Rapport och bilder från Finnmarksturen

Titta, kändisar! Jag gillar ju Innebandy, som ni kanske vet. Och har följt IBF Falun i ganska många år nu. Här är två bröder, som är riktiga IBF-profiler. Andreas Pernhall och Fredrik Olsson. Båda var ganska hetlevrade som aktiva. Fredrik spelade förra säsongen men har nog lagt av nu, igen, till årets säsong. Andreas kunde man ganska lätt höra från läktaren i vintras.
Vem som var snabbast? Andreas vann brödrakampen på tiden 8:24:00 mot Fredriks 8:29:35. Det är imponerande att folk orkar cykla så länge ändå. Själv tyckte jag att loppet aldrig tog slut. Och då var jag "bara" ute i 4:48:10.

En kass motsolsbild på prispallen tog jag med mobilen också.

Fick några bilder från Jan Ruthström på mejlen nu i kväll. Har beskurit några:



Inte konstigt att Jens lyckades bli tvåa trots dålig form, skadat knä och förkylning. Med den hjälpryttaren. Jag hoppas dock att alla som fotograferade idag stod under loppets första tre mil. Efter det hände inget spännande ändå.

Loppet då?
Jo. Jag hade tänkt hålla mig kall och lugn och vänta till slutet med "dumheter". Men mina konkurrenter vet ganska lätt när jag har bra ben, för då står jag på. Så jag körde direkt det gick utför, efter avverkade startbackar. Körde på rätt länge till det var 12-15 man kvar i täten. Sen gick gruppen runt lite innan jag körde på igen i någon backe och på efterföljande stig och gruppen blev nio man stor.
Innan vätskekontrollen i Sunnansjö ( 3 mil in i loppet...) är det ett långt stigparti där jag började känna av sura ben. Släppte förbi en del cyklister för att inte vara i vägen. Kom ut ur skogen och var rätt stum. Seglarn kom förbi vid vätskekontrollen och jag tänkte hänga på. Men han bara flög förbi. Stefan Carlsson kom ikapp lite senare och jag hade ett kortare sällskap med också honom innan jag fick ge mig. Ruskigt stum var jag. Tynell och en till kille var strax efter Stefan, och dessa två hängde jag på en bit.
Till backen efter man passerat Näcken. Där blev jag stående några minuter med kedjan innanför kassetten. Där dog alltså tävlingen helt. Kom iväg med en grupp men kände mig lite för stark för den. Visste dock att man inte vill åka själv allt för mycket innan slutet på Finnmarksturen. Men nära första bergspriset frågade jag några i publiken om det var nära till nästa grupp och de svarade, i kör; Ja. Så jag gasade. Kom till bergspriset där man kan se en bit framåt i banan. Ingen grupp. Tog i ännu mer för att köra ikapp så snart som möjligt. Fort i skogen, ut på grusvägsrakorna. Ingen grupp. Efter en lång lång jakt kom jag ikapp en ensam cyklist. Sen en till. Nu var vi i alla fall en trio som kanske kunde samarbeta lite. Tyvärr hade jag gått på rött för mycket i min jakt. Så jag dog för andra gången under Loppets första 6-7 mil. Efter andra bergspriset fick jag bada lite i den obligatoriska leran. Där är det blött även om det är torrt i resten av landet. Idag var hela banan blöt. Gick över styret först och satte mig sedan i en djup pöl.
Trion sprängd i molekyler och som bonus såg jag att gruppen jag stuckit ifrån två mil tidigare nu var på väg ikapp.
Satt på deras rulle till Grängesberg där det är tre mil kvar ungefär. Där släppte jag och gav upp dagen. Hade lite sällskap med Ola Hellström ett tag. I depån innan Galgbacken (17 km kvar?) stannade vi och åt bullar. Jag åt många. In i backen ville Ola lätta på trycket och undrade om jag ville vänta med honom. Det gjorde jag.
Sen ljög Ola något om att han inte kunde åka på lätta växlar och körde ifrån mig.
Släppte glatt förbi allt och alla till Krabobacken var avklarad, runt milen kvar till mål då. Där kom nämligen Jonatan "Jone" Steen ikapp. Där någonstans gick alltså gränsen. Så han och jag hade sällskap mot mål. Det hela kom att avgöras i en spurt där båda fick samma tid. Jag lyckades dock avgöra duellen med 10 meter kvar och vann med en decimeter eller två.
Så det får ju anses som en lyckad dag ändå.