Mitt Cykelvasan

Kom till startplatsen i Berga med ca: 25 minuter kvar till start. Hann uträtta behov, snacka en del och cykla lite innan jag klev in i startfållan. Starten gick och jag kastade mig fram lite för att slippa trängas. I startbacken körde de av någon anledning, som jag inte kan förstå, masterstart en bit upp. När farten var fri dröjde det inte allt för länge innan jag anförde fältet. Kändes ganska bra och jag höll en fart som jag skulle klara av. Var rätt många med ändå kändes det som, så mitt tempo var kanske inte högt nog. När vi kom upp började det attackeras och farten var riktigt hög. Det var många pigga ben och gruppen sträcktes ofta ut till ett långt led. I några småknölar sprack tätgruppen av men jag lyckades sitta med fram till Smågan efter 12 km. Där for en riktigt stor sten upp på min cykel. Trodde först att jag klarat mig men när vi kom ut på grusvägen och farten höjdes igen så började kedjan dansa på kassetten. Kunde ändå slita mig med in på första "singeltrack" i svansen på tätgruppen. Där inne i skogen hamnade dock kedjan innanför kassetten och jag tvingades stanna. Kunde konstatera att växelörat blivit krokigt och att höljet till vajern spruckit. Efter målgång kunde jag också konstatera en böjd eker, vilket förklarade varför hjulet börjat vobbla mer och mer ju närmre mål jag kom...
Jag stod där i fem minuter innan jag lyckats få loss kedjan från kassetten. Hoppade på och började cykla igen men fick stanna kort därefter för att justera växlarna. Efter en minut med tokjustering av bakväxeln kunde jag fortsätta, dock väldigt långt bak i fältet.
Körde ikapp och ifrån grupp efter grupp på grusvägarna och asfalten. Försökte dock att inte förivra mig, loppet var ju ändå över och det klokaste var nog att hålla ett jämnt tempo in till målet. I Mångsbodarna kastade jag ur mig lite onödiga ord. Stridens hetta kanske. Men den sås-pannan som låg först i gruppen när vi skulle ner för gräs-slänten som avslutade depån låste bakhjulet, fick sladd, och släppte inte bromsen innan han låg där. Mitt framför mig. Jag lyckades kasta mig runt honom men minst en till i gruppen föll på grund av den klantvurpan. Det är helt klart stor skillnad på cyklisters skicklighet bara 5-7 minuter efter täten.
Bestämde som ett första mål att försöka åka ikapp damtäten för att eventuellt hjälpa Hanna Bergman. Hade sett henne strax bakom danskan Kristine Nörgaard när jag stod och slet i kedjan. Inför Asfalten innan Evertsberg kom jag ikapp en grupp som bland annat innehöll Pontus, han var glad att se mig och jag var faktiskt glad att se honom. Någon man kände igen och inte bara en massa okända människor. Ute på asfalten försökte jag styra upp gruppen till ett fint lagtempo. Vilket lyckades väldigt bra och vi hade ett sjukt fint flyt där. Tyvärr offrade sig Pontus lite väl mycket vilket gjorde att han fick släppa. När vi svängde av asfalten och in på grusvägarna fick jag ensam hålla fart. Efter någon kilometer så släppte alla i gruppen utom en. Precis till spurtpriset i Evertsberg kom jag ikapp de två främsta damerna.
Väl i samma grupp som de två snabbaste tjejerna sänkte jag tempot lite. Dels blir det ju svårare och svårare att köra ikapp grupper ju längre fram man kommer i fältet. Men också hade jag någon tanke om att hjälpa Hanna. Även om intensiteten i min åkning sjönk lite så höll jag ofta farten i gruppen och höll ett öga på hur det gick för Hanna. Så där höll jag på till vi kom till Oxbergsbacken. Där tänkte jag att det var dags att öka tempot igen då vi började komma ikapp cyklister. Kastade några blickar bakåt för att hålla koll på damkampen. Hade duon delat sig i backen så skulle jag ha försökt hjälpa Hanna igen men de såg ut att hålla ihop. Så jag gasade vidare.
Nu var cyklisterna jag hade sällskap med ganska trötta, och det var märkbart svårt med klockrena samarbeten. Fick dock sällskap med ett par norrmän med fartintresse och vi gnetade på. Med runt milen kvar, tror jag, så kom Fredrik Edin ikapp efter att ha punkterat tidigare i loppet. Duktig elitåkare som han är hade han givetvis en hög fart. Jag hade börjat känna av den långa dagen men slet mig med. Norrmännen släppte en efter en. Vi kom ikapp ytterligare någon som också han fick ge sig. Jag hade inte mycket med farthållningen att göra då Edin var mycket starkare än mig. Det märktes dock att han inte ville spurta mot mig då han i pricip försökte stöta av mig i varje småbacke som fanns. Som tur var, för mig, så fanns det inga riktiga backar utan jag kunde spurta mig med över krönen. När vi kom till löparbanan, precis innan campingen i Mora fick jag dock ge mig. Kom i mål som 28:a.
Klart mycket bättre än jag trodde när jag rullade iväg efter växeljusteringen i början. Men givetvis långt från vad jag hade hoppats på.

Så, det här var den korta varianten. Jag fyller nog på med fler inlägg när jag kommer på mer från loppet.