Karatecykling till jobbet idag

Klockan FEM i morse krälade jag ut ur ungarnas sovrum. Då hade jag spenderat en timme där sjungandes och försökt vara allmänt trevlig och lugn för att få flickstackarn att somna om någon himla gång. Så blev det inte och istället skickade jag in henne till vårat sovrum, hoppade i cykelkläderna och sköljde halsen med ett glas blåbärssoppa. Med svidande, rödsprängda och förträffligt trötta ögon gick jag ut till vändplanen med sikte på att köra skiten ur mig till jobbet för att bli lite avtrubbad och inte dras med något trist morgonhumör hela dagen.

"Där kan du gott ligga och leta satelliter, cykelskrälle!"

De yttre förutsättningarna bjöd på dimma och en minusgrad och ett tungt totalmörker. Jag drog igång med en långspurt längs Jungfruvägen för att försöka förklara för kroppen vad som gällde idag. Sedan karatecyklade jag hela vägen till jobbet. I backarna så slirade det dubbklädda bakdäcket fram på den frostglittrande svarta asfalten och det var jag mot världen. Nöjd och belåten med rivhals och blodsmak kom jag fram till jobbet på en tid av 54:10. En kilometer i timmen snabbare än igår men med tolv slag högre snittpuls, den där extra kilometern i timmen kostar ganska mycket, 84,7% av maxpuls istället för 78,6% om vi pratar pulssiffror. Att dra några större slutsatser genom snitthastighet och snittpuls är givetvis farligt då bägge dom faktorerna är så varierande beroende på förutsättningarna för stunden.

Med en kopp chokomilk ur automaten och en banan är jag redo att möta dagen, hej på ett tag!