Så typiskt mig...

Gjorde ett återbesök i klubblokalen igår kväll med sikte på två stycken tjugo minuter långa intervaller på 280-290 watt. De två senaste 2*20-passen har jag legat kring 280 watt, men den senaste tiden har jag ändå fått träna några dagar utan att vara sjuk så jag hoppades kunna hamna i spannet 280-290 watt.
Drömmen är att någon gång kunna köra 2*20 på 300 watt igen.

Körde igång med första intervallen utan någon större uppvärmningsansträngning och det kändes jättefint på ca: 290 watt. Tänkte att det kanske kändes så lätt eftersom kroppen inte riktigt hade värmts upp ordentligt och att det skulle börja ta emot lite efter någon minut. Gissa om jag kände mig nöjd när den upplevda ansträngningen höll sig på en behaglig nivå genom hela intervallen. Alltid så fint med framsteg och förbättring. 10 watt är ändå en ganska bra höjning, och detta utan att bränna ut mig också!
Nu skulle jag ju kunnat köra bägge intervallerna på 290 och göra vinterns bästa testcykelpass, men nejdå. Istället vred Hybris-Henrik upp effekten till 300 watt i ett försök att klämma den andra tjugan på dröm-nivån. Inte kunde jag nöja mig med 10 watts förbättring inte, nej jag skulle givetvis tro att jag kunde förbättra mig med 20 watt på en gång. Det här är ett problem jag haft på tävlingar förr också, när det har känts bra så har jag inte nöjt mig med den känslan utan direkt spänt bågen för hårt till jag gått av på mitten. Nu klarade jag bara nästan sju minuter på 300 watt. Mest beroende på mentala kollapsen efter att ha insett att jag tagit mig v(w)atten över huvudet och att det faktiskt var skitjobbigt med 300.

Nåväl, jag hade högst troligt klarat 2*20 på 290 watt vilket är ett stort steg i rätt riktning. Nu ska jag försöka få till ett pass i eftermiddag/kväll också och då landar jag på väl godkända fem pass denna vecka.