Ni vill givetvis ha storyn från början, och det kan ni ju få. Jag visste inför denna helg att jag inte var lika bra som jag var när jag blev 13:e på Finnmarksturen förra hösten. Dessutom så hade jag tappat lite av grundformen de sista veckorna inför tävlingen. Var in i det sista osäker på om jag ens skulle åka ner för att tävla. Det är ju inte gratis med cykeltävlingar direkt och skulle det vara roligt att underprestera? Så sent som kvällen innan funderade jag faktiskt på att stanna hemma och träna istället. Men vi åkte ner, Lisa, Tomas och jag. Vi kom ner i god tid, så jag hade inga problem att hinna flytta kassetten från ett hjul till ett annat och upptäcka att racehjulen fungerade bra direkt. Testade däcktrycket på några stigar och kände mig nöjd med cykeln. Ett nytt problem jag upptäckte var ju att eftersom jag inte visste hur dålig jag var så kunde jag ju inte be någon att langa åt mig. De vanliga elitkompisarna var ju för snabba, så deras support gick ju bort. Men hur långt efter dom skulle jag egentligen vara? Jag la ut en flaska i ett skogsparti och det fick bli dagens langning. Ett stop and go helt enkelt. Totalt drack jag alltså ca: en liter under loppet vilket givetvis är för lite egentligen.
Då jag hade flaxet att bli 13:e på Finnmarken i höstas så fick jag stå i första ledet. Ställde mig längst fram också, skallen tror ju fortfarande att jag kan cykla jättesnabbt. Starten gick väl där vid elva och jag rullade iväg. Innan vi lämnade parkeringen passade jag på att rulla fram en extra halvmeter och fick där mina få sekunder i ledning. Placerade mig runt 10:e plats och höll den till backen blev brant. Försökte se till att inte gå på för mycket rött i startbacken och lyckades väl ganska bra med det också. Var nog på en placering runt 30-40 när krönet nåddes. Det mesta gick bra och nästan lite över förväntan den första delen, sedan kom vi ner till banvallen. Jag saknade totalt all form av tryck i benen. Att luftvispa gick ju bra, men jag kunde knappt hålla rullen på den grupp jag cyklade med. Total chock för kroppen och jag insåg ju att tempot var för högt för mig där. Men att släppa en grupp på 5-10 cyklister och vänta in några som är lite långsammare? Skulle inte tro det va.
Lyckades ändå hålla mig ganska med i gruppen även om det var lite upp och ner. Till den långa backen kom då givetvis. Saknade tryck på platten och kapacitet uppför. I skogen gick det ändå hyfsat, där var det inte lika jobbigt som på grusvägarna och i backarna. Jag kom ju ikapp gruppen igen och hängde med in till "varvningen" där jag fick släppa lite. Stannade och tog min flaska som låg där i skogen och försökte återhämta mig till dess att nästa gäng skulle komma i kapp. Det tog en ganska lång stund innan ett gäng med bland annat reskamrat Tomas och Pontus "Pumpen" Johansson kom i kapp. Det var väl i princip direkt innan den långa utförskörningen som de kom i kapp mig och jag la mig sist i gruppen. Det gummibandet gick av ganska snabbt och när vi åkte nere på åkern och skulle under vägen så var jag redan avhängd. Eller, i sällskap med Pontus en stund eftersom han hade vurpat. Tyvärr var jag ju ganska trött nu och den här delen av Skövde tycks helt sakna grusvägar och asfalterade nedförsbackar. Det var milvis med stig och farten var låg. Kämpade så gott jag kunde och det tog ändå ett helt gäng kilometer innan det började komma ikapp folk. Sedan kom det cyklister lite då och då och passerade mig. Försökte några gånger att höja farten och hänga med några men det resulterade bara i en lång återhämtningsperiod efter att ha bränt mina redan stumma ben. Jag har väl aldrig längtat så efter Strupen som sista backen kallas. Men nu visste jag att om jag bara kom dit så skulle jag ju i princip vara i mål. Jag kämpade och slet och till slut var jag där i bostadsområdena nedanför berget. Det var väl några som passerade mig i Strupen också, men vem räknar placeringar? I slutet passerade Börje Davidsson mig, och det hade jag kunnat släppa. Men. Han vände sig om upprepade gånger, som för att bekräfta att han kört ifrån mig. Så när han vänt blicken framåt på den långa målrakan så gav jag allt i en långspurt och när han upptäckte vad som var på gång så var det redan för sent.
Jag vann spurten!
Jag vill gärna räkna alla deltagare när jag kollar min placering, och då fick jag mig själv till 57:a. Den placeringen skall jag nu försöka förbättra på kommande långlopp. Mina officiella mål inför detta race var ju att först och främst ta mig runt, och det lyckades jag ju med. Jag skrev också att jag ville hamna på poängplats och det lyckades jag med. Hade inte räknat med annat heller då hela 50 elitåkare får poäng. Mina egna mål med tävlingen var att få jättebra träning, helst vara topp 30 alla klasser men topp 50 skulle jag kunna leva med. Träning fick jag ju i alla fall.
Jag behöver egentligen både mer och hårdare träning för att bli bättre än så här. Framför allt lagtempon med snabbingar och backintervaller behövs för att forma benen. Men tempopendlingar till jobbet skall inte underskattas. Det är intressant att skallen fortfarande vill och kan tävla men att kroppen säger ifrån så. Jättefin tävling, kul med deltagarrekord och alla trevliga cyklister!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar