Tröttdistans

Minus ett komma sex kilo i morse jämfört med igår morse. Jag förstod redan där att förutsättningarna för dagens distanspass inte såg så bra ut. Tomma ben och distanspass kan ju inte bli annat än ett riktigt saftkalas och nog blev jag trött allt. Suddig blick och tom kropp på slutet. Det tog några timmar innan jag kände mig som människa igen och det var väl först en stund efter att jag sovit en timme med mössa och filt som det började kännas okej. Kul med cykling ändå!

Men, vi tar det från början. Egentligen så skulle jag inte cykla idag, utan spendera hela dagen med familjen. Igår när jag kom hem från tävlingen så visade det sig dock att familjen tagit en spontanare till Stockholm vilket i sin tur gjorde att jag hade några morgontimmar att slå ihjäl. Finns nog inget bättre sätt att slå ihjäl ensamtid än att göra det från sadeln så jag tog en favoritrunda med lite inkastade backar och även en liten skarv till Insjön där jag hittade en grusväg att cykla på. På hemvägen så mötte jag Robert Reyier Österling och han fick väl den äran att cykla lätt och lugnt med mig på slutet...

Här har jag precis lämnat hemmet, körde i mina Continental-byxor som är riktigt sköna. En kul grej apropå Continental förresten är att i ett kurvigt parti på tävlingen igår så sa en konkurrent någonting i stil med: "du kör ju på Contiental, dom är ju grymma i sådant här väder (blöt väg och småregn)". Det var ju kul tycker jag att han både visste att jag sedan några år kör på Conti-däck och att han också tyckte att dom var bra. Det kanske var därför som det kändes så bra i kurvorna igår?

Här till höger så bygger man cykelbana mellan Bergsgården och Grycksbo. En mycket efterlängtad sådan som förväntas vara klar i oktober vilket betyder att vintercyklingen i år kommer kännas mycket säkrare längs den här vägen. Drömmen vore förstås om Falu kommun/Trafikverket förlängde den ut till Bjursås också som ju också ligger inom pendlingsavstånd (18-19 km) från Falun. En cykelväg mellan Grycksbo och Bjursås skulle dessutom koppla ihop dessa orter på ett bra vis och skulle nog inte bara användas av pendlare utan även ungdomar som kanske ska till skolan, utöva idrott eller bara umgås med vänner. Nu finns bara en farlig väg mellan orterna, trots ett avstånd på bara 5 km, som ju stänger av helt.

Trots tomma ben så ville jag köra hårt i tre elaka backar: Dössberget, Baggbo och på bilden: backen från Sågmyra till Åhl-Tällberg. Redan i första backen så kände jag att det saknades pangpang men slet mig ändå upp med 407 snittwatt på 2:36. I Baggbo vek jag ner mig efter bara 20 sekunder och slet mig upp resterande delen med totaltiden 5:54. I denna tredje backe så valde jag att köra kontrollerat och höll ungefär den intensiteten som jag kan hålla i 15 minuter ungefär. 332 watt i 5:04. Jobbiga grejer när benen är rostade och en bra grund för väggning.

Sportade Crafts Featherligt jacka idag eftersom det var lite småkyligt och risk för regn. Den är lätt, håller vinden borta från kroppen och kan lätt stoppas ner i en ficka då den blir sjukt liten om man viker ihop den. För er utan lokalkännedom så kan jag berätta att bilden är tagen i Sågmyra.

När jag kom till Helgnäs så bestämde jag mig för att cykla en skarv till Insjön för att inte behöva möta Robert Reyier Österling alldeles för nära Falun. I Insjön hittar man denna vackra byggnad och en grusväg som jag aldrig cyklat på. Knappade fram kartan på min Garmin Edge 810 och såg då att det gick att komma ut lite längre fram i den riktning jag ändå skulle till, så jag styrde in racern här.

