Vinternattdistanscykellöpning

Stack ut strax före tio, igår kväll. Det hade ju kommit en del blötsnö å så under gårdagen. Här är jag på väg upp till Lugnet för att där köra en "backintervall". I själva backintervallen så gick det väl rätt tungt, som sig bör. Hade tänkt köra upp till hopptornen, men vände strax efter sista korsningen. Då hade jag redan haft en fotnedsättning.

Sånt här är ju kul och ger bra högkadensträning och rundtrampsträning.

Slush! Här någonstans hade väl alla drev i kassetten utom ett gett upp så det var väl bara att tugga på med den växeln som fungerade.

Jag tänkte testa en annan väg hem...
Det började ju rätt okej, sedan blev det snabbt sämre och fotnedsättningarna avlöste varandra. Borde givetvis ha vänt på en gång, men kom på det först en stund senare och då var det ju för jobbigt att vända.
På bilden ovan har jag precis gett upp allt vad cykling heter och insett att jag lär springa om jag vill komma hem och få någonting tränat. Racerpedaler och vintercykling: inte helt kompatibelt...

Cykeln på samma plats som ovan, fast från annan vinkel.

Det gick ju inte direkt lätt att springa heller. Upp till två decimeter blöt tösnö och på en del ställen så var det is under snön. Och med racerskor... Sträckan som jag inte riktigt kunde cykla mätte 6.44 kilometer och tog 56 minuter och 42 sekunder. Ja, ni hör ju. Hela passet fick en snitthastighet på 13.5 km/h.

Sådana här pass kan vara bra för pannbenet och moralen. Det blir liksom svårt att få det jävligare på någon tävling i sommar. Så jag kan tycka att något sådant här äventyrspass per år bara är nyttigt och något som fler skulle våga sig på. Många håller sig inom sin trygga komfortzon och nöter snöfria bilvägar och det kan väl vara bra. Men ibland måste det får vara lite överjävligt också.

Data från passet: