Jag vet inte

Jag har ju inte riktigt varit i slag den senaste veckan. Tränade med Jens idag som varit förkyld. Jag visste ju att jag inte var bra, men att Jens skulle vara så dålig trodde jag inte. Jag körde träningshoj med träningshjul (ca: 11.5 kg), Jens körde tävlingshoj med tävlingshjul (ca: 9 kg). Ändå lyckades jag ett par gånger köra ifrån honom, uppför. Tänk då också på att Jens väger några kilo mindre än mig dessutom. Ja, jag säger då det.
Team tasigruntFinnmarkenihelgen.


Jens har goda chanser att vinna Långloppscupen totalt, om han vinner Finnmarksturen. För att göra sig säker på att INTE vinna laddar han förutom med dålig form, också med att slå knät i styrstammen. Han sa att han aldrig fått så ont och hela skogspartiet var ett enda långt; "Ah... Åh... Ah..." o.s.v.


Nöjd över att vara hemma. Det är för få bilder på mig i min blogg. Ni besöker väl ändå min blogg för att se bilder på mig? Visst är det så?
Passet idag gick ganska behagligt. Så för att säkerställa trötta ben så körde vi på i lite backar. När våra vägar skildes åt körde jag en backintervall i Norlingberg för att kräma ur det sista. Ville ju inte komma hem med pigga ben. Så när jag åkte på asfalten ungefär en kvart hemifrån så kom den där härliga tröttheten med mjuka ben och kurrande mage. Kastade in en 30 sekunder lång spurt för att vara säker på att komma hem helt slut. Uppdraget lyckades, så att säga. Tog en gel i duschen.


När jag kom hem efter nästan 4½ timme på sadeln, i ösregn, hade Ronya bakat en blåbärspaj åt mig. Bara mig. Det är kärlek det!