2014-02-16

Ridå

Alltså. I ett och ett halvt års tid har jag levt med någon slags andra andning eller bara mental styrka till att bita ihop när jag väggar. Allt sedan min 600+ km långa tur runt Dalarna så har ju väggen mest inneburit att jag tvingats sänka farten och intensiteten något. I år har jag kört två pass över fyra timmar och bägge gångerna har jag knappt haft styrfart och i princip vinglat fram på slutet. Idag behövde jag ringa min fru för att slippa cykla dom sista 20-45 minuterna. Då hade jag ändå hunnit stanna två gånger, sätta mig ner och funderat på hur fan jag skulle orka hem. Jag var så jävla sopslut att jag knappt trodde att det var sant. Det fina var att krafterna var nästan helt slut redan 35 km hemifrån, så jag gick tom rätt länge också...

Nåväl. Passet började med tre timmar med nästan bara motvind eller sidvind. Fostrande. Tänkte väl blogga lite om att jag bara hade 1½ km/h lägre snitthastighet än igår, trots att jag idag cyklade ensam och mycket längre. Dessutom med 20 slag lägre snittpuls. Men det där glömdes bort. När jag hade kämpat mot vinden i drygt tre timmar och äntligen svängde in i medvinden så hade jag redan slitna ben. När medvinden kom fick jag lite ny luft under vingarna, och det kanske var det som var felet. Jag körde på och såg snitthastigheten ticka uppåt. Sen började jag bli riktigt slut. Tog den sista sportdrycken och det sista av min energibar och hoppades att det skulle räcka hem. Det gjorde det inte.

När jag hade en sträcka som normalt tar 40 minuter hem så SMS:ade jag min fru om att jag skulle vara hemma 50 minuter senare. När jag sedan på 25 minuter tagit mig en sträcka som normalt tar 10 minuter så var det dags att fiska upp mobilen ur ryggfickan och använda min sista livlina: ringa efter skjuts. Hade väl kunnat vingla hem sista biten också antagligen, men jag kände dessutom lite (obefogad?) tidspress då jag skulle vara hemma 12 och jag snarare skulle komma hem klockan 13.

Det är väl så fint att vägga!? Nu hoppas jag att jag ganska så snart lär mig det här med att cykla distans igen. För så här kan jag ju inte hålla på så mycket längre.

Turen gick för övrigt på liknande vägar som igår, fast denna gång körde jag Långshyttan-Fäggeby-Säter-Torsång. Det är plattare där än på dom vägarna norr om stan som jag normalt cyklar på. Jag försöker vänja mig av med äventyrscyklandet och vill dessutom bättra på slätdraget något, därav plattare och asfalterade vägar istället för kuperad snöpulsning. Säsongen närmar sig ju med stormsteg. Distans är ju lite av det lättaste att lära sig, så det här borde jag kunna ganska snart om jag bara tränar ordentligt.






Pigg och glad

4 kommentarer:

  1. Du skulle behövt energikakorna jag vann på din adventskalender!
    Rikard

    SvaraRadera
  2. Den ljuva acetonsmaken. Mmm...

    SvaraRadera
  3. Den ljuva acetonsmaken. Mmm...

    SvaraRadera
  4. Fasen vad lik Palmberg du var på sista bilden!

    SvaraRadera