Alla känner till cancer, nästan alla vet någon som har blivit drabbad av denna sjukdom och det påverkar i princip alla oss någon gång i livet. Jag brukar ju mest hålla mig till cykel i den här bloggen även om jag då och då blandar in familjelivet. Det är väl sällan några tyngre inlägg här utan det är liksom mest bara vad vi gör om dagarna. Men nu vill jag dela med mig av det här väldigt jobbiga också, eftersom det såklart påverkar oss hela tiden just nu.
Om vi backar tillbaka bandet lite längre så har min svärfar fått en allt sämre hälsa. Han har väl kanske aldrig varit något hälsofenomen, men slutet på förra året började det plötsligt bli väldigt mycket sämre. Det har visat sig att man var tvungen att genomföra en operation i ryggmärgen och han har nu viss förlamning och svåra nervsmärtor.
Min fru och hela deras familj har givetvis varit väldigt engagerade i hans vård och försökt hjälpa honom på bästa vis. Givetvis är det väldigt jobbigt när familjemedlemmar blir svårt sjuka, det behöver jag väl inte ens skriva. Så det har liksom varit en tuff vinter för alla inblandade.
Så för ett tag sedan så var min svärmor, familjens mormor, nere i sitt hemland Iran på besök. Därifrån fick vi plötsligt besked om att något var allvarligt med hennes hälsa. Man hittade en tumör. Hon var ju ändå på benen och så och flög hem ett tag senare, precis som hon ändå skulle ha gjort. Min fru åkte ner till Stockholm när hennes mamma kom hem igen. Raka vägen till sjukvården för vidare undersökningar.
Tumören satt i hjärnan och den har man nu opererat bort (eller det mesta av den i alla fall). Den var jättestor och det visade sig vara en aggressiv och elakartad cancerform som hon nu lever med. Som alla i hennes närhet nu lever med.
Tuffa besked givetvis och ni kanske har lagt märke till att Ronya är i Stockholm ganska ofta nu för tiden och jag sköter det mesta här hemma i en större utsträckning än normalt. Nu vet ni varför.
Det är så himla svårt att sätta ord på känslorna just nu. Alltså, ingen har ju dött. Alla lever. Men ändå så lever vi med döden.
Min fru, hennes syster Nasim och svärmor Sara (Sara är hennes svenska namn, egentligen heter hon Zohreh, men det brukar vara lite för svårt för oss svenskar att uttala) tillsammans med alla hennes barnbarn.
Så just nu har vi alltså två stycken i familjen som är allvarligt sjuka, bägge Ronyas föräldrar.
I tisdags fick Sara sin första strålbehandling, i onsdags fyllde hon 66 och hon kommer aldrig att bli 67. I alla fall inte om man ska tro läkarna, och dom brukar veta vad dom pratar om.
Barnen hjälper ju faktiskt till nu på det viset att det blir tydligt att livet aldrig stannar upp, inte ens för en dödlig cancer. Man måste ändå fortsätta att sätta ena foten framför den andra och gå framåt. Vi lever och det gäller att ta vara på livet.
Min fru Ronya hade en blogg förut som hon sedan satte lösenord på. Nu har hon börjat blogga lite igen och om man vill läsa om den delen av livet i familjen Öijer som inte innehåller pulsgrafer och svettselfies så kan ni ta del av den här:
http://nouw.com/ronyaponya
