjugotvå på mitt distanspass. Med tävlingsträningen i benen så var jag inte direkt rapp och snabb och på slutet var det en rätt krispig pojke som kom hem till Gamla Grycksbovägen.

Det här blogginlägget har tagit väldigt lång tid att komponera. Mest pga att jag har somnat först tusen gånger och sedan en gång rejält och då sov jag i en timme. Kämpa! Det är tydligen jobbigt att cykla!?

Kontrollerade fyror och tävlingsträning på MTB coming up!

God morgon vänner!

Igår kväll körde jag en omgång 4x4 igen. Senast så blev det ju bara 3½x4 då jag gjorde ett rekordförsök som inte höll. I det inlägget så skrev jag att jag borde kunna köra 4x4 på 380 watt ganska så kontrollerat. Det högsta jag någonsin noterat är 388 watt i april förra året, det näst högsta är 378. Att skriva att jag skulle göra mina näst bästa fyror någonsin på ett kontrollerat vis var ju lite att sticka ut hakan och igår var det upp till bevis.

Effekten blev 380, 384, 380 och 388 Monarkwatt i intervallerna och därmed nytt näst bästa någonsin på 383 watt. Skönt att kunna damma av ett sådant pass utan att behöva ta livet av mig och ändå vara så nära det absolut bästa jag någonsin gjort. Samtidigt som jag borde vara nöjd över detta så kunde jag inte hålla borta viss känsla av besvikelse efteråt. Varför bara nöja sig med näst bästa, varför tog jag inte i mer?
Den här egenskapen jobbar jag lite på... Gör man sitt näst bästa resultat någonsin så är det ju bra, inget att vara besviken över.

Garmin-klockan rekommenderade 19 timmars återhämtning efter passet, men redan 10 timmar efter att jag stängde av klockan så är det dags igen. Idag blir det nämligen tävlingsträning på Jungfruberget. Det känns som hundra år sedan jag körde MTB på barmark och hetsade, så det ska bli riktigt kul att prova på det igen.
Dock så var det mer än nio grader kallt när jag klev upp!? Nu är temperaturen på väg upp i raketfart och det ska väl hinna bli åtminstone kring noll innan vi samlas klockan 10. http://www.temperatur.nu/falun.html

Jag minns att senast vi körde där så kände jag att mina kamrater försökte ta livet av sig när vi körde utför. Tyvärr har jag väl inte direkt prioriterat teknikövningar sedan dess heller, så det lär väl bli en upplevelse även idag. Hoppas att jag överlever. Och hoppas att vi blir några stycken.

Några bilder från 2009 då vi var mer aktiva i tävlingstränandet på Jungfruberget.

Förr i tiden, när jag använde min GoPro-kamera, så gjorde jag detta videoklipp från en av tävlingsträningarna. Jag jagar Fredrik Ericsson i fyra minuter.

Dom bästa dubbdäcken till din cykel

Hej vänner!

Om ni behöver dubbdäck till er cykel så vill ni ha Suomi Tyres. Tidigare så körde jag med deras dubbäck för MTB och dom höll i fem år innan det var dags att byta ut dom. Nu har jag haft dubbdäck till cykelscrossen och då kör jag med deras 40 mm breda w240 fram och deras 37 mm breda w106. Alltså 240 dubbar fram och 106 dubbar bak. Dubbdäcken är inköpta vintern 2007(!!!) och rullar än. Bakdäcket har hunnit tappa sex dubbar, men då har jag inte heller fegat med stoppsladdarna. Framdäcket har bara tappat en enda av sina 240 dubb och en annan dubb har gått av. Snacka om klass och kvalitet. 

Jag har inget som helst samarbete med Suoumi Tyres som tillverkar däcken eller Shimano Nordic som säljer dom i Sverige utan den här hyllningen kommer från hjärtat. Vill ni ha dubbdäck som håller år efter år så kika in dubbdäck från Suomi Tyres. Nu på vårkanten kanske man kan köpa ett par till reducerat pris och då är ni redo för nästa vinter! 

I dom delarna av landet där det kan finnas is på vägarna så behöver man dubbdäck, jag förstår inte mig på folk som riskerar att chansa på att köra utan. Heller safe than sorry! 

Vad har ni för dubbdäck och vad tycker ni om dom?

Hemma hos Monark

Hej vänner!

I morse åkte ju jag till Monark Exercise i Vansbro. Där pratade vi en hel del cykel och vårt samarbete. Monark Exercise och Bianchi Sverige finns ju under samma tak där i Västerdalarna på Kroons väg 1.

Deras showroom där det står lite testcyklar, några Bianchi-cyklar och en postcykel med elmotor.

Ramar till testcyklar, längst till vänster står framtida LC7:or.

Svänghjul på väg in till lackning.

En bild som visar den nya generationens testcykel med dess dator och motor som kommer att vara gömda under kåporna när cykeln skickas iväg.

Produktionsbanorna hos Monark.

Fick med mig en Technical book, en slags produktkatalog på steroider. Lite kvällslektyr, helt enkelt.

Mot Vansbro!

En liten bild som förut satt i Monarks showroom bara...

God morgon!

Nu ska jag lämna barn på skolan och sedan styr jag vidare mot Vansbro och Monark Exercise. Det är ju i Vansbro dom håller till, testcyklarna. I sällskap med postcyklarna och Bianchi Sverige. Det ligger på nu, så vi hörs senare igen!

Dagens vilda cykling

Lugna fina vägar till jobbet.

Plötsligt så såg jag ca: 15 dovhjortar ståendes på en åker bredvid vägen. Lite häftigt!

Tappade luften med 6-7 minuter kvar till jobbet, en vass liten sten från stenkrossen man spridit ut på cykelbanorna hade penetrerat däcket... Dags att sopa cykelbanorna, Falun och Borlänge!

Dagens lyxiga och goda frukost serverade jag mig själv när jag kom fram. Tänk vad en timmes cykling på tom mage kan göra.

Efter en hård dag på jobbet så var det dags att åka hem. Hade köpt nya CX-däck på Cykelcentrum på lunchen och bytt från dubbat till sommarsulor innan hemfärden. Så himla tyst det gick!

Hempendlingen gick snabbt och fint! Hade en snittpuls på 159 och under dom dryga 55 minuterna som jag tog i hade jag 161 i snitt. Körde Ornäs-banvallen-Källviken på väg hem och blev väl lite besviken på underlaget där. Mjukt, blött och en del områden med is dessutom. Fick i alla fall ta i lite och har nu fått tre dagar i rad med träning. Klockan sa 33 timmars återhämtning och jag kommer vila mer än så nu. Nästa pass blir på fredag.

Sällskapsintervall

Kväll!

I morse var det tungt att cykla till jobbet må ni tro. Fyra timmars nattsömn, sliten kropp, motvind, lite drygt nollan i luften och duggregn. Jösses, ett tag funderade jag på att vända hem och lägga mig under täcket istället. Det gick så sa-ah-ha-akta! Men skam den som ger sig och efter en lång kamp så kom jag fram.

Robert Österling Reyier hörde av sig igår och ville ta sällskap från Borlänge och hem i eftermiddag. Som tur var så passade det väldigt bra med mitt schema idag då jag gick hem lite tidigare just idag. Sällskapscykling är ju ändå bästa formen av cykling.

Vi möttes upp i Borlänge och rullade iväg mot Falun. Med tanke på känslan i morse så hade jag väl tänkt att bara transportcykla mig fram och tillbaka idag men jag hörde på Robban att han var sugen på mer än så. Så jag föreslog att vi skulle köra samma intervall som jag gjorde igår.
I Ornäs så träffade vi på Stickan Eriksson och fick sällskap mot intervallen. När vi drog igång så tyckte jag att Robban hängde med lite för lätt och ganska snart så gick han upp för att ta en förning. Trodde väl att han skulle ställa av mig direkt, men jag lyckades bita mig kvar på hjul. Vi fortsatte med växelförningar fram till den riktiga backen började på slutet av intervallen. Där fick vi nog båda två gå oss stumma och det är ju det fina med att träna med sällskap, det går lite lättare att pressa sig då. Jag höll ju högre intensitet idag trots mer sliten kropp och hade jag cyklat ensam så hade jag väl knappt kommit upp för backen ens.

Vi hade ju en rätt fin medvind idag och det samt sällskapet gjorde att jag nådde toppen på 12:01, jämfört med gårdagens 14:41.

Fin backintervallselfie...

Stickan fick ta i han med.

Precis som igår så blev jag kallsvettig och svag när jag närmade mig hemmet. Vi har haft lite sjuka barn här hemma och jag trodde igår att jag kanske åkt dit. Samma känsla idag så vi får väl se var det här tar vägen.

Se så orättvist. En körbana helt fri från grus och så en grusväg till cykelbana. Det går långsamt, däcken förstörs och det är ju dessutom mycket farligare med denna stenkross på vägarna. Borde givetvis sopas bort så snart som möjligt. Varje dag så ser jag cyklister som väljer vägen före cykelbanan och jag förstår dem.

Nu på kvällen har jag varit på middag för att fira min mors 60-årsdag.

Förenade nytta med nöje

Alltså jobbpendling med naturlig intervall. Det vore kanske fel att kalla det backintervall, men faktum är att jag på mina 14:41 tog mig ca: 120 höjdmeter uppåt. Sista 1.9 km plockade jag 90 av dom höjdmeterna, så det avslutades då med backe i alla fall. 

Fläskade nämligen på lite på väg hem från jobbet igår. Körde på från svackan längst ner på grusvägen mellan Vassbo och Olsbacka och så matade jag på hela vägen upp till Falukrossen. 6.12 km.

Det blir liksom något annat när man kör på utomhus, jämfört med dom kontrollerade formerna som det innebär att köra intervaller på testcykel. Ojämn kadens, ojämnt motstånd, vindar från alla möjliga håll och en kupering som aldrig är konstant. Det krävs ju att man lär sig att hantera det där också, om man som cyklist vill bli bättre. På landsväg är det lite lättare, men kör man MTB så bör man ta sig bort från vägarna ibland också och köra intervaller i skog. Backintervaller med löst underlag, backintervaller i tekniskt utmanande terräng osv. Det gäller ju att lära sig att kunna driva på hela tiden och om man fastnar så gäller det att snabbt hoppa av, springa lite och sedan hoppa på igen. Sådant där nöter man in. Inte bara backintervaller heller för den delen, men det var det jag fokuserade på idag. Att vänja kroppen vid att ta i och behålla trycket oavsett hur lutningen ändras eller vinden ligger på. Att benen får vänja sig vid att kadensen inte ligger konstant utan kan variera stort. Det kostar på lite mer, det där med kadensvariationerna.

Ni kan ju prova det där hemma på testcykeln med kadensvariationer. Samma belastning som ni brukar köra på kommer göra mycket mer ont i benen. Kör tex intervaller om sex minuter. Börja med en på 80 i kadens, kör sedan med 100 i kadens, nästa på 60 i kadens, en på 105, en med 55 och avsluta med valfri kadens som känns bra. Vila två minuter mellan varje intervall och försök hålla samma effekt (watt) i alla intervaller. En överkurs till er rutinerade testcyklister är ju att variera kadensen under själva intervallen också. Aj aj aj.

Så här såg gårdagens intervall ut. Med någon veckas träning så borde jag inte få lika stor dipp som jag hade där efter 14 km, utan då har jag lärt mig att behålla trycket och orkar behålla trycket även på mer lättåkta partier.

Backintervallselfie.

Vyn från toppen vid Falukrossen.

En ny morgon gryr

Ny dag, nya möjligheter!

Starten på en ny dag, en ny vecka och en ny arbetsvecka (må-on..). Minusgraderna i morse hade jag dock unnat alla vasaloppsåkare igår, det såg riktigt blött ut.
Jag är riktigt imponerad av Justyna Kowalczyk, som låg kring placering 323 vid Smågan efter att ha knäckt ena staven i starten och sedan åkt med en stav i en kilometer och sedan en med fel längd hela backen upp. I mål var hon ohotad som damsegrarinna och 71:a totalt bland alla. Det hade varit intressant att se hur långt fram hon kommit utan stavfadäsen. 71:a är det bästa som någon dam någonsin gjort i Vasaloppet.
Andra som gjorde imponerande lopp, i min bekantskapskrets, var ju bröderna Steen där Jonatan gled in som 96:a och Adam på hälften så många placeringar: 48:a. Dom där grabbarna mejslade ur!

I vanlig ordning så är jag nu sugen dels på Vasaloppet nästa år, men även att satsa några vintrar för att bli bättre på skidor också. Vi får väl se om det hinner gå över innan vintern kommer tillbaka.

