Inte välkommen

Tänkte köra mitt årliga träningspass i friidrottshallen idag. På Bögskolans testcyklar. Brukar hälsa på där upp en gång per år för att se hur många watt jag drar på deras vita springare. Hörde mig för hos ett par rutinerade killar om hur det stod till med lås och pedaler. Hade redan packat väskan och tänkte att det skulle vara skönt att slippa morsans källare.
När jag var på väg upp till Lugnet så tänkte jag att jag ringer väl högsta hönan för cykelhögskolan. Först hade jag något gammalt nummer, men letade upp ett nytt nummer som han inte svarade på. I röstsvaret angav han ett annat nummer. Först tänkte jag att jag skiter väl i att fråga. "Alla" andra kör ju där uppe och jag ville ju bara testa ett pass. Men så ringde jag ändå och frågade. Fick som svar att jag "helst inte" skulle köra där. Det är trots allt högskolans cyklar och dom är där för deras elever. Och det kan jag ju inte argumentera emot.
Jag var ändå nästan framme så jag tänkte kika in. En röst i mitt huvud försökte få mig att köra där ändå. Väl utanför mötte jag Jens Westergren och vi diskuterade skor, pedaler, vintercyklar och lite skvaller. Utanför hallarna stod Skara Cykelgymnasiums bil. De var där på LIVI och kollade hur svaga de var, nu så här strax innan säsong. Gick upp och tog ett snack med Långloppscupens Lasse Strand som håller till ett stenkast från de aktuella testcyklarna. Där dödade jag också en del tid med cykelsnack, alltid lika trevligt. Tittade in i hallen där testcyklarna stod. Ett par friidrottare satt och strechade (vad annars?). I övrigt öde. Men jag gav mig iväg.
Bort, till morsans källare igen. Där smiskade jag 30s till jag blev blå. Alltså sju stycken. Fy fan. Livet är inte lätt när det är svårt.