Vägen gick från Insjön till Sätra och jag kom ut på andra sidan av Sätra. Fina grejer och att cykla landsvägscykel på grusväg går utmärkt för er som undrar. Ta det lite lugnare i kurvorna bara.

Sista bilden för dagen togs på vägen mot Helgbo. Efter detta väntade backarna upp till Rexbo där en del av mina sista krafter gick åt. Mötte Robban strax efter Rexbo och höll väl ändå ihop en liten stund med honom innan kroppen tackade för sig och väggen smakade gott på slutet.

Dagens Garmin-data, med effektsiffror!

Träningstävling och soppatorsk

Fint med dimma på väg ut till samlingen i morse.

Någon enstaka kilometer senare var jag framme och solen sken. Där stod ett gäng snabbcyklingsugna cyklister, däribland tre från proffslaget Upsala CK Firefighters.

Chefen förklarade hur dagens träning skulle gå till.

Snabbcykling.

Vi körde två "heat" på drygt 31 kilometer vardera med en liten paus mellan heaten för att samla ihop oss igen.

Det var ju lite svårt för en nykomling i första heatet eftersom jag inte visste hur varvet såg ut eller var vi skulle ta vägen, inget läge för soloutbrytning alltså. Som om det ens skulle ha varit ett alternativ... Efter ungefär en mil så gick ett starkt gäng iväg och jag attackerade för att ansluta. Det blev några jobbiga minuter innan vi blev inhämtade igen. Efter det så hade jag en mer passiv roll och satt mest bak och återhämtade mig. På slutet av första heatet var jag upp och visade mig igen, försökte mig på en attack i sista knäppan för att veva in en riktig starking som hade en liten lucka. Jag fick inte mycket till utrymme utan blev mest bara idiotstum och släppte förbi gruppen som fick spurta mot återsamlingsplatsen.

I andra heatet så tänkte jag vara lite mer aktiv. Ganska tidigt så kickade gruppen igång ett riktigt snabbt lagtempo, bra för att grilla cykelben men inte för att det ska bli attackträning vilket var lite vad jag ville ha. Så jag gjorde en fuling genom att först inte ta min förning så det blev lite oreda och nästa gång det var min tur så körde jag en riktig stötförning. Efter det så började kalaset på riktigt. Vi blev en liten grupp som kom iväg, totalt sex tappra cyklister. Vi mötte två starkingar som missat starten och plötsligt var vi åtta. Gruppen bakom var nästan ikapp oss så jag eldade på gruppen med lite peppande ord och tog ett par rejäla förningar för att öka intensiteten igen. Gruppen bakom tappade igen och moralen sänktes nog så dom var borta ur matchen. Vi kom ikapp en till som hade genat lite längs med banan och vi blev nio man som gick runt in mot slutet. Tyvärr var jag sopslut i finalen och fick ge mig när vi gick in i sista knäppan. Bra fartträning och det är ju precis detta som jag behöver.

När jag skulle hem så fick jag sällskap av Jesper och jag tänkte från början att han höll ett jäkla tempo. Efter ett tag tenderade jag mer och mer att glida ner lite och ytterligare en stund senare så var jag parkerad på rullen. Benen var bara skrot! Väggen var ett faktum och det blev ett krigande för att hålla Jespers hjul. Jag kunde tyvärr konstatera att han körde väldigt lätta växlar när jag satt där bakom och kämpade för att hålla rullen. Såg suddigt på slutet och när våra vägar skiljdes åt så vinglade jag sista biten hem.

Kom hem till detta +ANNAT och nu några timmar senare så är jag nästan människa igen. Tack alla inblandade för idag!

Dagens cykling i karta och puls- och banprofil.

