Vinterns längsta och högsta pass.

Idag var det bra yttre förutsättningar för att besöka Faluns högsta berg. Jag har bara varit där en gång tidigare. Men då var sikten väldigt dålig. Idag var vägen väldigt dålig. Eller svårforcerad. Men det var ju bara 11 kilometers lidande i djup nysnö med 2-3 centimeter tjockt islager under...
Men jag ska börja från början. På Postenparkeringen samlades jag klockan 10 idag. Trodde jag skulle bli själv ett tag men tog upp telefonen och hade fått ett sms från Robban som sa att han skulle bli en minut sen. nio minuter senare kom han.
Jag sa att jag hade bestämt rutt och han mumlade något om sliten, men jag lyssnade inte så noga på det. Vi stack iväg mot Skuggarvet. Backar är ju alltid skoj. Vi kom överens om att Robban skulle hålla mig sällskap till Enviken, tre mil från Falun, och sedan skulle jag få slita ensam.
Inte långt efter att jag blivit lämnad åt mitt öde så svängde jag av den asfalterade vägen och in på grusvägarna. Insåg direkt att det skulle bli jobbigt. För även nere i bebyggelsen var det oplogade vägar. Och där nere på 160 m.ö.h. var det ett flertal centimeter nysnö, vad skulle det inte vara då uppe på höjderna? Genom byn gick det ganska bra. Några bilar hade åkt där och underlaget var bra. Men det blev sämre, och sedan ännu sämre när jag skulle vika av på en mindre väg. En bil och ett par skotrar var allt som hade färdats där sedan snön föll igår. Dessutom var det glansis under snön. Och inte bara isfläckar utan ett tjockt lager is över hela vägbanan. Det blev en del sladdande och tvära svängar när jag försökte ta mig upp. Bäst gick det att cykla vid sidan av vägen. Insåg att jag skulle kunna bli sen hem om jag inte gasade lite och planerade om hemrutten.
Den förbannade jävla vägen var så kass och det gick så långsamt med alla småstopp som jag fick så tiden bara rann iväg. När jag nästan var uppe vid sista backen så hade jag börjat fundera på att skippa toppen för det skulle ta för lång tid. Då får jag ett av tre möten längs denna skitväg och denna bil stannar och vevar ner rutan (ja, här ute i obygden vevar man ner rutan).
- Du var mig en hård en, utbrister den ganska kraftiga mannen med rödrosiga kinder. Hans hund sitter snällt där bak i bilen och jaktutrustningen är med. Han frågar om det var jag som hade cyklat där i trakterna tidigare i vintras också. Men jag sa att det var första turen för vintern i det området. Han frågade om jag sett några vargspår och jag sa att jag trodde att jag såg vargspår några kilometer längre ner längs vägen. Men det kunde ju också vara räv, för vad vet jag om spår? Efter lite snack om snö, is och vargar så säger han att det är plogat (!!!) på Spjärsvägen. Alltså sista backen upp till toppen. Och jag som var så nära och näst intill hade gett upp hoppet om toppen. Resten av hemvägen var också plogad så jag tackade för infon och sprätte vidare.
Backen var mycket riktigt plogad och det var skönt att få upp lite fart igen. Långa stunder hade jag setat med lättaste växeln i och en kadens på 40-50. Sista backen är drygt 2 km lång och stiger 125 höjdmeter ungefär. Men det går lätt nu. Det är ju plogad isgata. I denna backe uppmätte jag den högsta pulsen jag haft på flera år(196), senast jag var där. Uppe på toppen tar jag lite kort och bränner ner igen. Nu har jag riktigt bråttom hem. Tappar 350 höjdmeter första halvtimmen, jag skulle kunna säga att jag blev lite kall. Utan att överdriva. Skickar i lite marsipan, inte för att jag behöver det nu. Men jag ska förhoppningsvis gasa hela vägen hem. Så det kommer behövas. Toppen nåddes efter tre timmar och efter fyra börjar mina ben bli trötta. Efter drygt fem timmar är jag hemma och då har sista 40 minturarna gått på vilja och förhoppning om att hinna hem innan låsen är bytta...
Ni får se bilderna. Och datan från passet. Jag gasade ganska bra första dryga timmen och sista två timmarna. Men under dom där cirka 15 kilometrarna, som tog en och en halv timme, var det svårt att hitta något flow.

Trött blev jag och det är ju det som är huvudsaken.


På väg ner mot Skugg(arvet).


Här har skogsvägarna mot Spjärshälla börjat, här gick det bra.


Efter denna bäck började allvaret. Första knäppan fick jag gå, men vända finns inte.


Det gick betydligt lättare att plöja den djupa nysnön än att försöka åka i spåren.


Ju högre upp jag kom desto mer snö blev det.


Det här heter vackert.


Imorgon är det plusgrader, sedan ska det bli minusgrader igen. Då skulle jag haft en MTB och rastat den på skoterspår, crossen går så där på skoterspår.


Äntligen lite plogad väg. Efter en lång plåga var det skönt att kasta upp kedjan på stora drevet igen.


Nästan uppe nu och klockan visar på 501 m.ö.h. Lite optimistiskt mätt då högsta punkten på Faluns högsta berg ligger på 506.4 m.ö.h.


Ungefär samma plats som bilden ovan. Njut av den vackra utsikten. Och det bakom mig också.


Snöfattig vinter detta år i Dalarna. Tar mig upp till en höjd för lite bättre utsikt än den vändplanen gav mig...


Jaha, så mycket kämpande, för att se på små träd?


En miss att bygga utkikstornet på Faluns näst högsta topp?


Solen börjar gå ner och jag har duktigt bråttom hem. Fast några foton från måste jag ju givetvis bränna av, nu när jag ändå var uppe en klar dag.


Då börjar resan utför då.


Spjärsbodarna, med de karakteristiska gärdesgårdarna som finns lite överallt här uppe. (bildtexten blir bara rolig om ni först har läst Oscar Ekstams dagboksinlägg från den 20:e)


Det är aldrig försent för att fira Midsommar!


Rak väg, lite motljus och massor av snö. Japp.


Äsch, va fan. Motljus. Något nytt kanske vore på sin plats?


Dagens data:
Runda: Skuggarvet-Rostberg-Enviken-Övertänger-Spjärshälla-Böle-Svärdsjö-Hem.
Tid: 5.11.50(effektiv tid)
Snittpuls: 150 (76.5% av maxpuls)
Högsta puls: 171 (87.2% av maxpuls)
Tid i zon 1(65%-75% av maxpuls): 1.20.23
Tid i zon 2(76%-85% av maxpuls): 3.41.34
Tid i zon 3(86%-90% av maxpuls): 2.40
Distans: 109.5 km
Snitt och maxhastighet: 21.5 / 54.9
Stigningsmeter: 1070
Snittemperatur: -6 grad.
Väder: soligt