Vi var sju tappra cyklister som kom till start i dagens Ingarvet GP. Det var Robert Österling, Lisa Ström, Daniel Söderström, Lisa Sandberg, Oscar Ekstam, blogglösa Jenny Rissveds och jag. Nästa vecka hoppas jag på fler. Dels blir det bättre åkning för de snabba, och dels blir gruppetton mysigare. Vi började med att åka runt ett varv där jag pratade strunt om vad man bör och inte bör göra. Sedan tempolättade vi genom att kasta överdragskläder och andra fickfyllnader och körde igång.
Här är vi på målrakan och Robban höjer farten med Daniel på rulle.
Explosive Oscar tar en av alla sina segrar idag. Själv mäktade jag med två tredjeplatser i de första två heaten. Sedan försökte jag ta mig runt efter bästa förmåga. Noterade 192 i högsta puls, och det var många gånger jag kände att farten inte riktigt räckte till. Det märks att jag tappat en hel del lokal förmåga. Benen har liksom inte alls den power som tidigare funnits där. Det viktigaste som motionär är dock inte att vara bäst, utan att ha roligt. Och det går ju att ha kul utan att vinna också. Även om det givetvis är väldigt kul att vinna någon gång då och då... När det var fyra varv och två spurtpriser kvar fick jag tacka för mig för att åka hem och lägga småbarnen istället. Nästa vecka, då jävlar.
Stämmer det verkligen att det går att ha kul trots att man aldrig vinner? Jag vinner aldrig och har aldrig kul. Alltså borde dina teorier inte stämma?
SvaraRaderaDet går. Men alla lyckas inte.
SvaraRadera