Första heatet:

Distans: 31,31 km

Tid: 45:22

Snitt/maxhastighet: 41,4 / 65,5 km/h

Snitt/maxpuls: 167 / 187 bpm

Snitt/maxkadens: 95 / 132 rpm

Snitt/normaliserad/maxeffekt: 251 / 306 / 1097 watt

Balans vänster/höger ben: 52 / 48 %

Andra heatet:

Distans: 31,18 km

Tid: 45:29

Snitt/maxhastighet: 41,1 / 59,4 km/h

Snitt/maxpuls: 168 / 181 bpm

Snitt/maxkadens: 95 / 129 rpm

Snitt/normaliserad/maxeffekt: 258 / 292 / 1016 watt

Balans vänster/höger ben: 52 / 48 %

Här hittar ni all data:

Ridå

Alltså. I ett och ett halvt års tid har jag levt med någon slags andra andning eller bara mental styrka till att bita ihop när jag väggar. Allt sedan min 600+ km långa tur runt Dalarna så har ju väggen mest inneburit att jag tvingats sänka farten och intensiteten något. I år har jag kört två pass över fyra timmar och bägge gångerna har jag knappt haft styrfart och i princip vinglat fram på slutet. Idag behövde jag ringa min fru för att slippa cykla dom sista 20-45 minuterna. Då hade jag ändå hunnit stanna två gånger, sätta mig ner och funderat på hur fan jag skulle orka hem. Jag var så jävla sopslut att jag knappt trodde att det var sant. Det fina var att krafterna var nästan helt slut redan 35 km hemifrån, så jag gick tom rätt länge också...

Nåväl. Passet började med tre timmar med nästan bara motvind eller sidvind. Fostrande. Tänkte väl blogga lite om att jag bara hade 1½ km/h lägre snitthastighet än igår, trots att jag idag cyklade ensam och mycket längre. Dessutom med 20 slag lägre snittpuls. Men det där glömdes bort. När jag hade kämpat mot vinden i drygt tre timmar och äntligen svängde in i medvinden så hade jag redan slitna ben. När medvinden kom fick jag lite ny luft under vingarna, och det kanske var det som var felet. Jag körde på och såg snitthastigheten ticka uppåt. Sen började jag bli riktigt slut. Tog den sista sportdrycken och det sista av min energibar och hoppades att det skulle räcka hem. Det gjorde det inte.

När jag hade en sträcka som normalt tar 40 minuter hem så SMS:ade jag min fru om att jag skulle vara hemma 50 minuter senare. När jag sedan på 25 minuter tagit mig en sträcka som normalt tar 10 minuter så var det dags att fiska upp mobilen ur ryggfickan och använda min sista livlina: ringa efter skjuts. Hade väl kunnat vingla hem sista biten också antagligen, men jag kände dessutom lite (obefogad?) tidspress då jag skulle vara hemma 12 och jag snarare skulle komma hem klockan 13.

Det är väl så fint att vägga!? Nu hoppas jag att jag ganska så snart lär mig det här med att cykla distans igen. För så här kan jag ju inte hålla på så mycket längre.

Turen gick för övrigt på liknande vägar som igår, fast denna gång körde jag Långshyttan-Fäggeby-Säter-Torsång. Det är plattare där än på dom vägarna norr om stan som jag normalt cyklar på. Jag försöker vänja mig av med äventyrscyklandet och vill dessutom bättra på slätdraget något, därav plattare och asfalterade vägar istället för kuperad snöpulsning. Säsongen närmar sig ju med stormsteg. Distans är ju lite av det lättaste att lära sig, så det här borde jag kunna ganska snart om jag bara tränar ordentligt.

Pigg och glad

Väggad

Ja, jösses.
Idag small det till rejält och mannen med den stora släggan mötte upp på dagens distansrunda. I början av passet så kändes det inte speciellt bra. Jag har haft en småkrånglig mage i ett par dygn så jag var väl mest nöjd över att i alla fall sitta på cykeln. Dessutom var det ju riktigt vackert ute. Men ganska svaga ben och magknip stup i kvarten var ju ingen höjdare. Tänkte på att skriva ett gnällinlägg här på bloggen. Men så efter ungefär tre timmar så försvann alla mina krämpor och jag kunde plötsligt köra på mer igen. Kände mig jättestark och tänkte på att skriva en hyllningsblogg till mig själv och min fantastiska fysik.
Men med drygt 30 minuter kvar av passet så gick rullgardinen ner. Rejält. Sedan jag 2012 cyklade 60 mil runt Dalarna så har jag haft en höjd lägstanivå när det kommer just till väggningssvackor och har kunnat köra på lite mer än tidigare. Men idag blev jag helt tom.

