Jag är nere i källaren, förvisso inte bokstavligt talat just i detta nu men bildligt talat. Det går inte så bra för mig med träningen nu för tiden. Vi skulle kunna säga att jag underhåller fysiken, men några förbättringar ser jag inte till. Känner mig mest trött och omotiverad när det är dags att köra intervaller på testcykeln. En snabbanalys säger mig att jag borde köra så många pass som möjligt utomhus. Igår kväll var ju Ronya hemma så då hade jag kunnat sticka ut istället för att sätta mig i källaren och avbryta träningen. Det har blivit väldigt mycket testcykel i vinter, ett bra verktyg men jag behöver den där friska luften och fartvinden. Att det är mycket på jobbet och att jag sover för lite hjälper säkert inte peppen och motivationen men jag vet då att jag alltid brukar känna mig motiverad när jag ska ut och cykla. Då rör det sig förvisso oftast om distans och det är väl så mysigt...
Jag känner mig ändå minst lika stark som förra året, så jag vet ju att det finns lite kraft i buggarna och det är ju skönt att ha med mig. Gäller bara att hålla ihop allt annat också om det ska visa sig på tävlingarna i sommar. Jag har ju lite annat än cyklingen att prioritera här i livet och därför blir givetvis cyklingen lidande. För mig handlar det inte, i den här fasen av livet, om att ge cyklingen bästa möjliga förutsättningar utan det handlar mer om att göra det bästa av situationen. Eftersom jag hela tiden strävar efter att göra saker så bra som möjligt så blir det frustrerande att tvingas "göra det bästa av situationen".
Men jag är ju frisk, mår bra, trivs med livet i övrigt, har ett jobb, ett hus, en familj som älskar mig och mat på bordet. Så att gnälla över att vara lite trött och omotiverad sent på kvällarna när det vankas testcykel är ju verkligen att gnälla över en skitsak.
