Jobbigt men nyttigt att misslyckas ibland

Hej och godmorgon!

Igår gjorde jag ju ett mindre bra försök på Kompiskampen. Kände mig svag redan innan, alltså som att något var fel ungefär. Det höll sedan i sig till sena eftermiddagen faktiskt men sedan mot kvällen så blev det bättre. Så jag tänkte att det var väl lika bra att slänga in ett nytt försök på Kompiskampen då?! Skam den som ger sig, liksom.

Så trött och jävlig så vevade jag igång testcykeln klockan 23:37 igår. Värmde upp och hade inledningsvis en rätt kass känsla i benen, även om den blev något bättre under uppvärmningen.

Körde igång min tjuga, kände snabbt att benen inte var på topp men att det kanske skulle gå ändå. Nu hade jag inte ställt in siktet på nytt personbästa denna gång, utan ville bara vara jämn med februaris notering. Men, efter 9:33 så gav jag upp på 345.8 watt. Kändes ju rätt bedrövligt om jag ska vara ärlig.

Nåja, livet står ju inte direkt och faller med att jag inte genomförde Kompiskampen 2016. Men den här dåliga formen jag är i vill jag ju inte ha kvar allt för länge. Tur då att det är många veckor kvar till min säsong drar igång och att sådant här brukar vara övergående. Ibland behövs några dåliga dagar för att ruska om en och få en att vakna till lite. Nu är det liksom dags för skärpning på alla plan. Lite så känner jag.

Dåliga perioder har jag ju varje år, inget konstigt med det. Det vore ju faktiskt snarare konstigt om en person aldrig hade några dåliga dagar.

För att straffa mig efteråt (och lite för att få mer träningstid) så körde jag 400 Monarkwatt till utmaning efteråt. Det höll jag i 2:45. Där fick jag! Nu böjar resan tillbaka till toppform igen och antagligen så kör jag en maxtjuga igen i april bara för att ge mig själv revansch.

-----

I kväll är det match igen. Sista och avgörande matchen mellan Leksand och MoDo. Det var nog få som trodde att det ens skulle bli sju matcher, nu har Leksand allt att vinna och MoDo allt att förlora. Oavsett hur det går så har ju Leksand gjort en fantastisk säsong. Jag hoppas verkligen att dom tar chansen i kväll och lyckas besegra MoDo. Vi hejar från TV-soffan denna gång då vi inte hinner med en resa till Ö-vik, men såhär såg det ut i förrgår:

Inne i dimman och nere i källaren

Källaren igår kväll

Jag är nere i källaren, förvisso inte bokstavligt talat just i detta nu men bildligt talat. Det går inte så bra för mig med träningen nu för tiden. Vi skulle kunna säga att jag underhåller fysiken, men några förbättringar ser jag inte till. Känner mig mest trött och omotiverad när det är dags att köra intervaller på testcykeln. En snabbanalys säger mig att jag borde köra så många pass som möjligt utomhus. Igår kväll var ju Ronya hemma så då hade jag kunnat sticka ut istället för att sätta mig i källaren och avbryta träningen. Det har blivit väldigt mycket testcykel i vinter, ett bra verktyg men jag behöver den där friska luften och fartvinden. Att det är mycket på jobbet och att jag sover för lite hjälper säkert inte peppen och motivationen men jag vet då att jag alltid brukar känna mig motiverad när jag ska ut och cykla. Då rör det sig förvisso oftast om distans och det är väl så mysigt...

Jag känner mig ändå minst lika stark som förra året, så jag vet ju att det finns lite kraft i buggarna och det är ju skönt att ha med mig. Gäller bara att hålla ihop allt annat också om det ska visa sig på tävlingarna i sommar. Jag har ju lite annat än cyklingen att prioritera här i livet och därför blir givetvis cyklingen lidande. För mig handlar det inte, i den här fasen av livet, om att ge cyklingen bästa möjliga förutsättningar utan det handlar mer om att göra det bästa av situationen. Eftersom jag hela tiden strävar efter att göra saker så bra som möjligt så blir det frustrerande att tvingas "göra det bästa av situationen".

Men jag är ju frisk, mår bra, trivs med livet i övrigt, har ett jobb, ett hus, en familj som älskar mig och mat på bordet. Så att gnälla över att vara lite trött och omotiverad sent på kvällarna när det vankas testcykel är ju verkligen att gnälla över en skitsak.