Dagens pulskurva är ett skolexempel på distanspass med väggning:

Jag kom hem, drack en massa glas med O'boy och åt sex till åtta Polarbröd. Tappade räkningen där. Efter det tog jag den varmaste duschen någonsin och skakade för att jag frös så förbannat. Efter lite mer macka la jag mig i soffan med en filt och det dröjde inte länge innan jag istället kände mig överhettad. Gött med väggning!

Vi får väl hoppas att jag är människa igen när jag vaknar imorgon. Nu blir det inte många knop innan sovdags.

Hela rundan med alla detaljer:

Halalslaktad av Jeppe

Inte den mest vanliga samlingsplatsen, men en väldigt trevlig sådan, utanför Gruvmuseet. Planen var att cykla min 110-115 kilometer långa crossdistansrunda med våra 29:ers.

Däcksponsrade Jeppe sladdar in med sina fina tävlingshjul

Om vi jämför Jeppes och mina styrkor så var jag bäst på grusiga kurvor och Jeppe bäst på allt annat. Här har han tidigt på träningen lagt sig, hann tyvärr inte fota för han var så snabbt uppe på cykeln igen för att undvika total bloggförnedring.

Här har vi cyklat en timme ungefär och jag gömmer mig lite på rulle när Jeppe eldar på

Här lånade Jeppe min mobil för att jag skulle få någon bild på mig själv till bloggen också. Tydligen dög det att använda sin egna telefon lite senare...

Vid sista bilden här så hade Jeppe precis eldat lite på vägarna mot Grycksbo. Farter på över 40 km/h på grusväg med MTB var lite jobbigt, tyckte jag.

På väg mot Sågmyra så tyckte Jeppe att det kändes så bra när han tryckte på, så han gjorde just det. Då hade vi väl hunnit dryga 50 km och två timmar in på rundan. Vid denna bild började jag känna svaghet i kroppen och då hade vi bara hunnit knappa 58 km...

Snällt av Jeppe att elda sönder mig på platten, precis innan vi kom till den backiga delen av turen. Backen på sista bilden användes som målbacke på Långlopps-SM 2009 där jag blev 8:a. Det var då det... Ni ser en prick uppe på krönet, det är givetvis Jeppe.

Så här pigg och spänstig såg jag ut när jag kom upp till Dössberget. Helt slut efter 69 cyklade kilometer.

Jeppe hade väl så kul idag och utnyttjar här åter sin åkstyrka med mig på hjul

Kämpa Henke!

Efterlängtad brunn vid Lundbergs fäbodar längs Törnbergs väg. Här tyckte jag att vi inte skulle köra alla kilometer utan ta sikte mot hemmet, jag var ju helt under isen.

När Jeppe fyllde våra flaskor så passade jag på att försöka få i mig en kalori eller två genom dom blåa väggbären. Inga konstigheter.

Den här skylten sitter väl dryga kilometern från mitt hem och säger väl det mesta om min känsla på slutet...

Det här är vad jag slängde i mig direkt vid hemkomst. Återhämtning är viktigt!

Ja, det var väl länge sedan jag var så här slut efter en träning. Måste ha varit i vintras någon gång. Totalt fick jag 98.5 kilometer på mätaren och var alltså krispig redan efter 57 km. Det blev ett jävla slit, men sånt är ju skönt det med. Det var väl inget drömbesked så här veckan innan Cykelvasan att jag är klen på snabbåkt MTB-cykling. Får se till att stansa det där bakdäcket så vänder det säkert...