En kul cykelhändelse är ju att Borlänge CK åter kommer att ha ett elitgäng i år. Det har ju varit rätt tunt med elitåkare i dalaklubbarna dom senaste åren och utvecklingen har ju inte direkt sett lovande ut. Christoffer Kvist som kört på landsväg med oss i Falu CK hade ju en riktigt tung säsong förra året och har sedan en tid tillbaka beslutat sig för att köra för moderklubben Borlänge igen. Klokt beslut och att hitta tillbaka till rötterna igen kan nog få tillbaka honom på banan. En tung förlust för oss i Falu CK givetvis då han både har ett vapen som en cyklist och är en god kamrat att ha i ett lag.
Krippe, som han kallas, blir dock inte ensam elitåkare i Borlänge CK utan nyligen så har ett gäng andra åkare beslutat sig för att köra i deras dress denna säsong. Jättekul, tycker jag!

Jag har ju samlat ihop ett elitgäng i Falu CK med ambitionen att det ska finnas ett lag att åka med om man bor i området och vill tävla landsväg. Vi går nu in på tredje säsongen och det ser ut att bli, det på papperet, starkaste laget hittills. Min ambition har aldrig varit att dammsuga regionen på talanger, tvärt om. Det tog faktiskt emot lite när Krippe gick till oss då jag gärna ser elitåkare i alla dalaklubbarna. Drömmen vore ju ett elitlag i varje kommun i länet. Så även om någon kanske tror att jag skulle vara bitter över att några går till Borlänge istället för Falun så är det faktiskt tvärt om. Det här tror jag blir skitbra för cykelsporten både lokalt och i regionen.
För även om det är två småskaliga elitklubbar så kommer vi nog sporras av varandra och lite konkurrens är ju aldrig fel. Att cyklister som tävlat för klubbar utanför Dalarna nu väljer att köra för klubbar på hemmaplan är bra för cykelsporten i Dalarna och framöver så leder nog det här till en upptrappning av tävlingsverksamheten i länet även på landsvägssidan. Det är i alla fall vad jag hoppas och tror.

Vasaloppsmorgon

Hej vänner! 

Nu sitter jag vid TV:n och ska följa Vasaloppet. En härlig tradition och varje år önskar jag att jag satsat på längdskidor istället och stod där i elitledet. Jag blir alltid lite nervös inför start och det är så mäktigt att se nästan 16000 skidåkare sticka iväg samtidigt. 

Självklart hoppas jag på svensk seger även om norrmännen varit lite onödigt starka de sista åren. Ska bli högintressant att se hur de mer traditionella åkarna tar sig igenom detta. Sedan så är det givetvis väldigt trist att personliga favoriten Daniel Tynell i dagarna tvingats avsluta sin karriär. Jag är mest intresserad av eliten och ska hålla koll på så många vänner och bekanta som jag kan. 

Nio minuter kvar! 

Distans med backintervaller

Det bästa av två världar, både cykla långt och ta i. Det blev fyra intervaller på totalt nästan 30 minuter under mitt fyra timmar och 12 minuter långa distanspass. Snabbt gick det också med 26.1 km/h på denna kuperade och blåsiga runda. Hade bra tryck i benen mest hela tiden vilket givetvis var tacksamt. Kul faktiskt att skicka på med intervall efter tre timmars cykling. Kul också att känna sådan skillnad i cykelåkningen mot hur det var för en dryg månad sedan.

Intervallerna: 

Baggbobacken

6:29, snittpuls 171

Risholn mot Norr Lindberg

7:37, snittpuls 170

Bodlindor till Torrberg

3:57, snittpuls 166

Helgbo till Rexbo

11:22, snittpuls 169

Baggbobacken.

Selfie vid postlådan på toppen.

Hittade lite barmark i Leksands kommun.

För er som alltid undrat; det här är vägen till Lycka!

Garmin-data från dagen:

När jag kom hem så ställde jag in digitalboxen på att spela in Strade Bianche på Eurosport 2 och drog på Ebbahs hockeyträning. Till min stora besvikelse kunde jag sedan konstatera att Eurosport valt att visa en repris på någon alpin tävling istället för Strade Bianche. För er som inte fick se loppet så är här sista 13 km: